CRYSTAL CARAVAN Vid första anblicken känns det oförklarligt att denna brokiga skara människor är medlemmar i ett och samma band. Såväl utseende som uttryckssätt varierar till den grad att jag inte kan få ihop hur just de här personerna fann varandra. Men när intervjun pågått ett tag blir lika tydligt att det finns en innerlig gemenskap och ett band till rockmusiken som knyter ihop de ytliga olikheterna. De fyller konstant i varandras meningar och det verkar inte finnas tillstymmelse till oenigheter.

 

The Crystal Caravan bildades redan 2002, men ur den uppsättningen finns endast de båda gitarristerna Björn Lohmander och Stefan Bränberg kvar. Medlemmar har fallit bort och nya har tillkommit under årens lopp för att idag resultera i ett sjumannaband. I dagsläget säger sig bandet vara fullt nöjda med den rådande banduppsättningen som består av gitarristerna Björn och Stefan, basisten Pierre Svensson, trumslagaren Christoffer Olsson, percussionisten Annika Bränberg, organisten Jonas Lindsköld samt sångaren och frontfiguren Niklas ”RG” Gustafsson vars blotta uppenbarelse och scennärvaro för tankarna till såväl Rob Zombie som Jack Black. I april släppte bandet sin självbetitlade debutskiva.

Trots att det tog längre tid än beräknat ser bandet tillbaka på en ganska rolig tid.

- Vi hade ju inget skivbolag i ryggen när vi började spela in, berättar Björn, så idén vi hade var helt enkelt att spela in en så pass bra skiva att någon skulle vilja ge ut den. Och det fungerade faktiskt bra på alla sätt. Tillvägagångssättet var det att Dennis (Lyxzén, sångare och frontfigur i The (International) Noice Conspiracy red anm) kom med i bilden redan innan vi började spela in. Redan en månad innan inspelningarna skulle börja satt han i replokalen med sitt anteckningsblock och antecknade. Under tiden vi repade kom han med några tips och idéer så när vi gick in i studion var allt avklarat. Alla var överens om hur vi ville att det skulle låta och vilka låtar som skulle komma med på skivan.

 

Hur kom Dennis in i bilden?

- Vi träffade Dennis på Scharinska (navet för Umeås musikliv red anm) på fyllan och frågade om han ville släppa oss på sitt bolag Ny Våg. Men han tyckte inte att vi riktigt passade in och att det inte skulle bli bra, vare sig för oss eller Ny Våg. Däremot var han jäkligt sugen på att producera skivan.

 

- Man kan väl misstänka att han har blodad tand efter att han blivit piskad av Rick Rubin och att han nu ville överföra det på en egen slav, hävdar RG. Så det var väl ett bra läge att producera just oss (skratt). Men det tackar vi för. Mycket bra saker kan hända på fyllan!

 

- Han hade egentligen inga invändningar om hur det lät i stort, förklarar Björn. Istället kom han med bra tips. Någon vers som kunde förbättras lite, nåt som kändes lite överflödigt, en refräng som kanske kunde bli lite vassare och så vidare. Sådana saker man själv inte tänker på när man har spelat låtarna så länge som vi har spelat några av dem. Man blir lätt fartblind och tycker att allt låter coolt.

 

I en enstämmig kör säger sig bandet, så här i efterhand, vara mycket nöjda med skivan. Det faktum att det tog längre tid än beräknat ses så som något som fick enbart positiva effekter på resultatet. Skivan innebär också ett bokslut för många av de låtar som funnits med i liverepertoaren under lång tid.

 

- Nu kan man släppa dem och låta dem gro hos andra istället, förklarar RG.

 

- Vi har haft jävligt mycket nytta av att ha spelat dem live, säger Pierre, Vi kunde låtarna hur bra som helst när vi gick in i studion. Och dessutom kunde man applicera det som funkat bra under spelningarna på inspelningen.

 

- Det är också bra att testa låtarna först och se hur de fungerar live, fortsätter RG. Står alla helt stilla under en låt är det kanske inte ens något som ska komma med på en skiva. Eller i alla fall ett tecken på att man måste jobba mer på just den låten.

 

Läser man artiklar och blogginlägg om bandet framgår det ganska snabbt att de redan gjort sig ett namn som ett liveband utöver det vanliga. Efter att ha tackat nej till spelningar under arbetet med skivan är suget efter att få uppträda stort. Bandet säger sig vara i full färd med att kontakta bokningsbolag och klubbar för att komma ut och spela igen. Vad är det då som gör att bandet fungerar så bra live?

 

- Mycket svett! Och omåttligt mycket pepp! utbrister RG. Så mycket pepp att det ibland kan innebära skador om det är för trånga utrymmen (skratt).

 

- Sen så har vi ju repat jävligt mycket så låtarna sitter riktigt bra berättar Christoffer. Speciellt låtarna som kom med på skivan. Så det är ju bara ut och köra liksom. Och ge allt! För det här med dynamik, det tror jag faller bort ganska mycket när vi spelar live. Det är bara fullt ös hela tiden. Det är nog ett vinnande koncept tror jag.

 

När man lyssnar på skivan är det svårt att inte dra paralleller till 1970-talets rockscen i form av Led Zeppelin, MC5 och The Doors. Något som bandet själva säger sig hålla med om, men vill samtidigt poängtera skillnaden mellan att hylla och att försöka efterlikna sina förebilder.

 

- Det är kanske så att vi har inspirerats så pass mycket av en viss era att det hörs på skivan, förklarar Stefan. Men vi lyssnar självklart på annat också och vi vill verkligen inte framstå som något tributeband. Vi har tagit saker vi tycker är bra och applicerat det på oss själva, och gjort det på vårt sätt.

 

De har redan upplevt en stor efterfrågan på skivan, framför allt en önskan om att den även ska släppas på vinyl. Även kritikerkåren har inledningsvis varit mestadels positiv.

 

- Det har varit väldigt många utländska bloggar som har skrivit om den och generellt har den fått bra kritik, berättar Björn.

 

RG fortsätter:

- Man hoppas att den ska slå i något kul land, typ Italien, så vi får fara dit och spela. Lite sol, och inte bara regn och rusk.

 

När jag så avslutningsvis ber bandet att, i sann High Fidelity-anda, gemensamt sammanställa en lista över tidernas fem bästa skivor bildas djupa veck i bandmedlemmarnas pannor. Under tio minuters tid debatteras det hit och dit om vilka artister som bör föräras med en plats på listan, och därefter vilken skiva som ska få representera artisten. Är Led Zeppelins första verkligen bättre än den fjärde? Är Kick out the Jams helt given? Vad hette nu just den där skivan? Och är den verkligen så bra? Slutligen, efter viss diskussion har bandet enats om en slutgiltig lista, utan inbördes rangordning. Och när jag tittar på listan efteråt känns valen helt och hållet logiska. För The Crystal Caravan har lyckats med något så ovanligt som att faktiskt sätta en personlig prägel på en epok som genom årens lopp plagierats och förvanskats till den grad att jag personligen ryggar tillbaka när pressreleaser hävdar att referenserna finns i just 1970-talets rockscen. Men för en gångs skull håller en pressrelease faktiskt vad den lovar.

 

Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath

MC5 – Kick out the jams

Led Zeppelin – I

Arthur Brown – Crazy world of Arthur Brown

Slayer – Reign in blood

 

(Vid intervjutillfället saknades Annika Bränberg och Jonas Lindsköld)

____________________________________________

Officiell hemsida | MySpace | Spotify

 

Umeåbandet The Crystal Caravan gör snygg och ösig sjuttisrock, producerat av hardcorelegendaren Dennis Lyxzén. Resultatet luktar Woodstock-lera, otvättat hår och en och annan fredspipa. Debuten The Crystal Caravan (på lilla Garageland Records) är både utvändigt estetiskt tilltalande och invändigt välproducerad och välspelad - men det är ju live den här musiken ska avnjutas. Tyvärr blir det således kanske inga radiohits för The Crystal Caravan i sommar. Däremot kan det bli årets liveupplevelse om du lyckas se sjumannabandet spela. Svängigare blir det inte. Lyssna och titta här!