Tag arkiv för 'blues'
The Dead Weather – Horehound
I en intervju i samband med Rolling Stones konsertfilm Shine a light sitter White Stripes-sångaren Jack White tillsammans med Keith Richards och diskuterar bluesens heliga konstform. Trots att det skiljer dryga 30 år mellan dem finns där en mentalitet och inställning till musikens rötter som visar på ett osynligt band mellan de båda. En vördnad inför gamla hjältar och ett ansvar att föra musiken vidare.
Utan att göra några närmare liknelser mellan White och Richards, finns det ändå en stafettpinne som så sakteliga lämnas över. Den raka och okonstlade kärleken till bluesen, tillika rockmusikens rotsystem. Där Richards i snart dryga 40 år yppat sin kärlek för sina gamla hjältar, tar White vid, men för arvet åt ett helt annat håll. The Dead Weathers debut Horehound avspeglar visserligen lite blues, lite Led Zeppelin, lite The Who, men är hela tiden jävligt mycket Jack White! Kanske är det ett marknadsföringsknep att plocka medlemmar från andra etablerade band (QOTSA, The Kills och Raconteurs)? Det skulle nämligen lika gärna kunna vara lokala garagebandsmedlemmar som omger White. En ovanligt skitig White bör tilläggas.
Med den numera klassiska über-distade gitarren, vilken kännetecknar Whites musik, som ständig följeslagare utforskar The Dead Weather hur nära bluesrockens kant de kan gå utan att halka på den hala avsatsen. De lyckas ibland, som på Hang you from heavens och skivans kanske bästa spår Treat me like your mother, men ofta känns det som att bandet är konstiga för konstighetens skull. 60 feet tall och I cut like a buffalo är jammande ljudorgier som hamnar i ett ingenmansland där själva låten ikläs blykostym och omgående drunknar i ett hav av oljud. The Kills-sångerskan Alison Mosshart passar visserligen in perfekt med en röst sprängfylld av attityd, men den får aldrig tillräckligt stor plats för att lyfta skivan.
Resultatet blir därför att jag fortfarande väntar lika ivrigt på nästa års White Stripes-släpp. Såvida det här inte är en ledtråd om hur det kan komma att låta. Det börjar bli på tiden att Jack White inte bara överraskar, utan faktiskt överraskar positivt!
Horehound släpps 15 juli på Jack Whites eget bolag Third man Records, med distribution av Warner Bros Records.
Recension i SvD
Rakt in i hjärtat.
Seasick Steves skitiga, rostiga variant av blues knockar mig.
FÃ¥r mig att tappa andan.
Går rakt in i hjärtat. Den värmer och skaver. Sånt här musik hör man inte ofta. Många försöker sig på att göra den, men få klarar det utan att det blir fånigt, polerat. I Started Out With Nothin and I Still Got Most Of It Left är väl ett ganska genomarbetat och polerat album, men man har ändå lyckats behålla mycket av själen. Fat Possum-gänget får nog se upp för den här gubben även om de vågar vara skitigare.
Se till att ni får tag på den här skivan fort som sjutton!
Daniel Norgren håller liv i bluesen
Daniel Norgren är en smula hemlig. Vare sig på MySpace-sidan eller hos det lilla skivbolaget Super Puma Records (förutom Norgren har de Johan Örjansson i sitt stall) finns någon ledtråd till denne råbluesens utvecklare och konservator. Medan landsmannen The Tallest Man On Earth lutar sig mer åt folk och Dylan, harvar Daniel Norgren enträget vidare i den riktigt svarta och skitiga bluesens otacksamma hjulspår. Andra skivan Outskirt släpptes egentligen redan i april, men om du är svag för blues är det på tiden att du uptäcker den. Ett gung som nästan blir sexigt och en röst som river upp gamla sår.
The Tallest Man On Earth
Att skriva ut "debut album" bredvid titeln på sitt debutalbum känns av någon anledning väldigt sympatiskt. The Tallest Man On Earths skiva Shallow Grave kom redan i mars, men har förmodligen och tyvärr gått de flesta förbi. Ett suggestivt och Nick Drake-doftande gitarr- och banjoplonkande tillsammans med den nasala Bob Dylan/Neil Young-rösten gör att Kristian Mattssons ståtliga alter ego skulle kunna få trovärdighetsproblem. Men så blir det inte, och det känns inte som någon slump att början av sommaren spenderades på livescener i södra USA. En genuin kärlek till folk, country och blues på en debutskiva som lika gärna skulle kunna vara den tjugonde. The Tallest Man On Earth spelar konrekt och direkt musik som tar vid och hugger i där Nicolai Dunger svävar iväg.
myspace.com/thetallestmanonearth
The Kills gör effektiv moderock
The Kills - Midnight Boom (Domino/Playground)
The Kills tillhör ett av de banden som blivit så oerhört upplyft vid ett specifikt tillfälle, att det nästan inte lönar sig att komma tillbaks alls. Debuten Keep On Your Mean Side från 2003 blev då alla kritikers lilla bluesrockiga gullegris, men nu är rösterna inte lika vänliga mot The Kills.
Läs vidare ‘The Kills gör effektiv moderock’
Ken Ring - Äntligen Hemma
Ken Ring - Äntligen Hemma (P.O.P.E/Playground)
Svensk hip-hops badboy Ken Ring är tillbaks. Medialt har Ken från Hässelby fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet genom åren (i alla fall om man jämför med kollegor som Ayo, Blues, Eye n Eye), och det har förstås varit på gott och ont. Men oftast har det inte handlat om musiken. Det har mest handlat om kränkta kungahus, kåken och kokain. Och visst får man känslan av att Ken mer säger det han behöver säga för att gå vidare, snarare än ser sitt rappande som ett hantverk. Hans fokus har legat på produktionssidan, där han sedan 2004 har samarbetat med stadige norske Tommy Tee. Ken Ring är något så ovanligt som en gangstarappare med stort, blödande hjärta. Inte många svenska rappare skulle fixa att skriva om sin döda mor som i debutsingeln Mamma för åtta år sedan, och nu hjärtskärande direkt till sin dotter i Bryter Tystnaden. Men med Ken känns det helt naturligt och äkta. Som att cirkeln är sluten.
www.barabazz.com är Kens officiella hemsida. Där kan du enkelt ladda hem alla hans skivor billigt via ett sms.
De 10 senaste kommentarerna