Sommaren har inte direkt varit en plåga men den har inte heller bjudit på något storartat. I väntan på något anmärkningsvärt har jag mest flutit med; passivt och ytligt har jag intagit musik som jag egentligen kunde ha varit utan.
Tills nu.
I väntan på min ledighet semestrar jag musikaliskt och har hittat ner till Göteborg. Därifrån hörs Little Dragon och deras ljuva toner som får mig att inse att sommarens musiktorka äntligen är över.
Old Kerry McKee är en Göteborgsk enmansorkester vars musik väsnas som en hel industripark. Med rötterna i bluesen gnisslar och skaver han fram en sjukt svängig americana som är punkigare än det mesta just nu. EP:n Black Birds finns ute nu och låter som att någon konsekvent slår dig i huvudet med spruckna instrument.
Hagaliden är ett band från Göteborg som spelar precis den typ av svenskspråkig pop som man väntar sig att de ska spela. Det doftar ljusa sommarnätter, på en brygga med utsikt över älvinloppet, på en lutande båt, med hjärtat krossat, blodet rusande. Det doftar Jakob Hellman och Skansros. Idag släpper Hagaliden sin debutsingel innehållande två låtar, Det gör ingenting och Upp på höjden. Passande nog släpps singeln på det göteborgska skivbolaget Luxury, som tidigare släppt bland andra Makthaverskan, Skansros, Franke och Katakomb.
Lyssna på Hagaliden på Spotify eller Soundcloud.
Och ni som faktiskt befinner er i Göteborg – gå på releasefesten som är ikväll 6 maj i ett kajskjul.
Okej, det är möjligt att jag är lite sent ute, kanske nästan ett helt år, men vad spelar det för roll när det här är det enda jag lyssnat på den här veckan. Kendal Johansson har släppt en ep på hemliga göteborgsbaserade Sincerely Yours, ep:n består av två låtar varav en är en fantastisk cover på Blue moon av Big Star. Det är så enormt vackert vemodigt hjärtekrossande och det liksom går inte att sluta lyssna. Tips: Gör en playlist bestående av endast denna låt, tryck på repeat.
Åh förresten, videon är också superfin (se nedan). Förlorad hipp ungdom i fjäderskrud, typ. Motljus. Naturromantik. Älskar det.
Misströsta inte ifall du inte kommer att befinna dig i Göteborg den här helgen. Skivkoll lovar att avlägga rapporter och Gimme Indie sänder webbradio live från Way Out West.
Uttrycket "att trollbinda en publik" har sällan varit så oklyschigt som på Kulturhusets tak en av de varmaste sommarkvällarna 2010 där det bjöds på göteborgsk musik av det vemodigare slaget.
Sist Skivkoll såg Anna von Hausswolff var våren 2009, då hon var förband åt sin namne Anna Järvinen. Vi blev knockade av hennes självklara musikaliska pondus. Andra har refererat till PJ Harvey och Kate Bush och nog är Hausswolff är en musiker som präglas av paradoxala självklarheter. Liten flicka – stor röst, pampiga arrangemang – tafatt mellansnack.
Dryga året senare står 23-åriga von Hausswolff alltså på Kulturhusets tak och bjuder på så nyskrivet material att hon tvingas ta hjälp av sina lilla anteckningsbok. Hon skippar Pills från debutskivan med den morbida titeln Singing from the grave men ger oss istället en fantastisk version av sorgliga Old Beauty/Du kan nu dö och har publiken som i en liten ask. Hausswolff behärskar konsten att beröra.
När det gäller det schlagerflirtande förbandet Steget kan vi konstatera att Myspace-sidan slår högre än liveframträdandet. Men Skivkoll får lust att klappa takten med göteborgsduons Matilda och Nils i "Kom igen" från debutalbumet "Förändrar allting".
Text och foto: Anna Eleonora Nilsson och Johanna Karlberg
Göteborgstrumpetaren Anders Boson har sin bakgrund i Fibes Oh Fibes. Ibland hörs det tydligt, ibland mindre tydligt. Klart är i alla fall att han besitter samma typ av popnerv och känsla för det slickt souliga som den populära gruppen. Det kanske blir lite väl 80-talsmysigt ibland, men man måste ändå säga att Don’t let me go är en synnerligen välproducerad och ambitiös debut på åtta spår. Dessutom är det befriande att på allvar våga blanda in jazzen i modern popmusik.
Don’t let me go är ute den 26 maj på Bearflag Records.
Jag har aldrig gått ner i spagat över den skramliga Göteborgsrocken som resten av Sveriges musikkritiker ständigt verkar göra. Med detta sagt har Joel Alme gjort en svår andra soloskiva som låter lekande lätt. Hans val att göra en snygg, 60-talsdoftande sak med elva poppärlor på en dryg halvtimme är smått genialiskt. Det är nästan kaxigt hur Alme använder sig av hjärta, smärta och en Phil Spectorsk ljudbild med blås och dramatiska stråkar för att skapa stora små poplåtar som låter både väldigt då och väldigt nu på samma gång. Som crooner hamnar Joel Alme stundtals väldigt nära Theodor Jensen i tonen, men må så vara. Här finns en hel drös låtar som kan få igång en sömnig fest. Eller tina ett hjärta som frusit fast i den karga vardagen.
Waiting for the Bells släpps på Razzia den 20 januari 2010.
Det har gått ett drygt år sedan vi intervjuade Göteborgarna i Alibi Tom här på Skivkoll. I höst påbörjar bandet inspelningen av sin andra skiva, men först får vi här låten Sometimes I’m Afraid – tredje singeln från skivan Scrapbook från förra året – utomordentligt väl framförd i en trång bastu i Mölndal. Förvånansvärt bra ljud också måste man säga! Du kan även ladda ner låten gratis på alibitom.com.
Rawmania – The Noble Art Of Self Destruction (Killed By Rock Records)
Göteborgstrio som med sin tredje skiva spinner vidare på sin raka Mustasch/Motörhead/Ramonesrock med punkrefränger, rockriff och ganska bra ös. Två sångare gör mixen lite mer intressant. Inte alltid supertight, men det spelar mindre roll – Rawmania låter som ett band som skulle gå hem på spritosande bikerklubbar. Releasefest på Club Showdown i Göteborg, den 8 augusti 2009.
