Är detta månne höstens soundtrack?

Ja, varför inte? När de tunga men stämningsfyllda melodierna fyller rummet saknas bara ljudet av tunga, smattrande regndroppar mot fönsterrutan. Ljudlandskapet är så enkelt och sparsmakat att minimalism är ett ord jag återkommer till. Till skillnad från så många andra använder The xx ljud enbart för att göra musiken bättre. Inte för att krångla till det, glänsa eller för att det fanns tolv oanvända kanaler som kunde fyllas. Med andra ord, Phil Spectors värsta mardröm!

Sången, signerad Oliver Sim och Romy Madley Croft (vilket namn!) är så bra som det bara blir när två vackra röster gemensamt strävar mot en gemensam punkt. I samma naiva tonläge kompletterar de såväl varandra som musiken på ett förträffligt sätt. När man lyssnat på skivan några gånger märker man inte ens när deras röster byter av varandra och bildar dialoger i texterna. Det känns bara så naturligt att något annat vore otänkbart.

Londonkvartettens stil kan bäst beskrivas som sparsmakad pop med inslag av elektronika influerat av 1980-talet. The xx har redan tilldelats en stor portion hype, mycket beroende på den fantastiska singeln Crystalised, och gör med detta debutalbum ingen besviken. Kanske gör de heller inte någon lyssnare överväldigad, då variationerna är små och Crystalised fortfarande står som deras bästa spår.

Men hur man än vänder och vrider på skivan slutar det ändå med att den är bra. Riktigt bra!

The xx – XX släpps 19 augusti genom Young Turks med distribution av Playground Music.

MySpace | Spotify