Känslan av att det vilar ett skimmer av nostalgi över Trail of Dead visar sig vara inte helt tagen ur luften. De indierockande amerikanska männen i t-shirt har dock fortsatt göra en handfull tämligen komplexa rockskivor sedan genombrottet Source Tags and Codes från 2002.
Var ska jag börja? Jag var ung indietjej på liten bruksort. Lyssnade på Ariel Kill Him. Älskade den långsamma emoindien med den viskande hesa rösten, de elektroniska ljudmattorna, de ledsna texterna. "Something has got to happen here, ’cause I hate the way it is now."
Min gamla bruksort ligger inte alltför långt ifrån Gävle, den lilla gudsförgätna staden i södra Norrland som The Deer Tracks kommer ifrån. Duon består av David Lehnberg (från Ariel Kill Him) och Elin Lindfors, och tillsammans skapar de experimentell elektronisk pop med elektromagnetiska knaster och blandat magiskt oväsen. De kallar det för "northern light electronica".
Owl (Adam Young) Citys snygga nördhyllning Fireflies rullar friskt på MTV2 just nu. Något för dig som saknar Postal Service!
Brittiska Pharaohs harvar på med andra vågen-emo i stil med The Get Up Kids och shopping mall-punkare som Saves The Day. Det tråkiga med en sån här albumtitel är att det är lätt att bara hålla med, men ibland blixtrar Pharaohs till med det lilla extra som ska till för att skapa nytt liv i en annars ganska mallad genre. En genre som oundvikligen känns en smula daterad, tyvärr.
Ute 15 december på Hip Hip Hip.
Det till synes genomsympatiske och belästa (före detta) Propagandhi-basisten och (fortfarande) Weakerthans-fronten John K Samson går solo. I alla fall släppte han häromdagen en trespårs-EP vid namn City Route 85 på skivbolaget Anti. Namnet har naturligtvis något med hans kanadensiska hemstad Winnipeg att göra – det är nämligen en av huvudgatorna.Tydligen planerar Samson dessutom att följa upp släppet med två singlar från andra delar av Winnipeg inom de kommande två åren. Det verkar finnas mycket att göra upp med där.
Kanske är det för att ROX är inspelad i Studio Gröndal, men det ekar av Fireside. Inte bara på grund av att Mixtapes & Cellmates rör sig inom samma genre, men för att alla instrument lyckas vara lika framträdande på samma gång. De indierockiga gitarerna stökar runt på ytan, men ofta är det trummorna och basen som fångar mitt intresse.
Med sång som ekar av Last Days of April, riff från Dinosaur Jr och refränger som Timo Räisänen skulle kunnat skriva, lyckas Mixtapes & Cellmates med konststycket att göra snyggt svärtad emorock med klistriga refränger utan att tappa trovärdighet. Robert Svensson och Matilda Berggrens spännande växelsång gör stor nytta för att behålla nerven i musiken.
Men det är en skör gräns: när gitarrerna försvinner i rundgång kräver det att melodierna är ännu vassare, och ibland når inte låtarna ända fram. Fast enda anledningen till att jag reagerar är förstås för att majoriteten av låtarna på ROX är så oerhört bra.
Los Angeles-kvartetten Silversun Pickups lyckas effektivt med att kombinera stonerrockigt driv med svartklädda emomelodier. Resultatet blir en både stilig och påträngande ljudmatta med dystopiska soundtrack, episkt natursköna drömmar och handledskarvande tonårsångest. För oss som gillar band som Placebo, Sunny Day Real Estate, Smashing Pumpkins och JJ72 är Silversun Pickups ett minst sagt välkommet inslag i skivbacken. Låt gå att Brian Auberts röst ibland (bara ibland) påminner om Per Gessles. Här får du nya singeln Panic Switch.
Swoon är ute 16 juli på Danger Bird / Warner Music.
Plan Three – Still Broken (CDs, Ninetone Records)
Stockholmsbandets nya singel har distribution via Universal, och kan med lite tur bli en plåga på rockradion som idag spelar Dead By April och andra av den nya vågens neometalband med emoinfluenser. Det är ambitiös musik som kräver minutiöst välbalanserad produktion för att funka, och det återstår att se om Plan Three lyckas ta sig fram i bruset. Still Broken har i alla fall klar hitpotential.
Det känns inte som en slump att Uppsalabandet Jeniferevers skiva Spring Tides kommer i ett kuvert signerat bandets promotionagent i Italien. Det här är nämligen emomusik som mangatrollen vid Plattan förmodligen inte skulle lyfta många ögonbryn över.
Men vi också några som närmar oss trettio och har kvar den där ådran som i smyg gillar unga män som spelar "smarta" gitarrackord och sjunger fint om årstider. Jeniferever gör inget för att chockera eller skrämma bort sina lyssnare, men så lyckas man istället skapa en mer suggestiv stämning som är både mörk och vacker. Som en modern blandning mellan Last Days of April och The Cure smeker Jeniferever sina postrockiga gitarrmattor över Europa. Inte alltid spännande, men alltid väldigt snyggt.
Spring Tides släpps den 13 april på Monotreme Records.
