Markus Svensson släpper nu, med hjälp av band och gästartister, ett lysande americanaalbum: Did not leave to find but to forget, to leave behind.

”Markus Svensson debuterar nu på skivbolaget National under namnet The Tarantula Waltz med ett album präglat av så mycket livserfarenhet, vemod och smärta att det är obegripligt att han bara fyllt 22 år.”, skrev Jan Gradvall om Tarantula Waltz förra album som kom 2007.

Nu har ett par år gått, men fortfarande känns det som om låtarna är skrivna av en betydligt äldre person. Det här är hjärta och smärta på fullt allvar utan att det blir smetigt eller sockersött. Det rör sig väl snarare om förstklassig americana som ger de bästa amerikanska albumen en match. Här hemma finns det inte många som kommer upp i samma klass.

Även om musiken har sina rötter i den amerikanska 70-talsrocken har man lyckats få en egen vinkel på den. I stället för att bara sticka ner sitt huvud i Appalchernas mylla för att hitta det rätta soundet har det släppts in lite souligt blås här och där. Det lättar upp lite och gör skivan mer varierad. Kanske är det turnerandet med Kathleen Edwards och Seasick Steve som gett lite inspiration.

För att förgylla plattan ytterligare har artister som Edith Backlund, Hajen och David Sandström bjudits in.

Det här är bra.
Förbaskat bra.

Did not leave to find but to forget, to leave behind släpps 15/2.

MySpace | Hemsida | Spotify

Det vore väl svårt att se Kristoffer Kristofferson som något annat än en ikon. I alla fall inom countrymusiken.
Han har bidragit med låtar till amerikanska artister sedan evigheter. En av de artisterna var idolen och senare vännen Johnny Cash. Och det är väl framför allt låtskrivandet som varit hans styrka.

Hans skivor i eget namn har väl inte varit dåliga, men aldrig lika bra som när andra artister gjort hans låtar. Trots att han börjat bli till åren kommen verka han inte ha någon tanke på att pensionera sig.
Till skillnad från från många andra åldrade musikaliska hjältar har han lyckats behålla sin vitalitet och precis som tidigare nämnde Johnny Cash är han som bäst när han släpper nakna, avskalade skivor. Closer To The Bone är följaktligen en samling stillsamt svängande låtar.

Kristofferson sjunger med knarrig sandpappersröst som passar det akustiska kompet som hand i handske. Sister Sinead är väl det enda som skulle kunna betraktas som ett klavertramp. Där gör låtskrivarens ålder sig påmind och det känns bara gammalt och gubbigt. Men man kan ju alltid hoppa över den eller bara strunta i att lyssna på den smetiga texten. De andra låtarna är så pass bra att man utan problem kan förlåta snedsteget.

En mycket bra skiva att mota bort tankarna på den annalkande hösten med!

Hemsida | Spotify

Alt-countryhjältarna Son Volt är tillbaka med en ny, fantastisk skiva. Gränsen mellan kreddigt alternativ och cowboyhattig mainstreamcountry börjar bli näst intill obefintlig, men Son Volt lyckas ändå balansera på rätt sida och räddas av alla dessa Richard Buckner, Mark Kozelek, Wilco, Whiskeytown och de andra unga gubbarna som tycker att amerikanska musiktraditioner kan få fortleva både utan glättighet och redneckrasism.
Jag har aldrig snöat in på Uncle Tupelo/Son Volt-tåget tidigare, men nu när åldern börjar ta ut sin rätt börjar deras småtruliga och raka americana hitta hem även hos mig.
American Central Dust är ute nu på Universal.

Spotify | Hemsida | MySpace

Det finns inte en vass kant på hela skivan. Inget som får mig att fastna och lyssna lite extra eller beundra något endaste litet parti. Det är en helt strömlinjeformad skiva som flyter fram utan att någon lägger märke till att den över huvud taget spelas. Kanske är det passande att Rob Thomas främsta musikaliska insats under karriären var som gästsångare i den fantastiska Santana-kompositionen Smooth.

Problemet med Rob Thomas är inte lika mycket själva låtarna som den oerhört slätstrukna produktionen. Om kommersiell radiorock kunde definieras i ett slag skulle detta mycket väl kunna vara Cradlesong. Det är en lam gitarrbaserad melodiös countryrock á la Shania Twain som iklär de tämligen banala texterna som mycket väl kan vara den amerikanska motsvarigheten till ”hjärta och smärta”-lyrik.

Vad de amerikanska musiklyssnarna tycker om skivan vet jag inte, men det är inte omöjligt att det faktiskt fungerar ”over there”. Det kan inte vara någon slump att band som Dave Matthews Band, Creed, Live och Nickelback säljer skivor i en oförklarlig takt i staterna, trots sin mellanmjölksrock. Kanske har jag helt enkelt högre krav på vad rockmusik bör innehålla. Eller, jag kräver åtminstone att det ska innehålla något. För den forne Matchbox Twenty-sångaren lyckas under skivans fjorton spår inte framkalla en endaste känsla i min kropp.

Fjorton låtar. Fjorton låtar för många.

Cradlesong släpps 1 Juli på Atlantic Records med distribution av Warner Music Group.
Spotify | Hemsida

Någonstans hoppas jag att något bokningbolag läser det här och beställer in en av countrymusikens bättre veteraner. Har inte hörts så mycket i svenska sammanhang men nog så värt att kolla upp om du ska köra långt i bil (eller kanske ännu hellre lastbil). Eller helt enkelt för dig som tröttnat på Emmylou Harris, Willie Nelson eller varför inte Bruce Springsteen. Ett hett retrotips som man lätt glömmer i dessa ”moderna” sing-a-song-writer-tider är John Prine. Han har gjort duetter med såväl Lucinda Williams, Emmylou Harris och Iris DeMent men är ändå ganska okänd. Och då har gubben släppt inte mindre än 20 plattor - de flesta under 70- och 80-talen och den senaste 2007. Men Gud vet när han släpper en skiva igen. Förhoppningsvis får någon yngre förmåga upp ögonen för en av musikhistoriens glömda (ännu en).

 

Ute är kallt och ruggigt och solen lyser med sin frånvaro. Vad kan då passa bättre än känslosam country?
Southern Skyline gör en sympatisk form av musik i gränslandet mellan country och soul. Jag fick tag på No Number On The Seat, som är deras första ep och var nära att avfärda det hela som rena Gram Parsons-pastischer, men ju mer jag lyssnade och efter att ha sett dem live, slutar jag sura och ser i stället de fina melodierna.
När jag träffar dem berättar de att det var ett tag sedan de spelade in ep:n och att det utvecklats mycket både både textmässigt och musikmässigt. När de berättade det kom jag att tänka på att de lät mer country (Gram/Burritos) när de spelade live och mer åt americana-hållet på No Number On The Seat. Med risk för att verka förutsägbar kan jag inte låta bli att jämföra skivan med hur Whiskeytown lät i sina bästa stunder. Utan att Southern Skyline har någon egen Ryan Adams, men det behöver ju inte vara någon nackdel.

Just nu är bandet ute på turné med Karen Nash och Bob Malone, som de blev bekanta med när de gjorde en turné i USA. Se dem om du har möjlighet. Jag ska försöka göra det själv.

Lyssna på låtarna från No Number On The Seat här!

Att skriva ut "debut album" bredvid titeln på sitt debutalbum känns av någon anledning väldigt sympatiskt. The Tallest Man On Earths skiva Shallow Grave kom redan i mars, men har förmodligen och tyvärr gått de flesta förbi. Ett suggestivt och Nick Drake-doftande gitarr- och banjoplonkande tillsammans med den nasala Bob Dylan/Neil Young-rösten gör att Kristian Mattssons ståtliga alter ego skulle kunna få trovärdighetsproblem. Men så blir det inte, och det känns inte som någon slump att början av sommaren spenderades på livescener i södra USA. En genuin kärlek till folk, country och blues på en debutskiva som lika gärna skulle kunna vara den tjugonde. The Tallest Man On Earth spelar konrekt och direkt musik som tar vid och hugger i där Nicolai Dunger svävar iväg.

Gravitation.nu

myspace.com/thetallestmanonearth

recension i DN

De sympatiska tjejerna i svenska country- och bluegrass-combon Abalone Dots är tillbaka med en uppföljare till den hyllade och välsålda From A Safe Distance. Nya skivan heter Traveler och är ute på Sony BMG den 30/7 (digitalt 28/7). Innan dess ska dock gruppen spela på Kulturhusets tak i Stockholm (26/7) och sedan ska det minsann säljas skivor till folket efter medverkan i Allsång på Skansen, dagen innan skivsläppet.

Billy Bob Thornton är inte bara autistisk actionfigur, försupen jultomte eller älskare åt Halle Berry. Han är också sångare i The Boxmasters, en småironisk herrtrio som gör ultraamerikansk redneckcountry (eller ultrasvensk dansbandsmusik) med tokiga texter. Debutalbumet kommer bestå av en skiva med egna låtar samt en med covers. Först ut är singeln I’m Watching The Game, en härligt sexistisk fotbollsdänga lagom till EM. Billy Bob har för övrigt släppt inte mindre än fyra soloskivor tidigare. Lyssna på The Boxmasters här!

Matt Costa - Unfamiliar Faces (Universal)

Den gamla skejtaren Matt Costa började skriva låtar efter ett otäckt benbrott, och blev en kringresande singer/songwriterfavorit med skivdebut 2005. Nu är han tillbaka med Unfamiliar Faces, Costas andra skiva på Brushfire Records, som kompisen Jack Johnson för övrigt är inblandad i.

Läs vidare ‘Matt Costa - Unfamiliar Faces’