Så var jag på en besynnerlig tillställning i Baptistkyrkan i Bromma.  Jag är inte medlem av sällskapet. Det som snarare drog mig dit var ”Alla-kan-sjunga-Bob-Dylan”- kören. Jag hade läst om denna lilla nystartade kör i en gratistidning och ville nu utforska om man kunde sjunga Bod Dylan i kör utan att det blev ”Knockin’ on heaven’s door” för hela slanten. Men det var egentligen inte bara konserten som nästan kastade mig genom altaret. Det var mötet med Izzy Young, mannen som fixade en av Dylans första spelningar. I Carnegie Hall.

Konserten inleds med en maffig version av Wade in the water där körmedlemmarna promenerar ut till oss åskådare (vilket blir ganska enkelt med en städad kyrkopublik). Men det är häftigt och man liksom känner att det är ett nytt grepp om körsång som körledare Nathaniel Glasser tar. Dessutom svänger han till ett häftigt kanon av Halleluja som i och för sig är Leonard Cohens original. Hela kören är, otroligt nog, men som sig bör ackompanjerad av såväl trummor och piano som elgitarr och elbas. Det hela kryddas med att en man ur kören som liknar John Coffey i The green mile sjunger solo i Blowing in the wind. Jag måste säga att det hela är en tuff upplevelse. Helt oväntat en mörk torsdagskväll i december. Dessutom till en kostnad av frivillig donation till en behövande kvinna i Nigeria. Kan det kännas bättre att lyssna på god musik?

Nåväl. Nu vet jag inte hur sant det är, men Izzy Young påstår att han har två låtar som Dylan skrivit till honom enkom. Han berättar vidare om en 20-årig Dylan som kommer fram till honom på en bar i New York och frågar om han kan fixa honom ett gig. Young ber att få lyssna på en låt. Han storknar och klämmer till en hejdundrande konsert tillsammans med Patti Smith. I självaste Carnegie Hall. Det skall dessutom finnas referenser till honom i ett kapitel av Chronicles.