Ytterst överraskande klev Sara Assbring upp och tackade sin bror i stjärnorna på P3 Guld-galan i januari. Förra skivan
From the valley to the stars som utforskade döden blev minst sagt en tung resa då hennes bror gick bort i samband med
skivsläppet. Även uppbrottet från en längre relation skapade en glöd att fortsätta i rasande takt med turnéer och nytt
låtskrivande. Under sommaren 2008 blev resan till New York till slut en jobbig flykt, färden fortsatte vidare till Paris
och samarbetet med Rasmus Hägg kunde sakta men säkert börja. Nu ser minialbumet Love is not pop dagens ljus och

Nya skivan ger mig gåshud, vad ville du testa denna gång?
– Att släppa in Rasmus Hägg från bandet Studio var en stor grej för mig. Tanken var att dela på bördan och i samband med
att jag avslutade arbetet med förra skivan var planen att gör något nytt under nya former.

Vad handlar nya skivan om?
– Uppbrott, kärlek och skilsmässa. Att fortsätta tro på kärlek trots att den tar slut och inte tar slut. Jag hade tydliga idéer om vad jag ville gör på denna skiva. Under en längre tid har jag drömt om att jobba med Rasmus och äntligen stämde allt. Trots att allt började lite trevande.

Det finns en nerv i skivan. Har dina motgångar sporrat dig?
– Jag är grymt glad att förra året är över kort sagt.

Varför blev det just sju låtar?
- Jag visste från början att det skulle vara just dessa. Sju låtar räcker för att säga det jag vill förmedla.

Vad insipireras du av?
– Jag får ofta idéer eller infall så som under min resa till New york i somras som var tänkt som en semesterresa men som snarare blev en flykt, eftersom jag lämnat så många saker ouppklarade. Jag befann mig som i ett hål och det enda jag behövde var kärlek, kärlek och åter kärlek. Jag älskar verkligen New York, men mina demoner följde efter mig hack i häl. Då föddes tanken på att enbart gör ett kärleksalbum. Samtidigt har jag aldrig kunnat göra en kärleksskiva, men Love is not pop är ett becksvart och ärligt album.

Hur energisk är du?
– Utan att låta pretentiös så är musikskapandet mitt liv. Jag måste göra det för fylla mitt liv med mening. För att kunna
andas helt enkelt.

Du vann utmärkelsen årets pop i början av året, hur kändes det?
– 2008 var verkligen ett hemskt år för mig. Men i den stunden på P3 Guld-galan när de ropade ut mitt namn, blev jag bara så otroligt glad. Den skivan blev så jobbig på alla sätt, så här i backspegeln. Det hände en rad jobbiga saker i mitt liv och allt det förknippar jag med skivan.

Du jobbar mycket själv med dina alster – hur känns det?
– Tufft, mina ambitioner var högt ställda och då tar det tid. Att välja döden som tema är inte heller så uppiggande alla gånger. Sen råkade döden bli så närvarande i mitt liv – sorgen dök upp varje gång jag stod på scen med förra skivan. Temat blev verkligt och på riktigt, vilket kändes helt overkligt stundtals.

Tycker du att det är svårt att tala om döden i Sverige?
– Att göra en popskiva om döden är både klyschigt och pretentiöst. Mitt mål med skivan var inte att den skulle låta religiös, men visst låter den sakral.

Har du lämnat Göteborg för gott nu?
– Nej. Jag har min studio kvar där som min fasta punkt, men jag kommer att bo lite här och var framöver. Jag kommer vara mer i Stockholm, den saker är säker.

Jag har kikat på din blogg, den är fylld av estetiska betraktelser. Hur konstintresserad är du?
– Jag är egentligen intresserad av alla konstformer.

Text: Daniel Robertsson