Och med våren kom Glasvegas tillbaka.
Jag slits mellan ytterligheterna; euforisk melankoli helt enkelt. Och vad är mer typiskt för Glasvegas än det?
Vi är väl många som har väntat och funderat kring uppföljaren till något som, i min mening, inte går att följa upp eller som för den delen inte bör följas upp. Ett bra band kan presentera något nytt men med en känsla vi redan bekantat oss med. Och med det lyckas Glasvegas briljant på ett sätt som förmedlar en ilande känsla i magen och ett rusigt vårflin.
Mycket regn lär ha fallit över Glasgow sedan James Allan, Rab Allan, Paul Donoghue och Caroline McKay släppte sitt megahajpade och självbetitlade debutalbum Glasvegas. Sedan dess har även orginalmedlemmen Caroline McKay lagt trumstockarna på hyllan för att ge plats åt svenska Bodentjejen Jonna Löfgren. Drygt två år efter att förra skivan släpptes gick bandet i september förra året in i studion på nytt för att spela in uppföljaren. Det nyinspelade materialet är planerat att släppas 1 april och kommer att bestå av 11 låtar med titeln EUPHORIC /// HEARTBREAK \\\ .
Det hade inte ens hunnit bli skymning när The National började spela på Azalea-scenen. Men trots dagsljuset var det en mycket lyckad spelning där också Glasvegas syntes i publiken. The National avverkade stora delar av nya albumet High Violet men så klart också Fake Empire från Boxer.
Legenden Iggy Pop haltade runt på Flamingo-scenen samtidigt som Miike Snow spelade för en sjukt taggad publik. Även Jónsi med Jón Þór Birgisson från Sigur Ròs drog mycket folk som dock svek efter hitten Go do för att se LCD Soundsystem.
Som Skivkoll nämnde igår så menar Andres Lokko att MIA är det stora namnet inom framtidens genreuppluckrade musik. Förväntningarna var höga när hon klev på scenen uppbackad av en kör iförd burka och en ”white boy” som dansade som om han precis blivit utsläppt ur en tvångströja. Maya själv publiksurfade i sina pilotglasögon med marijuana-tryck på glasen. Avantgarde? Tja, kanske, men helt klart en bra konsertupplevelse.
En smått briljant liten femspårs-EP signerad det episka bandet Grande Roses från Östersund och Karlstad. Gruppens musik rymmer både countryvemod, postgrungeinfluenser och brittisk uttråknad. Tänk Glasvegas, White Lies och The National, blandat med en gnutta Union Carbide. Say it to my fervent heart finns ute på eget bolag den 29 april 2010.
Fredag 6/3 kl 13:30 kommer skottarna i Glasvegas att sitta i Pet Sounds butik i Stockholm för att signera [simpletag]skivor[/simpletag]. Det är framförallt en limiterad utgåva av succéalbumet + en live-dvd från Glasgow som kommer att krängas för 199 kr. Vinylutgåvan av skivan kostar 169 kr, och som vanligt måste du köpa för att få en kråka.
Det är så lustigt när ett band plötsligt blir liksom laddat. Man måste ha hört det, och helst ska man tycka att det är det mest fantastiska som någonsin har producerats, alternativt såga det vid fotknölarna och hänvisa till andra (äldre, mer obskyra) artister som gör det bättre. Men i fallet Glasvegas handlar det inte om några konstigheter – det är episk, nervig, emotionell och lite småsvulstig rock som låter ganska mycket som Band of Horses med skotsk dialekt och 60-talsmelodier. Det kanske är en förolämpande simpel generalisering för många, men om det låter som en bra deal kan du ha hittat en ny favoritskiva i [simpletag]Glasvegas[/simpletag]. Om inte, kan du med fördel lyssna på någonting annat.
