Jag älskar mash-ups. Girl Talk, DJ Earworm, smart casual, Cowboys vs Aliens. När en person vänder sig till en annan och säger "varför nöja sig med en genre" är jag genast där för att starta den långsamma eskalerande applåden.
Första fjärdedelen av 2011 och lite till är nu avverkat och det har blivit än mindre plats över på skivhyllan. I vissa fall är en lång väntan över då Bob Hund, Fleet Foxes och The Strokes släppt nytt. I andra fall är det överraskningar eller helt nya kärlekar som uppstått. Dags att avlägga en rapport:
I Malmö slits vädret mellan det första ljuset om våren och minusgrader. Själv kan jag inte vänta på att kvicksilvret ska stiga i termometern. Något som värmer i allt detta är Malmös konsertkalender för den kommande månaden, februari. Debaser bjuder redan tidigt i månaden The Fine Arts Showcase för att sen avsluta den med Azure Ray, La Sera, Teitur och sist, det mest efterlängtat från min sida, Crocodiles.
Alldeles omärkligt övergick eftermiddagen i kväll. Anna von Hausswolff spelade på Linnéscenen med scenklädsel och smink som smälte ihop med omslaget till debutalbumet Singing From The Grave. När hon spelade sin största hit Pills var det någon i publiken, uppenbarligen inte ett större fan av von Hausswolff, som tyckte att det lät som Total Eclipse Of The Heart och drog vidare för att lyssna på Pavement.
Klockan 20 klev Håkan Hellström på Azaleascenen för att ge sig på en spelning som för alltid kommer att betraktas som episk. I sjömanskostym, som blivit lite tajtare, framförde Hellström det nu tio år gamla debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg från början till slut. Han berättade hur han fick två getingar i Expressen efter sitt framträdande för cirka femtio personer vid Bragebacken, och hur det här var en revansch och knäpp på näsan till de som inte trodde på honom för tio år sen. "Jösses, vilket väder, och så mycket folk" sa Hellström. Stackars Marina & The Diamonds som spelade parallellt måste ha undrat vad som stod på. Förmodligen hade hela Way Out West placerat sig framför scenen då Hellström som avslutning gav publiken en present – en låt som han aldrig framfört tidigare och som han påstod var något som bara skulle framföras denna enda gång. Sök på River en vacker dröm och ni lär hitta massor av skakiga filmer på YouTube.
För några dagar sedan satt jag och letade efter filmklipp med någon artist på YouTube. Om jag ska vara riktigt ärlig kommer jag inte ens ihåg vilken artist det var. På något vänster kom jag ändå in på den bortgångne singer/songwritern Elliott Smith och hittade Lucky Three som är en kortfilm om och med honom.
Den har väl ingen direkt handling och är av ganska dålig kvalitet, men jag blir ändå väldigt rörd. Den största behållningen är ju, trots allt, att Elliott spelar Between The Bars, Thirteen och Angeles ensam med sin akustiska gitarr.
Thirteen är ju förresten en Big Star-låt som många andra artister försökt göra egna versioner av. Med varierande resultat. Den kanske minst lyckade versionen jag hittills hört gjordes av Garbage. Håkan Hellström gjorde ett försök för ett tag sedan, men nådde inte riktigt hela vägen fram.
[simpletag]Elliott Smith[/simpletag] är väl en av de få som hade den sårbarheten som behövs för att förvandla den ganska ömtåliga låten till något fantastiskt. Men å andra sidan är jag ett fan av både Big Star och Elliott Smith, så jag kanske inte är särskilt objektiv.
Se filmen nedan och avgör själv.
Hökartorget är inte bara en plats i centrala Hedemora – det är också namnet på ett av indiepopsveriges alla guldkorn. [simpletag]Hökartorget[/simpletag] spelar livsbejakande och somrig Håkan Hellstömsk popmusik som gränsar till det tidiga Florence Valentin och deras småaviga punkskrammel. Kanske tack vare den smittande peppen, kanske tack vare att ingen självgod producent gått in och filat ner kanterna på musiken ännu. Vi mailade sångaren Martin Eriksson för att få reda på mer.
Varför namnet Hökartorget? Vad händer där?
- Hökartorget är namnet på Hedemoras mest centralt belägna plats. Det är en liten kullerstensyta och fyller nog egentligen inte kraven på ett regelrätt torg. Men det är där som folk samlas om dagarna och om nätterna när allt bommat igen. Tanken är väl att vårt band, även om det kanske låter helt tokpretentiöst, ska vara lite som en mötesplats – eller ett torg om du så vill. Vi gör musik med folk vi tycker om att umgås med helt enkelt. Hittills har ett tiotal personer varit involverade i inspelningar och de få livespelningar som vi haft. Fler lär det bli framöver!
Idén till bandet har funnits länge säger ni. Vad gjorde ni musikaliskt tidigare, och vad var det ni ville skapa med Hökartorget?
- Några av våra bandmedlemmar spelade tillsammans förut, och kärnan i Hökartorget är vänner sedan långt tillbaka i tiden. Efter att de banden lades ner och folk flyttade ut till höger och vänster så snackade vi under flera års tid om att spela musik tillsammans igen, men det var ingen som fick tummen ur. Till slut tröttnade jag på att bara prata om något utan att göra det, så jag drog ihop några av mina bästa vänner, tog ledigt från jobbet och så spelade vi in en del låtar. Det vi vill skapa med Hökartorget är en ärlig, rak och melodiös pop utan för mycket omskrivningar och utsvävningar. Det ska gå rakt in i hjärtat.
Varför är småstadsångest så bra för kreativiteten?
- Ptja du, jag vet inte om jag skulle vilja beskriva vår musik som någon slags småstadsångest – även om vissa låtar har sådana tendenser i texterna. Ibland handlar våra låtar faktiskt om en längtan efter det enkla livet i en småstad, där alla känner alla och man inte behöver åka kollektivtrafik i en timme för att träffa en polare. Man kanske skulle kunna sammanfatta det med att det finns en längtan i vår musik. Om den längtan baserar sig på en stads storlek eller inte spelar inte så stor roll.
Hur är musikscenen i Hedemora annars?
- Liten. Nästan mikroskopisk, faktiskt. Men det finns en del riktigt bra band/artister som kommer härifrån. Norwood View och Help Me Someday är två bra lokalt förankrade artister som jag kan tipsa om. Det är lätt att fixa spelningar, studiefrämjandet och lokala krögare bangar inte för lite livemusik.
Vad händer 2009 för Hökartorget?
- Åtminstone tre saker:
1. Förmodligen kommer vår småstadshymn H.D.A City By Night att spelas sönder i sommar när den årliga stadsfestivalen äger rum här i juli.
2. Vi kommer försöka färdigställa någon form av demo.
3. Vår gitarrist kommer köpa en egen gitarr, just nu lånar han andras hela tiden och det går oss på nerverna.
Här kommer lite fler bilder från gårdagens Grammisgala. Fotograf är Kristofer Ljungros.
Så är Grammisgalan 2009 till ända. Kleerup kammade som väntat hem flest grammisar (producent, kompositör och nykomling). Men när det var dags för segerfoto var han spårlöst försvunnen. Han var om inte annat väldigt "aktiv" under hela kvällen, så man kan inte klandra honom. Här ser vi Robyn, som välförtjänt fick priset för årets liveakt. Hon gjorde också ett strålande framträdande under kvällen tillsammans med Christian Falk och Supreme All Stars.
Vecka 13 bjuder på en hel del avdammat – både Bonnier Amigo och Border plockar fram afro- och reggaeskivorna lagom till vårsolen. De stora internationella skivsläppen i veckan är bland annat R.E.M, som är tillbaka med sitt fjortonde album, samt 90-talsikonerna Counting Crows som släpper ny platta. Icke att förglömma emokidsen i Panic at the Disco som förmodligen säljer minst lika bra. På hemmaplan får vi förstås Håkan Hellströms rockiga och efterlängtade För sent för Edelweiss (5/6 av Lokko i SvD, 4/5 av Dahlström i DN), samt nya släpp från Johnossi och Veronica Maggio.
Det är mycket Håkan Hellström nu. Få artister går hem så lätt och ledigt både i folkhemmet, hos indiekidsen, hos musikereliten och till och med hos modegrabbarna. För nu pryder Håkan omslaget på både Café och Sonic, samtidigt som han intervjuas i både Nöjesguiden, City och Gud vet var. Samtidigt blir man ständigt lika förbluffad över hans genomsympatiska och stundtals nästan naiva framtoning, som om han spär på rollen som oförstörbar pojkmaskot för vilsna flickor.
