Det är slaskvinter ute. Gotham City-väder. Hej och hå. Tanken med det här blogginlägget var att jag skulle hitta ett soundtrack att vältra sig i misären till. Tänk Damien Rice. Typ Mumford & Sons. Akustiska gitarrer, dramatiska stämmor och texter om kärlek, döden och andra jävligheter. Eller ja, det är väl mest dom jävligheterna som gäller när allvarliga män spelar akustisk gitarr.
Hur hittar du ny musik?
För mig är det en rätt så jämn blandning av (andra) bloggar, förband, och kompisars tips. Väldigt sällan så är det en pojkvän till en kompis lillasyster. Men så är fallet med Timothy Carroll från Brisbane, Australien.
Det är ganska sällan som singer/songwriters har ett uttryck som tar sig igenom resten av skivskörden, men Chris Garneau är en sådan kuf som du borde kolla upp. Med ett sound lånat från Bright Eyes, en dynamik från Loney Dear och en röst från Pelle Carlberg (ja, faktiskt ibland) blandar Chris Garneau också in det där smått oberäkneliga genre- och instrumenthoppandet som bara riktigt skolade/erfarna musiker orkar hålla på med. Släng alltså in en skvätt Regina Spektor i färsen och El Radio blir plötsligt ett av sommarens finaste skivsläpp.
