Här är en skiva som jag velat skriva om i ett tag men som jag sedan glömt bort. Plattan kräver mer uppmärksamhet än vad den redan har fått då den är otroligt bra. Mannen har varit tyst ett tag sedan The Third Hand – det enda jag har hört har varit vinjettmusiken till Mad Men, vilket förde tankarna till David Holmes.
RJD2 har släppt sex skivor, fyra som solo och två tillsammans med Blueprint under namnet Soul Position. Alla är helt solida släpp och det här är inget undantag. Skillnaden är att det här har mer gäster på den här än tidigare solosläpp och att han har tagit till amerikansk folk i stilen tillsammans med de funkiga beats han är känd för. Jag gillar den här utvecklingen för till skillnad från Dj Shadow och Diplo så håller han sig fortfarande organisk och samplingsorienterad och faller inte för crunk som ovan nämnda.
På visa webbshoppar har jag även stött på att man får en tillhörande t-shirt till skivan The Colossus vilket känns som ett kul knep för att hålla oss kvar vi som fortfarande köper fysiska skivor. The Colossus är ett tioårigt jubileum som artist och det har kommit även samlingsbox som innehåller EP:n The Foil Hat. EP:n har jag ännu inte hunnit sätta mig in i, men det känns dumt att inte nämna den. Här är i alla fall första singeln Let there be horns – videon är lite arty farty men väldigt underhållande. Känns rätt kul när ens favoriter fortfarande levererar.
Det här är nog en av de konstigaste matchningarna jag har hört. Bei Bei är en multitalang uppvuxen i Kina som spelar det traditionella stråkinstrumentet guzheng. Någonstans i Kalifornien sprang hon på Londonbon och doldisen Shawn Lee och någonting unikt föddes – kinesisk snutfilmsjazz. Shawn är mest känd för sina instrumentala soul- och funkspår. Soloskivan Soul In The Hole och projektet Lord Newborn & the Magic Skulls från i fjol är två otroligt bra skivor att titta närmare på. Skivan, Into The Wind, skulle nog dessvärre inte vara så intressant om Bei Bei utfört den solo. Shawn Lee behövs för att ge skivan fyllighet och de två starkaste spåren på skivan innehåller dessutom vokalinslag av gästartisten och skivaktuella Georgia Anne Muldrow. Hennes säregna röst passar perfekt i den här annars omaka kompositionen. Ep:n Beauty And The Beats som släpptes som ett smakprov på fullängdaren innehåller remixer av bland andra Floating Points som även de är värda att lyssna in sig på.
Lyssna på smakprov från Into the Wind här!
Jag har nog tidigare avfärdat Umeåbandet Deportees lite för lättvindigt. Sången har varit för ansträngd, uttalet sådär, låtarna okej. Men på nya Under the Pavement, the Beach visar gruppen att man är mer än en norrländsk motsvarighet till Göteborgarna i Fibes Oh Fibes, även om uttrycket börjar närma sig. Det handlar alltså om popmusik med både själ och hjärta. Men nu kommer det lustiga: jag kan inte sluta tänka på Prince när jag lyssnar på Under the Pavement, the Beach. Och så inser jag att om Prince skulle klämma ur sig en sådan här skiva skulle jag älska den. Men nu är det inte Prince utan Deportees som har klämt ur sig den. Det vore ju väldigt fräckt att inte älska skivan bara för det. Men nu har jag levt med den här skivan i flera månader, så det är bara att kasta in handduken. Jag älskar den. En av årets bästa svenska skivor.
Myspace, Spotify, officiell hemsida.
Under the Pavement, the Beach släpps den 27 maj på Doloroes/EMI.
Kissey Asplund – Plethora (Playground)
Alla vi som saknar Erykah Badus svala funklunk från den banbrytande skivan Baduizm från 1997, blev kanske aningen besvikna på den senaste skivan New Amerykah Pt 1, som är stor och komplex, och bjuder på stundtals ganska svårlyssnade utsvävningar med politisering och genrelekar. Men nu är tiden mogen för ett tronskifte. Svenska Kissey Asplund har legat och lurat i medierna det senaste året, och nu släpps äntligen hennes solodebut – full av franska Papa Jazz Crews raka, knastertorra beats och en röst som leker fram melodierna med ett självförtroende sällan skådat i Sverige. Plethora är inte lika ruff och elektronisk som Kissey Asplunds tidigare inspelningar, men låter desto mer mogen. Ibland tangerar Kissey rentav [simpletag]Erykah Badu[/simpletag]s sound, men det är förlåtligt så länge Plethora genomgående håller så här hög klass. [simpletag]Kissey Asplund[/simpletag] gör inte världens mest egensinniga soul med världens starkast röst, men hon gör å andra sidan en skiva man alltid vill lyssna mer på. Vilket man inte alla gånger kan säga om Erykah Badu.
Michael Fakesch – Dos (!K7/Playground)
Michael Fakesch var tidigare medlem i tyska Funkstörung. Gruppen lades ned 2006 av olika anledningar, och Fakesch har både skrivit filmmusik och reklamjinglar. Men nu kommer hans andra soloplatta Dos ut i Sverige – en elektroproducerad funkskiva. Tillsammans med soulsångaren Taprikk Sweezee gör Fakesch struttig, Prince-influerad tight funk. En funk som inte är särskilt svart, utan snarare väldigt vit och tyskt elektronisk. Release 15 oktober.
