Idag meddelar nättidningen Digfi att man slutar producera nytt material. Redaktionen har länge och initierat guidat till ny, spännande musik – ibland har deras analyser skjutit över huvudet på läsarna, men ofta har de hittat helt rätt. Tyvärr pekar nedläggningen på ett grundläggande problem: bra popjournalistik kostar både tid och pengar, men är sällan särskilt lönsamt. Vi får anta att delar av redaktionen kanske startar något annat istället.
Fleet Foxes, Glasvegas (bilden), Bon Iver, Vampire Weekend. Man kan väl konstatera att likriktningen på årsbästalistorna är nästan lika stor som vanligt. I Sverige hyllas Frida Hyvönen duktigt och Lykke Li likaså, medan utmärkta släpp från Britta Persson, Sophia Somajo, Nicolai Dunger och många andra inte ens omnämns. Listornas sammanställning visar på ett ganska kort minne. Är det helt enkelt smartare att släppa skivor på hösten även av den anledningen?
Metacritic, som bara går efter recensionernas omdömen, visar överraskande nog att Amadou & Mariam från Mali gjorde årets "bästa" skiva, enligt kritikerna. Deras sammanställning visar dock att Fleet Foxes, Portishead och TV On the Radio hamnade på flest av de 22 listor som ligger till grund för Metacritic. Hercules and Love Affair stryker omkring på de flesta listor av någon anledning. Var det inte egentligen mest Antony Hegarty som höll uppe det där bräckliga bygget?
Här har du några listor att dyka ner i inför julhelgen – kanske man missat något? Tipsa gärna om fler!
Få skivor vann ett sådant kritikerkonsensus när 2007 skulle sammanfattas som brittiska Burial med sin dystopiska skiva Untrue. Oväntat, inte bara för att skivan inte är den lättaste att få tag i, men även för att musiken inte är musik, utan mer av en stämningsfull smältdegel som ekar av 90-talets ravefester och jungleklubbar.
Till en början låter Untrue som en enda lång experimentiell och obskyr b-sida från just den eran i modern musikhistoria. Men ur det avskalade skapas rum för annat. Det är inte de försiktiga drum’n'bass-rytmerna i slow motion eller de skräpiga pitchade vokalsamplingarna som gör det. Det är hos lyssnaren musiken skapar mening, och Burial skapar stämningar så ödesmättade att han till slut formligen gräver upp minnen ur ditt förflutna med en glasskopa och serverar dig, vare sig du vill eller inte. Men det är också då musik är som allra vackrast, när den slår an något hos dig du inte visste existerade. Och det kan vara fantastiskt, eller väldigt jobbigt. Untrue tar fram allt, och det är därför skivan är så älskad – det som smattrar mot asfalten är inte regn, utan ljudet av musikskribenternas ensamma, missförstådda tårar.
På www.myspace.com/burialuk finns inte mycket att hämta, men Mattias Holmberg på Digfi har skrivit en fin artikel om Burial.
Digfi är en musiksajt som ingår i SAMI, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation, och jobbar nära P3 Lab. [simpletag]Digfi[/simpletag] brukar ofta ha bra koll på den senaste, mest intressanta [simpletag]musik[/simpletag]en. Och deras års-bästa-lista är aningen spretigare på sina ställen än andra. Detta beror bland annat på att de 13 skribenterna fått dela ut 500 poäng var till vilka skivor de vill, vilket gör att en person snabbt kan skjutsa upp en skiva i täten. Så här ser topp-tio-listan ut!
