Javisst, här får du självaste Robyns första, inte så trevande, remix. El Perro Del Mars vackra Change of Heart i en suggestivt böljande version med vokalinslag av Robyn. Ladda ner och lyssna gratis här!

Ingen av de bägge medlemmarna i Philadelphiaduon Deirdre and Conor är, tekniskt sett, fullfjädrade sångfåglar, eller för den delen instrumentella virtuoser. Men likt ett barns oskyldiga och naiva uppsyn berör det dock på ett innerligt och, befriande nog, rättframt sätt. En ton som hamnar lite snett kan, i rätt kontext, säga lika mycket som en felfritt framförd pianokonsert. Och i just denna kontext fungerar det fantastiskt bra!

Vid första lyssningen kan det te sig som att Deirdre and Conor inte höjer sig nämnvärt över alla de oräkneliga indiepop-band som lever efter devisen ”Alla kan spela”. Men lyssna igen. Och igen! Djupt där inne döljer sig melodier så skira att de knappt får fotfäste i ditt medvetande; indränkta i hemmagjorda körer, sorlet av en folkmassa och Deirdres dova cello som sveper likt en dimma över sångerna. När de väl fått fäste är det som om de skriks ut, uppenbara och självklara.

Kanske kan At Our Tiny Dinner Table bäst beskrivas som Bishop Allen möter El Perro del Mar. Bishop Allen med sina fantastiska popmelodier som bekläs med en lekfull naivitet. El Perro del Mar med tanke på att skivan stundtals påminner, i såväl melodier fraseringar och framför allt den tydliga tematiken, om Love is not Pop. De sex spåren har en genomgående rosenröd tråd i form av den lyckliga kärleken och de känslor den frambringar. På många sätt känns det befriande att slippa lyssna till poetiska redogörelser av uppbrott och svek och istället uteslutande få ta del av de positiva och hoppfulla aspekterna. Det räcker egentligen med att lyssna på avslutande Song For The Seasons Of Our Lives för att omedelbart älska Deirdre and Conor. På ett i grunden ganska banalt sätt omskrivs och relateras kärlekens stadier till de fyra årstiderna men i kontexten blir det ofattbart starkt. Under fyra verser, finstämt ackompanjerade av en cello, blir denna hymn till en drömsk uppenbarelse där allt är möjligt i tvåsamhetens tidsbestämda skimmer. Så när såväl låten som EP:n avslutas med nedanstående rader är allting sagt. Gott folk, det blir inte mycket vackrare än så här.

And then the bitter cold
as we grow old
Close your eyes sleep tight
and i’ll lay with you in the winter time

At Our Tiny Dinner Table släpptes 24 juni på Beat The Indie Drum. Hela EP:n kan laddas ned i mp3-format, helt lagligt och gratis här.
Deirdre and Conor på MySpace

Vädret tog tyvärr udden av det goda startfältet, och de säkra korten gjorde att folk över huvud taget orkade hänga kvar hela kvällen. Men var fanns de adrenalinhöjande rockbanden, de dansanta hip-hopakterna eller det tillnärmelsevis experimentella (Fever Ray i all ära)? Den svenska medelklass-indien har sina storstjärnor, men bokningarna ter sig så i efterhand en smula sömniga - speciellt i jämförelse med Way Out Wests startfält.

Vi anlände lagom till The Magic Numbers, som med sin kramgoa myspop fick upp temperaturen en smula. De båda smårultiga syskonparen bjöd på en trevlig eftermiddagsföreställning med trestämmig sång och ett visst sväng på slutet.

Jenny Wilson körde igång sin färgsprakande konstfackspop med tillhörande outifts på mellanscenen. 

Dags så för den något märkliga bokningen Duffy, som med sin ringa ålder och stora röst rönt digra framgångar det senaste året. Återigen ett glapp i schemat som gör att man tvingas lyssna. Ett snyggt Motown-scenbygge och näpna körsångerskor bäddade för en trevligt sväng. Men Duffys musik visar sig vara alldeles för sävlig och enformig för att lyfta. Hennes Tina Turner-ambitioner når en bit rent röstmässigt, men på scen har Duffy inte mycket att sätta emot. Att hennes sound dessutom kantas av synthar och pukor gör att det hela känns rätt åtti. Varken modernt spännande eller retrosnyggt med andra ord.

Att regnet tilltar ytterligare när Loney Dear går på scenen med sitt sexmannaband gör nästan ingenting. Hans ödesmättade rymdpop blir bara ännu mer suggestiv. Loney Dear på skiva är en sak - men vad många inte förstår är att Emil Svanängen är en entertainer av högsta rang. Hans tidigare föreställningar om att livespelandet suger musten ur det kreativa skapandet tycks ha förändrats - nu är livespelningarna ett kreativt skapande i sig.

Låtarna byggs förvisso upp på liknande sätt - ofta en trevande början med ett crescendo som liknar världens ände - men det är ändå en fröjd att få bevittna varje svängning, varje infall, varje litet misstag. Loney Dear har nämligen lyckats med konststycket att få skivinspelningarnas perfektion att bryta ut i en organisk känsla av musiken när den spelas på plats. Det är något lite religiöst som händer.

Låtmässigt är det fokus på nya skivan Dear John, av förståeliga skäl. Men det är samtidigt lite synd att tiden är för knapp för att utforska fler bitar av den stora låtskatt som arbetats upp genom åren. 

Men vad som verkligen känns tungt är dubbelbokningen med Fever Ray. Lasrar och mullrande technobas precis mittemot stör både publik och band, och Svanängen bygger till och med ett helt intro på en baston från Fever Ray-scenen. 

Text: Christian von Essen | Foto: Kristofer Ljungros

Ytterst överraskande klev Sara Assbring upp och tackade sin bror i stjärnorna på P3 Guld-galan i januari. Förra skivan
From the valley to the stars som utforskade döden blev minst sagt en tung resa då hennes bror gick bort i samband med
skivsläppet. Även uppbrottet från en längre relation skapade en glöd att fortsätta i rasande takt med turnéer och nytt
låtskrivande. Under sommaren 2008 blev resan till New York till slut en jobbig flykt, färden fortsatte vidare till Paris
och samarbetet med Rasmus Hägg kunde sakta men säkert börja. Nu ser minialbumet Love is not pop dagens ljus och

Nya skivan ger mig gåshud, vad ville du testa denna gång?
- Att släppa in Rasmus Hägg från bandet Studio var en stor grej för mig. Tanken var att dela på bördan och i samband med
att jag avslutade arbetet med förra skivan var planen att gör något nytt under nya former.

Vad handlar nya skivan om?
- Uppbrott, kärlek och skilsmässa. Att fortsätta tro på kärlek trots att den tar slut och inte tar slut. Jag hade tydliga idéer om vad jag ville gör på denna skiva. Under en längre tid har jag drömt om att jobba med Rasmus och äntligen stämde allt. Trots att allt började lite trevande.

Det finns en nerv i skivan. Har dina motgångar sporrat dig?
- Jag är grymt glad att förra året är över kort sagt.

Varför blev det just sju låtar?
- Jag visste från början att det skulle vara just dessa. Sju låtar räcker för att säga det jag vill förmedla.

Vad insipireras du av?
- Jag får ofta idéer eller infall så som under min resa till New york i somras som var tänkt som en semesterresa men som snarare blev en flykt, eftersom jag lämnat så många saker ouppklarade. Jag befann mig som i ett hål och det enda jag behövde var kärlek, kärlek och åter kärlek. Jag älskar verkligen New York, men mina demoner följde efter mig hack i häl. Då föddes tanken på att enbart gör ett kärleksalbum. Samtidigt har jag aldrig kunnat göra en kärleksskiva, men Love is not pop är ett becksvart och ärligt album.

Hur energisk är du?
- Utan att låta pretentiös så är musikskapandet mitt liv. Jag måste göra det för fylla mitt liv med mening. För att kunna
andas helt enkelt.

Du vann utmärkelsen årets pop i början av året, hur kändes det?
- 2008 var verkligen ett hemskt år för mig. Men i den stunden på P3 Guld-galan när de ropade ut mitt namn, blev jag bara så otroligt glad. Den skivan blev så jobbig på alla sätt, så här i backspegeln. Det hände en rad jobbiga saker i mitt liv och allt det förknippar jag med skivan.

Du jobbar mycket själv med dina alster - hur känns det?
- Tufft, mina ambitioner var högt ställda och då tar det tid. Att välja döden som tema är inte heller så uppiggande alla gånger. Sen råkade döden bli så närvarande i mitt liv - sorgen dök upp varje gång jag stod på scen med förra skivan. Temat blev verkligt och på riktigt, vilket kändes helt overkligt stundtals.

Tycker du att det är svårt att tala om döden i Sverige?
- Att göra en popskiva om döden är både klyschigt och pretentiöst. Mitt mål med skivan var inte att den skulle låta religiös, men visst låter den sakral.

Har du lämnat Göteborg för gott nu?
- Nej. Jag har min studio kvar där som min fasta punkt, men jag kommer att bo lite här och var framöver. Jag kommer vara mer i Stockholm, den saker är säker.

Jag har kikat på din blogg, den är fylld av estetiska betraktelser. Hur konstintresserad är du?
- Jag är egentligen intresserad av alla konstformer.

Text: Daniel Robertsson

Under en ångestfylld flykt till New York växte längtan att äntligen göra en ärlig och svart kärleksplatta. Med tassande stämma viskar sig Sara Assbring fram genom natten i ett kallt hav av känslor. Ett år efter förra fullängdaren landar detta mini-album upp med ambitionen att hitta ett nytt uttryck. Tillsammans med Rasmus Hägg från göterborgsduon Studio letar sig resan ut i oändliga ångor från ett svunnet av åttital. Rösten får nackhåren att rysa till och utan tvekan faller en tår i stor sett till varje sång. Det var mycket länge sedan en popskiva kunde fylla tårkanaler på detta vis. Lyssna här!

Love Is Not Pop släpps 1 april på Linking Fingers med distribution av Playground.

El Perro del Mar + ASS (Uppsala Konsert och Kongress, Sal B)

Det är inte en jättestor konsertsal vi befinner oss i – ändå är det drygt halvfullt. Att Lykke Lis plötsliga avhopp gör denna samarbetsturné lite haltande råder det inga tvivel om. Till och med i kön in till Uppsala Konsert och Kongress sal B är flera i publiken ovetandes om schemaändringen. ”Vafan gör vi här då?” säger killen till sin kompis. ”Ska vi gå in ändå?” frågar tjejen sin pojkvän. Men de går in, och det är tur det.

Läs vidare ‘Live: El Perro del Mar + ASS’

The Concretes egna lilla skivbolag Licking Fingers har förmodligen gjort en smart rekrytering i El Perro Del Mar. Sara Assbrings alter ego har de senaste åren smugit sig in i våra öron med sina snillrika och väna sångmelodier. På nya skivan From the Valley to the Stars är temat "himlen", vilket kan verka både flummigt och pretentiöst, men som framstår som fullständigt naturligt när man lyssnar på musiken.

Läs vidare ‘El Perro Del Mar - tidlös och fri’

Vecka 9 bjuder på en del smaskiga saker, och förmodligen kommer några av skivorna kämpa i slutstriden när årets bästa svenska platta ska koras så småningom. Firefox AK släpper tysk technopop, El Perro Del Mar lanserar sin drömska sensualism och Pacific! seglar vidare mot nya framgångar med sin fjäderlätta synthpop. Janet Jackson drämmer också till med en ny platta; Snoop Dogg släpper sin aningen…tveksamma singel Sensual Seduction, och Veronica Maggio är tillbaks med fina lilla popdängan Måndagsbarn. Läs hela releaselistan här!

Redan nu väller schlagerförlorarna och Christer Sjögren ut i skivbutikernas singelhyllor (finns de kvar?). I övrigt en ganska lugn skivvecka. Teitur släpper skivan The Singer, och svenska El Perro Del Mar smyger ut första singeln, How Did We Forget?, från kommande skivan From The Valley to the Stars - en sval och repetitiv drömbild av en rökig nattklubbssångerska i en snygg film. Ska bli kul att se videon. Basgången är hypnotiserande. Colbie Caillat släpper till slut sitt storsäljande myspopalbum i Sverige, shoppingmall-punkarna i Simple Plan får emokidsen att hoppa med en ny platta, och självaste Morrissey släpper en greatest hits-samling! Förresten är Färöarna hett just nu - både Brandur (bilden) och Teitur är högaktuella. Känner de varandra? Är de bröder?

Läs om hela veckans skivsläpp här!