Igår hade jag glädjen att se Mos Def för utsålt hus i Köpenhamn och det påminde mig om vad jag älskar med hip-hop. Det hela började med en uppräkning av låtar från "The Golden Age" för att bygga upp stämningen, allt ifrån EPMD till NWA gjorde att jag försökte rappa med (det går alltid så där men man har i alla fall ett leende på läpparna innan konserten kickar igång).
Själva konserten byggde mycket på senaste skivan, The Ecstatic, vilket var super även om jag gärna hade hört versen från My Kung Fu och mer från Black on Both Sides. Mos Def kom för några år sedan på att han levererar perfekt och kan inte komma längre som rappare. Detta har gjort att han försöker göra något han inte behärskar som skådespelare – vilket som man troget fan blundar för. Han var med i senaste avsnittet av House och han tar sig vatten över huvudet tyvärr.
Samma sak med Boggyman-plattan som kom för några år sedan där han försöker göra upp med historien om hur rocken korrumperades och det skars sig även det i magen.
Men igår lät även de versionerna helt okej. Mos har fortfarande ambitionen av att knytta ihop historien på samplingarna från dåtid till varför han använder dom nu och låter sina DJs spela originalen. Och när Aretha Franklins One Step Ahead gick igång följt av Ms. Fat Booty höjdes taket rejält. Det blir schyssta mellanspel istället för mellansnack – nästan lite pedagogiskt, vilket även minskar avståndet till publiken. Här hjälpte hans trumsolo(!) och det faktum att han måste ha tagit några extra sånglektioner, två talanger som han även bemästrade. Det var underhållning på härligt ödmjuk nivå och ikväll spelar han på Göta Källare i Stockholm, så missa inte det om du får chansen.
