Bob Dylans konsert på Peace & Love var förstås resten av kvällens samtalsämne under en regntung himmel i Dalarna. Jag diskuterade med kompisar, pratade med gubbar i kön till bajamajan och lyssnade på snacket vid langosståndet. Senare läste jag igenom tidningarnas recensioner. I slutändan har jag bara kunnat dra en enda slutsats – jag har haft rätt hela tiden, Bob Dylan är utsänd av Gud.
Jag var i London förra veckan och såg Emmy the Great spela i en liten kyrka nära Camden.
Grace Petrie var förband och sjöng en grym låt om studentupploppen i London under förra hösten och om hur hårt politikerna och poliserna slog tillbaka:
”I’m gonna come down on you like a ton of bricks
and show these kids they just can’t fuck
with politics”
Vi sitter i en halvtom bar någonstans i den amerikanska södern och låter livets vedermödor skölja över oss i samma takt som spriten sköljer längs strupen. Ingen bryr sig längre om någon annan än sig själv och sin sorgliga ursäkt till liv, ett gäng förlorare som för länge sedan såg den stora chansen visa sig, för att efter en sekunds tvekan försvinna lika snabbt och aldrig komma åter.
På den lilla scenen i hörnet står en liten spenslig man med sitt band, inte märkbart lyckligare än kvällens publik. Bandet slår an en släpig, bluesig ballad. Ur skuggorna hörs
The sun is sinking low
I guess it’s time to go
I feel a chilly breeze
In place of memories
My dreams are locked and barred
Admitting life is hard
Without you near me
(Life is hard)
2000 tilldelades Bob Dylan en Oscarstatyett för Things have changed, ledmotivet till Wonder Boys. Men i rimlighetens namn var detta en Oscar han skulle fått redan tjugosju år tidigare då Knocking on Heaven’s Door ackompanjerade Sam Peckinpahs western-drama Pat Garrett & Billy the Kid, en film där Bob Dylan själv gestaltade den minst sagt svårdefinierade karaktären Alias.
Inget ont om Barbra Streisand och hennes Oscar-vinnare från 1973, The way we were , men juryns beslut om att helt bortse från Knocking on Heaven’s Door får nog räknas som en av de grövsta felberäkningarna i popkultur-historien.
OBS! Missa inte professor Heinrich Deterings kommande föreläsning om Bob Dylan på Södertörns högskola torsdag 26 mars. Läs mer här!
Så var jag på en besynnerlig tillställning i Baptistkyrkan i Bromma. Jag är inte medlem av sällskapet. Det som snarare drog mig dit var ”Alla-kan-sjunga-Bob-Dylan”- kören. Jag hade läst om denna lilla nystartade kör i en gratistidning och ville nu utforska om man kunde sjunga Bod Dylan i kör utan att det blev ”Knockin’ on heaven’s door” för hela slanten. Men det var egentligen inte bara konserten som nästan kastade mig genom altaret. Det var mötet med Izzy Young, mannen som fixade en av Dylans första spelningar. I Carnegie Hall.
Konserten inleds med en maffig version av Wade in the water där körmedlemmarna promenerar ut till oss åskådare (vilket blir ganska enkelt med en städad kyrkopublik). Men det är häftigt och man liksom känner att det är ett nytt grepp om körsång som körledare Nathaniel Glasser tar. Dessutom svänger han till ett häftigt kanon av Halleluja som i och för sig är Leonard Cohens original. Hela kören är, otroligt nog, men som sig bör ackompanjerad av såväl trummor och piano som elgitarr och elbas. Det hela kryddas med att en man ur kören som liknar John Coffey i The green mile sjunger solo i Blowing in the wind. Jag måste säga att det hela är en tuff upplevelse. Helt oväntat en mörk torsdagskväll i december. Dessutom till en kostnad av frivillig donation till en behövande kvinna i Nigeria. Kan det kännas bättre att lyssna på god musik?
Nåväl. Nu vet jag inte hur sant det är, men Izzy Young påstår att han har två låtar som Dylan skrivit till honom enkom. Han berättar vidare om en 20-årig Dylan som kommer fram till honom på en bar i New York och frågar om han kan fixa honom ett gig. Young ber att få lyssna på en låt. Han storknar och klämmer till en hejdundrande konsert tillsammans med Patti Smith. I självaste Carnegie Hall. Det skall dessutom finnas referenser till honom i ett kapitel av Chronicles.
Ok, nu blir jag lynchad av skaran musikälskare med god smak. Håll i er: Jag älskar inte Bob Dylan. Nej, just det jag säger det igen: jag älskar inte Bob Dylan. Jag hatar honom inte i den bemärkelsen att jag skulle vilja ha bort honom från musikhistorien. Nej, han är en fantastisk låtskrivare och musiker och slår man upp ordet influerare så står där Robert Zimmerman. Och vem hade annars Johnny Cash stångats emot? Var hade moderna sing-a-songwriters varit idag?
Bob Dylans nya dubbel går att lyssna på i streamad version på NPRs hemsida. NPR (National Public Radio) är en samarbetsorganisation för ickekommersiell radio i USA. Den har funnits sedan 1970 och har ca 26 miljoner lyssnare i veckan. Bara i USA. Man ska dock tillägga att de inte bara sänder [simpletag]musik[/simpletag], men det är de streamade live-upptagningarna och [simpletag]intervjuer[/simpletag]na som jag har tyckt varit mest intressanta. Musiknörd som jag är.
Kolla upp Rachael Yamagatas liveupptagning också!
Du har säkert redan sett den hundra gånger, men [simpletag]facebook[/simpletag]-applikationen som promotar Bob Dylans senaste samlingsskiva ICON är ändå ganska häftig. Skriv in ditt meddelande på tio rader och skicka till din kompis, så bläddrar [simpletag]Bob Dylan[/simpletag] fram dina fraser som vore de tillhörande rockhistorien.
När tidningen Rolling Stone listar tidernas 25 bästa musikfilmer blir det givetvis per automatik en smula gubbigt. Men samtidigt är det också riktigt relevanta musikhistoriska milstolpar det handlar om. Etta på listan är enligt Rolling Stone Martin Scorceses konsert/dokumentär från 1978, The Last Waltz. Filmen utspelar sig på och bakom scenen när legendariska The Band gör sin avskedsspelning i San Fransisco 1976, tillsammans med artister som Bob Dylan, Neil Young, Eric Clapton, Muddy Waters och Joni Mitchell.
Här nedan ser vi [simpletag]Bob Dylan[/simpletag] framföra Forever Young / Baby, Let Me Follow You Down i ett magiskt klipp från tiden då han fortfarande rörde sig på scenen (och från tiden då han såg ut som en skön blandning av Amir från Infinite Mass och B-Real från Cypress Hill). Vidare på listan hittar vi Monterey Pop från festivalen 1967; A Hard Day’s Night med The Beatles; Woodstock 1969 och förstås Metallicas självutlämnande dokusåpa Some Kind of Monster.
