Två indierävar tolkar Jack Kerouac och står växelvis framför micken. Son Volt-mannen Jay Farrar knorrar på ovanpå steel gitarrer, och Ben Gibbard från Death Cab For Cutie och Postal Service gör sitt bästa för att axla alt-country-manteln. Han heter till och med Benjamin här, kanske för att inte dra alltför stora paralleller till hans mer OC-orienterade fans med emo-glasögon och pullover.
Det är bra. Det funkar. Benjamin och Jay skapar en fin liten dynamik med sina två skilda bakgrunder och röster. Men det blir också ganska släpigt efter ett par låtar.
One Fast Move Or I’m Gone: Music from Kerouac’s Big Sur inspireras av – och tar utgångspunkt i – Kerouac’s bok Big Sur, och är en kärleksförklaring från de båda sångarna till beatförfattaren. Skivan släpptes i Sverige den 23 december, tillsammans med en ny Kerouac-dokumentär på dvd. Tilltaget hyllar det faktum att författaren gick bort för 40 år sedan i år.
Disc One:
01. Bend To Squares
02. President of What
03. Champagne From A Paper Cup
04. Your Bruise
05. Pictures In An Exhibition
06. Sleep Spent
07. The Face That Launched 1000 Shits
08. Amputations
09. Fake Frowns
10. Line Of Best Fit
Disc Two:
01. Your Bruise
02. President of What
03. Fake Frowns
04. Sweet And Tender Hooligan (featuring Sean Nelson)
05. State Street Residential
06. Amputations
07. Pictures In An Exhibition
Death Cab For Cutie – Narrow Stairs (Atlantic/Warner)
Oavsett allt förhandssnack låter Death Cab For Cutie alltid som [simpletag]Death Cab For Cutie[/simpletag]. Men på Narrow Stairs kan man också höra influenser från andra genrebesläktade band, som Band of Horses (Cath…), Built to Spill, Weakerthans (Your New Twin Sized Bed) och Placebo (No Sunlight). Om man vill höra det.
Att skivan skulle vara svårlyssnad har jag svårt att hålla med om. Däremot känns både ljudbild och låtstruktur mer komplex den här gången. Ofta låter det mer organiskt än tidigare, och man kan faktiskt höra att det är ett levande band där bakom Ben Gibbards röst, en röst som för övrigt också känns starkare än någonsin.
Man kan säga att bandet lutar sig mer mot ytterligheterna. När det ska vara ösigt är det mer ösigt, när ett intro ska vara långt är det sjukt långt (singeln I Will Posess Your Heart klockar in på 8:26 sköna minuter) och de lugna låtarna är riktigt lugna. Men att Narrow Stairs skulle tappa OC-publiken och förlora möjligheten till tv-serie-intäkter är att gå lite långt. [simpletag]Ben Gibbard[/simpletag]s känsla för samtida popmusik är lite för välutvecklad för det.
