Cute Is What We Aim For – Rotation (Fueled By Ramen/Warner)
Jag tänkte skriva att Cute Is What We Aim For åtminstone lyckas med att vara söta, men jag är inte så säker på att de ens lyckas med det.
Tyska Notwist började som hardcoreband. De har hållt på i hela tjugo år, och gruppen har successivt utvecklats mot ett allt poppigare och mer elektroniskt influerat sound. The Devil, You + Me är en sval, vacker, suggestiv och smått vemodig popmusik som för tankarna till band som The Sea And Cake. Men även du som gillar Junior Boys, Postal Service och alla de andra samtida synthpopgrupperna kommer förmodligen också att uppskatta [simpletag]Notwist[/simpletag]s varsamt lunkande och lätt experimentiella lek med ljudbilder. Ute nu på City Slang/Bonnier Amigo.
Death Cab For Cutie – Narrow Stairs (Atlantic/Warner)
Oavsett allt förhandssnack låter Death Cab For Cutie alltid som [simpletag]Death Cab For Cutie[/simpletag]. Men på Narrow Stairs kan man också höra influenser från andra genrebesläktade band, som Band of Horses (Cath…), Built to Spill, Weakerthans (Your New Twin Sized Bed) och Placebo (No Sunlight). Om man vill höra det.
Att skivan skulle vara svårlyssnad har jag svårt att hålla med om. Däremot känns både ljudbild och låtstruktur mer komplex den här gången. Ofta låter det mer organiskt än tidigare, och man kan faktiskt höra att det är ett levande band där bakom Ben Gibbards röst, en röst som för övrigt också känns starkare än någonsin.
Man kan säga att bandet lutar sig mer mot ytterligheterna. När det ska vara ösigt är det mer ösigt, när ett intro ska vara långt är det sjukt långt (singeln I Will Posess Your Heart klockar in på 8:26 sköna minuter) och de lugna låtarna är riktigt lugna. Men att Narrow Stairs skulle tappa OC-publiken och förlora möjligheten till tv-serie-intäkter är att gå lite långt. [simpletag]Ben Gibbard[/simpletag]s känsla för samtida popmusik är lite för välutvecklad för det.
Cub Scouts är visst småpojkarnas scouttillhörighet (i åldern 7-10 år), innan de blir riktiga pojkscouter. Om man lägger till det faktum att I Was a Cub Scout främst profileras som en brittisk synthpopduo (enmansorkester till en början), luktar det indie-infantilism med randiga tröjor lång väg.
Pikétröjor och bad hair cuts har förstås Todd Marriott och William Bowerman, men de lyckas hålla sin tonårsångest på precis rätt sida om det banala. De tämjer den till en riktigt skön mogen-emo som lyckas blanda Death Cab For Cuties popkänsla med Dashboard Confessionals melankoliska pojkrumsmelodier – utan att det känns påklistrat eller sökt, bara väl avvägt, medryckande och behagligt. Ibland rentav lite storslaget. Nya skivan heter I Want You To Know There Is Always Hope.
Jimmy Eat World – Chase This Light (Interscope/Universal)
Jimmy Eat Worlds skiva Clarity blev väldigt tongivande för den nya emo-rörelsen när den släpptes 1999. Men det var när skivan Bleed American dundrade ut hits på MTV 2001 och 2002 som Arizona-bandet på allvar äntligen nådde fram med sin musik. Emo var helt rätt i tiden, och Jimmy Eat World stod i framkanten av den nya vågen – de skulle ta över världen var tanken.
Precis när saker och ting hade börjat lossna på allvar (låtar i tv-spelet Tony Hawk bland annat), så meddelade emopunkarna i Hot Water Music 2006 att de skulle lägga av. Men den musikaliska avhållsamheten verkar inte ha varit så kul, för nu har man annonserat åtminstone tre nya USA-spelningar i januari 2008, anligt bandets MySpace-sida. Både sångaren Chuck Ragan och det resterande bandet från [simpletag]Hot Water Music[/simpletag] har gjort andra skivor under den korta tiden ifrån varandra. Får vi passa på att rekommendera deras briljanta skiva Forever and Counting från 1997? Stökigt, skrikigt och smärtsamt. Och så snyggt omslag förstås.
Plain White T’s – Every Second Counts (Hollywood Records/EMI)
Det är lätt att förstå varför Plain White T’s väljer att inleda sin tredje skiva Every Second Counts med den fina lilla balladen och tillika monsterhitten Hey There Delilah. För i övrigt har inte Plain White T’s så mycket mer att erbjuda än ganska harmlös emo-punk-pop med ganska platta texter och ganska fångande refränger. Med tanke på den hårda konkurrensen får man positionera sig för att nå fram, och för [simpletag]Plain White T’s[/simpletag] är det ganska uppenbart att det är popen de bör satsa vidare på. Även sista låten Let Me Take You There är en utmärkt MTV-ballad, men däremellan når låtarna – hur pigga de än är (Figure It Out är bra) aldrig upp till nivån hos de stora pojkarna i [simpletag]Blink 182[/simpletag], [simpletag]Greenday[/simpletag] eller [simpletag]Jimmy Eat World[/simpletag].
Beatsteaks – Limbo Messiah (Warner)
Tyska Beatsteaks spelade på O-baren i Stockholm för någon vecka sen, medan jag befann på Berns några kvarter därifrån och lyssnade på Johnny Winters gitarrsolon. Jag är tydligen oerhört svag för Beatsteaks sångare Arnim Teutoburg-Weiß.
Att skriva om emo är alltid känsligt. Alla har sina uppfattningar (eller missuppfattningar) om vad emo egentligen är, när det egentligen startade, och vilka skivor som räknas som de mest inflytelserika. Om man nu ens accepterar termen över huvud taget. Men det här ska inte handla om emo i allmänhet, för då skulle jag naturligtvis prata om Fugazi, Dischord records, Rites of Spring och andra tidiga och viktiga aktörer inom genren.
The Weakerthans – Reunion Tour (Burning Heart)
Alla som är något så när insnöade på skatepunk har otaliga gånger gått igång på John K Samsons mullrande basspel och de stundtals malplacerade småfalska kärlekssångerna på ursinniga veganpunkarna Propagandhis klassiska skivor. Men det är i Weakerthans som Samson verkligen får utlopp för sin egen begåvning. I Winnipeg, Kanada sitter Samson och plitar ihop sina finurliga texter, som är en blandning av plumpa kärleksdikter, kaffesumpsrealism och en revolution som får ta sin tid – som genomförs med intellekt, kärlek och nattligt rödvinsdebatterande. Ibland får man nästan känslan av att texterna utgör större existensberättigande som just vackra pusselbitar än som berättelser, men i stundens hetta spelar det egentligen inte så stor roll. Weakerthans är musik för alla som tycker att Death Cab For Cutie blivit för slickt kommersiella; för alla som tycker att texter ska ge tuggmotstånd i hjärnan på nattbussen hem.
