Karin Dreijer Andersson är vanligtvis ena halvan av duon The Knife, som hon utgör tillsammans med sin bror Olof. Gruppen har utvecklats till ett imponerande helhetskoncept där nerviga popmelodier och dystopisk techno blandas med extravaganta ljusshower, obehagliga ansiktsmasker och en klädsam aura av mystik. På Dreijer Anderssons solodebut som Fever Ray är både stämningen och tongångarna de samma. Faktum är att musiken, rösterna (Karins välbekant nedpitchade och djävulska röst är flitigt använd även här) och det drömskt filmiska mörkret gör att Fever Ray blir som en slow motion-version av The Knifes senare produktioner. Då kan man nästan fråga sig om nyttan med en soloskiva, men vi ska förstås inte klaga när resultatet är så här ödesmättat och vackert. Om man säger så här: vi ser fram emot remixerna. Och redan nu cirkulerar flera mixar på första singeln If I Had A Heart, bland annat av Familjen och Fuck Buttons. Om låten känns läskig ska du se videon här nedan… Fever Ray finns ute nu digitalt och på Spotify. Den 18 mars släpps den fysiska skivan i Sverige.
Jag måste erkänna att jag har ett lite kluvet förhållande japansk musik. Antingen tycker jag att den brukar kännas överdrivet naiv eller sökt "konstig". Mer rolig än bra. Men det kan ju bero på kulturella skillnader, eller så är det helt enkelt mina fördomar som spökar.
Nu var det så att jag läste i en blogg om "skivor som kom ut förra året, men som du kanske missat". Eller något liknande. Där stod det om Shugo Tokumarus album Exit, som kom ut i början av december 2008. När jag letade efter det snubblade jag även över Soto, som jag inte kunde låta bli att kolla upp.
