P3 Guld-vinnarna 2012
Årets Artist: Kapten Röd – Fläcken som aldrig går bort
Årets Grupp: Deportees – Islands & shores
Årets Låt: Vart jag mig i världen vänder – Den Svenska Björnstammen
Årets Nykomling: Den Svenska Björnstammen
Guldmicken (Årets liveakt): Kapten Röd
Årets Pop: Syket – With love
Årets Hiphop/Soul: Ison & Fille – För evigt
Årets Dans: L-Wiz – Samlad produktion
Årets Rock/Metal: Graveyard – Hisingen blues
I de fem första kategorierna har P3-publiken röstat fram vinnarna på egen hand.
I de fyra sista kategorierna har publikens och genre-jurygruppernas röster vägts samman.
De nominerade till Grammis 2012:
Årets album
ANNA TERNHEIM – THE NIGHT VISITOR
DEPORTEES – ISLANDS & SHORES
ISON & FILLE – FÖR EVIGT
LYKKE LI – WOUNDED RHYMES
VERONICA MAGGIO – SATAN I GATAN
I nittiotalets Umeå var det punk- och hardcorescenen som visade upp en ”gör det själv”-anda, ofta sammanflätat med ett politiskt ställningstagande med sympatier återfunna på vänsterkanten.
I denna kontext ter sig Deportees senaste skiva, Under the pavement – The beach, inte fullt så märkvärdig. För trots att deras skivbolag EMI valde att inte förlänga kontraktet och att en av de ursprungliga bandmedlemmarna valde att lämna bandet fortsatte arbetet med skivan, med enda skillnaden att de själva bekostade det fortsatta arbetet. Inte heller ter det sig lika märkligt att det återfinns ett underliggande vänsterpolitiskt budskap i texterna.
Jag har nog tidigare avfärdat Umeåbandet Deportees lite för lättvindigt. Sången har varit för ansträngd, uttalet sådär, låtarna okej. Men på nya Under the Pavement, the Beach visar gruppen att man är mer än en norrländsk motsvarighet till Göteborgarna i Fibes Oh Fibes, även om uttrycket börjar närma sig. Det handlar alltså om popmusik med både själ och hjärta. Men nu kommer det lustiga: jag kan inte sluta tänka på Prince när jag lyssnar på Under the Pavement, the Beach. Och så inser jag att om Prince skulle klämma ur sig en sådan här skiva skulle jag älska den. Men nu är det inte Prince utan Deportees som har klämt ur sig den. Det vore ju väldigt fräckt att inte älska skivan bara för det. Men nu har jag levt med den här skivan i flera månader, så det är bara att kasta in handduken. Jag älskar den. En av årets bästa svenska skivor.
Myspace, Spotify, officiell hemsida.
Under the Pavement, the Beach släpps den 27 maj på Doloroes/EMI.
I lördags spelade Deportees på Scharinska Villan i Umeå. Stadens okrönta soulpop-kungar gjorde inte någon besviken då de, med kommande skivan Under the pavement, the beach som grundstomme, lämnade ett lika mäktigt som ovanligt intryck. För hur ofta händer det att det nyaste, i det här fallet osläppta, materialet utgör konsertens toppar? Nya spår som If I could turn back time, I wouldn’t keep a thing och Under the pavement, the beach framstod där och då, i den kvävande värmen och trängseln, som framtida klassiker på Sveriges pophimmel. Sen skadar det givetvis inte att kunna plocka fram gamla beprövade ess som Damaged goods och Not tonight under konsertens gång.
