MySpace 

Andreas Tilliander på Spotify

Om jag var kunnig i digital musikproduktion skulle jag definitivt vilja remixa Four Tets låtar. Hans instrumentala ljudbyggen kryper liksom alltid som katten kring het gröt, retas med lyssnaren och bygger upp bygger upp för att aldrig explodera. Leker med det monotona tills det bara nästan blir för jobbigt. Hjärnan vill ha fläskiga trummor men får det inte.

Britten Kieran "Four Tet" Hebdens succéskiva Rounds från 2003 bestod just av mycket sånt - musikaliska skal som vi lyssnare kunde fylla med vadhelst vi ville. Vemod eller hoppfullhet, förtvivlan eller eufori, det var bara att färglägga med egna känslor, egna ord.

There Is Love In You avviker inte från det mönstret, men är samtidigt en betydligt mer direkt, tillgänglig och i sina stunder rentav dansant skiva. Fortfarande är det helheten och stämningarna som är viktigare än beståndsdelarna, och Kieran Hebden är fortfarande ingen gudabenådad trumprogrammerare. Ibland blir det en smula för enkelt. Men han är fortfarande också en makalös stämningsskapare.

PÃ¥ 90-talet skulle den här skivan lätt placerats i nÃ¥gon trött trip hop/acid jazz-hylla och glömmas bort, men nu har Four Tet tillsynes ensamrätt pÃ¥ att fÃ¥ kalla den här musiken kreddig. LÃ¥t oss säga att det är en bra sak. 

There Is Love In You är ute nu pÃ¥ Domino. 

Hemsida | MySpace | Spotify

Kingdom of Welcome Addictions släpptes 15 maj 2009 på SubSpace Communications.

Oxygen Overload drabbar mig flera Ã¥r efter att den introverta clicks ‘n’ cuts-musiken var det nya svarta, och det känns bekvämt att hÃ¥lla den smÃ¥nervösa trenden pÃ¥ avstÃ¥nd. Däremot kan man ana mer beatsrelaterade influenser som Prefuse 73, Four Tet och (en förälskad) Aphex Twin, för att välja ur mitt begränsade referensförrÃ¥d.

På Oxygen Overloads MySpace-sida finns en mer muskulös electronica representerad, men lyssna även på spår som Snowflake och A Majestical Ending, så får du en bättre idé om hur Life Day låter - mogen, tröstande, återhållsamt färgsprakande. Ett fantastiskt soundtrack.

Skivan släpps 6 maj pÃ¥ det sympatiska indiebolaget Pink and Green Records. 

Det är svÃ¥rt att säga vad exakt Junior Boys egentligen strävar efter i sitt skapande. Deras luftiga, elektroniska mjukpop med vemodiga förtecken har förmodligen ackompanjerat tusentals trefliga parmiddagar och lika mÃ¥nga fumliga efterfesthÃ¥ngel världen över. Men det kan väl ändÃ¥ inte vara det man längtar efter när man gör klubbmusik? Junior Boys är alltid smÃ¥puttrigt trevliga, och nya skivan Begone Dull Care är inget undantag. LÃ¥tarna har möjligtvis en smula tydligare strukturer den här gÃ¥ngen, men ibland blir det sÃ¥ mycket försiktigt loungig hissmusik av deras sävliga, väna slowelectro att man bara längtar efter nÃ¥got… annat. Nästa parmiddag kommer ju skivan Ã¥ka pÃ¥ lik förbannat. Lyssna här!

Brittish electronica act Client is releasing their new album Command on March 6th - a set of songs combining repressed sexuality and a constant play with gender-related power structures with synthy electronica oozing of both airy penthouses in London and rainy back-alleys of Berlin. Or simply a set of songs with commercial and dancefloor potential. We sent some questions to Client. 

 

You seem to be balancing on a thin line between obscure electronica and radiofriendly dance pop. How do you look upon your artistic ambitions and development in relation to fame and fortune versus art?
- Very glad to hear you say that! If you heard a Being Boiled dj set that’s exactly what you would get! I think we package radio friendly pop songs with interesting backing tracks! I gave up on fame and fortune about 15 years ago. The fortune would make life easier (but then what would I write about!?) but I couldn’t think of anything worse than fame. It would make me far too self concious to write and writing and performing is my lifeline. Fame is such a shallow fickle thing, art touches people on a deeper more personal level and lasts longer. It means so much to me when fans take words I have written and use them as their tag lines on the message boards. That means so much more than an embarassing picture of me in a bikini in a magazine that will end up lining a hamster cage!!

Describe a typical Client song-writing session. What comes first, and how do you divide the job?
- Kate starts it with a drum loop then adds bass and chords and sings a basic melody. Then I come in and write a few words over it. Then Kate adds more words, we have heated discussions over what the song is about, I try to write a chorus, fail, lots of anxiety and brow beating then kate writes the chorus. A bit more tweaking and its done! Or sometimes it just happens so efforlessly which is an absolute joy.

How has the work with Command been different from your previous releases?
- It wasn’t that much different to the other albums really. It was mostly recorded in Kates bedroom! Heartland was the exception in that we used Youth’s lovely studio in spain. So this album when I was singing I shut my eyes and pretended I was looking out over the mountains instead of Kates wardrobe!!!

What are your musical backgrounds and what other projects have you been involved in?
- Kates musical background is far more wide ranging and interesting than mine! She played flute on Lee Perry and the Mad Proffessor sessions as a student. Then she was in a band called Frasier Chorus before she formed Technique, which I later joined. I played violin as a kid but was always a frustrated singer until I joined Dubstar, then Technique and now Client!

What part does sex and sexuality play in your music?
- It’s very important. You can’t beat a sexy bass line and we have loads of them! The whole thing about Client is strict repressed sexuality, from the beats to the stage performance and tight uniforms holding in the frustrated passion. It’s all about what you don’t see… it’s far more sexy in our opinion than letting it all hang out!!!

Your music is very urban - which is your favourite city and why?
- We are so lucky in Client to have had the opportunity to travel extensively and everytime we come back from a city it becomes our new favourite place and we start fantisizing about living there. But I think our favourite is Berlin. We love the energy and the spirit and have lots of friends there.

Här kommer en ny laddning brittiskt blek nördelectronica i Hot Chips farvatten. Metronomy spelar urskevad Kraftwerk-inspirerad electronica-pop som aldrig tar sig själv på för stort allvar. Men det svänger som Devo, eller som om Hot Chip tog lite mer droger. Albumet Nights Out släpptes i september på det nystartade skivbolaget Because Music (Warner i Sverige). Från att ha varit Jospeh Mounts soloprojekt har nu Metronomy blivit en fullfjädrad trio. Han sammanfattar skivans stämning ganska bra själv: "It originally began as the soundtrack to an evening. But it has become more of a soundtrack to a bad weekend".

Sophia Somajo är en sån där ung, begåvad och hypad artist som man nästan inte orkar ta tag i. Men när The Laptop Diaries slutligen dimper ner i inkorgen (det dimper tyvärr inte ner så mycket på skrivbordet eller hallmattan längre) sliter den snabbt isär alla kravfyllda pressreleaser och poser.
Sophia Somajo har en röst och en ton som lekfullt och - jag tänkte skriva respektlöst, men ordet är nog snarare respektfullt - lånar från sina samtida popsystrar. Det låter Robyn, det låter Kissey Asplund, det låter Veronica Maggio, det låter Sophie Rimheden, och det låter naturligtvis en smula Lykke Li.
Men trots detta står Sophia Somajo och hennes debutskiva stadigt på egna ben. En lika utmanande som inbjudande electropopinjektion där den ungdomliga punkigheten (nästan) aldrig blir störande. Somajo skapar istället ett ljudlandskap där det är både behagligt och spännande att vistas i. Och det är inte så pretentiöst som det låter, hypen till trots.

Läs recension på DN.se!

Kanadensaren Michael Milosh har släppt sitt tredje album iii. Det är en fluffig, välpolerad samling låtar som inte gör så mycket väsen av sig. Inget sticker ut eller gör motstånd. Det är inte dåligt, men ganska tråkigt. Det krävdes många lyssningar innan jag ens tänkte på sången. Innan dess var Miloshs väna falsett bara ett av instrumenten. Den försvinner i alla mjuka lager av trummaskiner, gitarrer, stråkar och syntar.

Jag kommer nog inte att göra mig av med skivan, men kommer nog mest att använda den som bakgrundsmusik och det är kanske så den passar bäst.