O’Death är tillbaka efter ett par års uppehåll med albumet Outside. Bandet, som bildades 2003, har tidigare släppt albumen Head Home (2007) och Broken Hymns, Limbs and Skin (2008), men lade därefter spelandet på is då bandets trumslagare drabbades av cancer och lades in för behandling.
Utdraget, introvert, mörkt, ostrukturerat.
I de flesta fall är det en samling adjektiv som inte verkar särsklit lockande. När det gäller Josh T Pearson är det dock tvärt om – under förutsättning att du har tid att ge honom en chans. Det är nämligen det som behövs. Tid och tålamod. För Josh T Pearsons förstlingsverk i eget namn är ingen lättillgänglig historia. Det är fascinerande att det i dagens stressade samhälle fortfarande finns utrymme för låtar som är så långsamma och utdragna som denna samling.
Slim Cessna’s Auto Club har blivit något av en institution inom den alternativa countryscenen i Denver. Medlemmar har kommit och gått sedan starten 1993, och diverse band och sidoprojekt har vuxit fram ur SCAC, som Reverend Glasseye and his Wooden Legs, Denver Broncos UK, Munly and the Lee Lewis Harlots, Woven Hand och Tarantella. Trots att medlemmarna nu är utspridda över hela USA så håller bandet ännu ihop och har nu släppt ett nytt album som de har givit titeln Unentitled.
Första gången (och tyvärr hitills enda) gången som jag såg The Low Anthem live var på Stay Out West i Göteborg förra sommaren. Jag tror inte att jag riktigt hade förstått exakt hur bra de är innan dess. Ibland krävs det en live-spelning för att ett band ska ta klivet från bra till fantastiskt bra.
Markus Svensson släpper nu, med hjälp av band och gästartister, ett lysande americanaalbum: Did not leave to find but to forget, to leave behind.
”Markus Svensson debuterar nu på skivbolaget National under namnet The Tarantula Waltz med ett album präglat av så mycket livserfarenhet, vemod och smärta att det är obegripligt att han bara fyllt 22 år.”, skrev Jan Gradvall om Tarantula Waltz förra album som kom 2007.
Nu har ett par år gått, men fortfarande känns det som om låtarna är skrivna av en betydligt äldre person. Det här är hjärta och smärta på fullt allvar utan att det blir smetigt eller sockersött. Det rör sig väl snarare om förstklassig americana som ger de bästa amerikanska albumen en match. Här hemma finns det inte många som kommer upp i samma klass.
Även om musiken har sina rötter i den amerikanska 70-talsrocken har man lyckats få en egen vinkel på den. I stället för att bara sticka ner sitt huvud i Appalchernas mylla för att hitta det rätta soundet har det släppts in lite souligt blås här och där. Det lättar upp lite och gör skivan mer varierad. Kanske är det turnerandet med Kathleen Edwards och Seasick Steve som gett lite inspiration.
För att förgylla plattan ytterligare har artister som Edith Backlund, Hajen och David Sandström bjudits in.
Det här är bra.
Förbaskat bra.
Did not leave to find but to forget, to leave behind släpps 15/2.
Det vore väl svårt att se Kristoffer Kristofferson som något annat än en ikon. I alla fall inom countrymusiken.
Han har bidragit med låtar till amerikanska artister sedan evigheter. En av de artisterna var idolen och senare vännen Johnny Cash. Och det är väl framför allt låtskrivandet som varit hans styrka.
Hans skivor i eget namn har väl inte varit dåliga, men aldrig lika bra som när andra artister gjort hans låtar. Trots att han börjat bli till åren kommen verka han inte ha någon tanke på att pensionera sig.
Alt-countryhjältarna Son Volt är tillbaka med en ny, fantastisk skiva. Gränsen mellan kreddigt alternativ- och cowboyhattig mainstream-country börjar bli näst intill obefintlig, men Son Volt lyckas ändå balansera på rätt sida och räddas av alla dessa Richard Buckner, Mark Kozelek, Wilco, Whiskeytown och de andra unga gubbarna som tycker att amerikanska musiktraditioner kan få fortleva både utan glättighet och redneckrasism.
Jag har aldrig snöat in på Uncle Tupelo/Son Volt-tåget tidigare, men nu när åldern börjar ta ut sin rätt kan deras småtruliga och raka americana hitta hem även hos mig.
American Central Dust är ute nu på Universal.
Det finns inte en vass kant på hela skivan. Inget som får mig att fastna och lyssna lite extra eller beundra något endaste litet parti. Det är en helt strömlinjeformad skiva som flyter fram utan att någon lägger märke till att den över huvud taget spelas. Kanske är det passande att Rob Thomas främsta musikaliska insats under karriären var som gästsångare i den fantastiska Santana-kompositionen Smooth.
Problemet med Rob Thomas är inte lika mycket själva låtarna som den oerhört slätstrukna produktionen. Om kommersiell radiorock kunde definieras i ett slag skulle detta mycket väl kunna vara Cradlesong. Det är en lam gitarrbaserad melodiös countryrock á la Shania Twain som iklär de tämligen banala texterna som mycket väl kan vara den amerikanska motsvarigheten till ”hjärta och smärta”-lyrik.
Vad de amerikanska musiklyssnarna tycker om skivan vet jag inte, men det är inte omöjligt att det faktiskt fungerar ”over there”. Det kan inte vara någon slump att band som Dave Matthews Band, Creed, Live och Nickelback säljer skivor i en oförklarlig takt i staterna, trots sin mellanmjölksrock. Kanske har jag helt enkelt högre krav på vad rockmusik bör innehålla. Eller, jag kräver åtminstone att det ska innehålla något. För den forne Matchbox Twenty-sångaren lyckas under skivans fjorton spår inte framkalla en endaste känsla i min kropp.
Fjorton låtar. Fjorton låtar för många.
Cradlesong släpps 1 Juli på Atlantic Records med distribution av Warner Music Group.
Spotify | Hemsida
Någonstans hoppas jag att något bokningbolag läser det här och beställer in en av countrymusikens bättre veteraner. Har inte hörts så mycket i svenska sammanhang men nog så värt att kolla upp om du ska köra långt i bil (eller kanske ännu hellre lastbil). Eller helt enkelt för dig som tröttnat på Emmylou Harris, Willie Nelson eller varför inte Bruce Springsteen. Ett hett retrotips som man lätt glömmer i dessa ”moderna” sing-a-song-writer-tider är John Prine. Han har gjort duetter med såväl Lucinda Williams, Emmylou Harris och Iris DeMent men är ändå ganska okänd. Och då har gubben släppt inte mindre än 20 plattor – de flesta under 70- och 80-talen och den senaste 2007. Men Gud vet när han släpper en skiva igen. Förhoppningsvis får någon yngre förmåga upp ögonen för en av musikhistoriens glömda (ännu en).
Ute är kallt och ruggigt och solen lyser med sin frånvaro. Vad kan då passa bättre än känslosam country?
Southern Skyline gör en sympatisk form av musik i gränslandet mellan [simpletag]country[/simpletag] och soul. Jag fick tag på No Number On The Seat, som är deras första ep och var nära att avfärda det hela som rena Gram Parsons-pastischer, men ju mer jag lyssnade och efter att ha sett dem live, slutar jag sura och ser i stället de fina melodierna.
När jag träffar dem berättar de att det var ett tag sedan de spelade in ep:n och att det utvecklats mycket både både textmässigt och musikmässigt. När de berättade det kom jag att tänka på att de lät mer country (Gram/Burritos) när de spelade live och mer åt americana-hållet på No Number On The Seat. Med risk för att verka förutsägbar kan jag inte låta bli att jämföra skivan med hur Whiskeytown lät i sina bästa stunder. Utan att Southern Skyline har någon egen Ryan Adams, men det behöver ju inte vara någon nackdel.
Just nu är bandet ute på turné med Karen Nash och Bob Malone, som de blev bekanta med när de gjorde en turné i USA. Se dem om du har möjlighet. Jag ska försöka göra det själv.
