Skymningspop, vad tror ni om det? Det är det bästa epitet jag kan komma på för detta luftiga, smått desperata gränsland mellan agasam postrock a’la Sígur Rós och drömsk neo-psychedelia, och det kan möjligen också förklara varför det gjorde sig mycket bättre i det svala vårkvällsmörkret än i folkmyllret på bussen mitt på dagen, där jag invigde Burst Apart medelst mp3-spelare.
I nästan 500 år stod en majestätisk 30 meter hög ek vid namn Wye Oak i Baltimore på USA:s nordliga östkust. Sommaren 2002 drog ett hiskeligt åskoväder in över staden och välte det ståtliga trädet över ända. I en hyllning till den gamla eken döpte alternativindie-duon Andy Stack och Jenn Wasner sitt band efter densamma, och i den musik de två skapar kan man ana både åska och knarrande trädgrenar, inte minst på deras nya skiva Civilian.
Varje morgon åker jag buss längst Ribersborgs strand i Malmö. På sommaren är den långa stranden, belägen så gott som inne i staden, fylld med människor. I januarimörkret är stranden folktom. Nervissna öde träd och enorma vattenpölar över de geggiga gräsytorna är det enda som tittar fram i det svartsmutsiga, allt tunnare, snötäcket. Jag föreställer mig att det är detta Dirty Beaches tänkte sig när de tog sitt bandnamn.
Bara lite till dröjer jag mig kvar vid 2010 innan jag börjar blicka framåt. Några låtar från det gångna året lyssnade jag på många fler gånger än andra. Sammantaget har det varit ett drömskt och lite mörkt år med mycket elektroniska inslag. 2010 års repeatlåtar:
På fredagseftermiddagen drog utomhusspelningarna på Way Out West i Göteborg igång. Jens Lekman såg ut att trivas på hemmaplan och var lika säker som på spelningen på Strand förra helgen.
Panda Bear spelade på Linnéscenen, och påminde stundtals om när Ross och Chandler i Friends startar ett eget band - Way, No Way. Beach House däremot som därefter äntrade Linnéscenen drog stor publik med sin dream pop. Sångerskan Victoria Legrand är som en kombination av Chrissie Hynde och Christine McVie. Ett ödmjukt band som förtjänar ännu mer uppmärksamhet.
Göteborgs Symfoniorkester drunknade tyvärr lite i spelningen med The Soundtrack Of Our Lives som hade med sig en hemlig gäst. Skulle Noel Gallagher dyka upp? Eller hans bror? Det var istället Tommy Blom från 1960-talets boy band Tages som klev upp scenen iförd kaftan. TSOOL framförde en hel del gammalt material som ännu idag, femton år senare, står sig mycket bra.
