Sprillans färsk och suggestiv folkpop från brittisk-amerikanska äkta paret i Rue Royale. Sedan 2006 har de försett världen med ljuv musik. För ett par år sedan flyttade de från Chicago till England och turnerar nu ganska flitigt runt i Europa. Men visst doftar det av José González?
Ny video med Mumford & Sons! Nya skivan Babel kommer ut 26 september.
En man med gitarr som spelar folkmusik känns tämligen konventionellt. Är mannen duktig blir det oftast bra och konventionell folkmusik. Är han däremot också före detta operasångare, manusförfattare och skådespelare blir det mindre konventionellt – då blir det Spencer Bergers enmannaband Auditorium, vars debutskiva Be Brave är bland det mer unika jag hört på senare år.
Ett grattis till alla morsor känns som ett passande sätt att inleda detta inlägg på. Utöver att bjuda på den sedvanliga mors dagsmiddagen kommer jag även att introducera lite ny musik för min käre mor, i form av brittiske surf-folkaren Ben Howard. 24-åringen från Devon är aktuell med EP:n The Old Pine, ett litet mästerverk lika anspråkslöst och tilltalande som varm sand mellan tårna.
När det som bäst börjar bli dags att ansa skäggen, kapa folkrockluggarna och byta flanellskjortor mot linnediton dyker Fleet Foxes äntligen upp med sitt hett emotsedda album Helplessness Blues. Tre år har gått sedan den självbetitlade debuten kom, sågs och segrade i alla musikkretsar, och det är knappast en överdrift att säga att förväntningarna långsamt byggts upp till närmast orimliga nivåer. Men trots idogt turnerande under några år har Robin Pecknold och hans kumpaner lagt ner stor möda för att möta dessa, och jag tror satan i gatan att de lyckats.
Att det ur kriser går att skapa magiska ting är knappast någon hemlighet och gäller i allra högsta grad inom musikens värld. När Noah & The Whale, vars singel L.I.F.E.G.O.E.S.O.N. jag lyfte fram förra veckan, släppte sitt förra album The First Days Of Spring präglades det i högsta grad av sångaren Charlie Finks uppbrott med tidigare bandmedlemmen och numera framgångsrike soloartisten Laura Marling. Faktum är att hela skivan var ett enda löpande narrativ av deras relation och dess ändpunkt, men trots att den hyllades av kritiker saknade jag mitt gamla glada, Wes Anderson-underfundiga band.
Som vi tipsat om tidigare här på Skivkoll så släppte The Low Anthem i dagarna sitt tredje album, Smart Flesh. Efter den tidigare Oh my God, Charlie Darwin liknades bandet vid ett alternativt flanellband. Även om jämförelsen i vissa avseenden inte känns helt taget ur luften är skägget på Rhode Island-kvartetten inte lika burrigt som på jämförelsemusikerna i Great Lake Swimmers och Bon Iver. En mer rättvis beskrivning av The Low Anthems musik är snarare lugn, bitvis snudd på timid, gospel-folk.
Jag är fullt medveten om att bandnamnet, omslagen och den mysfolkiga Grey’s Anatomy-musiken inte är det häftigaste som dunkat i ett par lurar. Men jag kan verkligen inte värja mig mot The Weepies lagom friktionslösa vemod och snyggt panerade mogna stämmor på ytterligare en myspysig skiva. Som folkmusik tolkad av folk som har för mycket tid och pengar. Ändå kan jag inte värja mig, och bara öppningsspåret Please Speak Well of Me på senaste skivan Be My Thrill är väl värt den skammen. Det är inte ofta man hittar nya låtar till sin begravning.
Här nedan har vi videon till titelspåret, Be My Thrill.
Det amerikanska bandet The Decemberists har nu släppt sitt sjätte fullängdsalbum, The King Is Dead. Den har av hyllats av ett flertal kritiker och jag önskar verkligen att jag kunde stämma in i lovsången, men beklagligt nog måste jag erkänna att jag är lite besviken.
