Jag gillar EP-formatet. Är det outhärdligt tar skivan snabbt slut och är det bra kan man sätta på den igen och igen. EP:n är som ett greatest hits av en fullängdare. Anna Hamilton har fattat det där, och ger ut en egensläppt debut på sex låtar. Resultatet är imponerande – smånaiv, trevlig och sprallig P3-pop som doftar både tidiga The Cardigans, Miss Li och Annika Norlin utan att det blir vare sig struttigt eller pretentiöst. Hoppas hon får lite festivalspelningar i sommar så att fler kan få upptäcka henne.
