2000 tilldelades Bob Dylan en Oscarstatyett för Things have changed, ledmotivet till Wonder Boys. Men i rimlighetens namn var detta en Oscar han skulle fått redan tjugosju år tidigare då Knocking on Heaven’s Door ackompanjerade Sam Peckinpahs western-drama Pat Garrett & Billy the Kid, en film där Bob Dylan själv gestaltade den minst sagt svårdefinierade karaktären Alias.
Inget ont om Barbra Streisand och hennes Oscar-vinnare från 1973, The way we were , men juryns beslut om att helt bortse från Knocking on Heaven’s Door får nog räknas som en av de grövsta felberäkningarna i popkultur-historien.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt såg storheten i Antony & The Johnsons förra skiva, I Am A Bird Now. Det var egentligen bara Hope There’s Someone som jag gillade. De andra spåren kändes ganska bleka.
Därför var jag i grunden skeptisk när jag närmade mig deras nya skiva, The Crying Light. Det visar sig emellertid, som så ofta, att det är mina fördomar som spelar mig ett spratt. Jag älskar skivan och lyssnade på den oavbrutet i flera dagar. Det får mig att fundera varför jag inte gillade den tidigare skivan.
Jag har en tes att Hope There’s Someone berörde mig så mycket att den helt enkelt slog ut resten av albumet.
På The Crying Light finns det ingen Hope There’s Someone. Men det är fortfarande, eller kanske trots det, en mycket bra skiva. Musiken är mjuk och behaglig – om det är något som sticker ut så är det väl eventuellt texterna. Antony Hegarty bemästrar den svåra konsten att kunna skriva känslotyngda texter utan att det de förvandlas till floskler och klichéer. Visserligen tror jag nog att man kan uppskatta Antony & The Johnsons låtar även om man inte är lika textfokuserad som jag är. Antonys röst smälter in ganska väl som ett av instrumenten.
I och för sig tror jag att det kan vara en del som stör sig på hans särpräglade röst, men de kanske inte skaffar den här skivan ändå. Eller hur?
Skivkoll bjuder på videon till singeln Another World
Det har redan gått fler år sedan Antony and the Johnson fantastiska I Am A Bird Now slog undan benen på oss. Och man kan väl inte anklaga Antony Hegarty för att ha legat på latsidan, men någon uppföljningsplatta har inte uppenbarat sig. Enligt CMJ behöver vi dock inte vänta länge till, utan skivan The Crying Light ska enligt uppgift släppas av Secretly Canadian den 21 januari. Sen är det dags för USA-turné. Här nedan ser vi en av världens starkaste låtar, live från Malmö 2005.
Hercules And Love Affair – Hercules and Love Affair (DFA/EMI)
För fans av Death Cab For Cutie var Postal Service-projektet en riktigt fin present som låg oväntat rätt i tiden. Herkules And Love Affair skulle kunna vara ett lika välkommet tillskott i skivhögen för de som inte kan motstå den plufsige queer-sångaren Antony Hegarty (från Antony & the Johnsons), och hans stora röst.
Devendra Banhart – Smokey Rolls Down Thunder Canyon (XL/Playground)
Precis när vi börjat förstå att tycka om Devendra Banhart, denna märkliga blandning av Thomas Di Leva och Antony Hegarty. Smokey Rolls Down Thunder Canyon är hans femte skiva, och den som vant sig vid lågmälda vackra utsvävningar i en musik som andas både singer/songwriter och folk, är Smokey ganska förvirrande. Han har nämligen – istället för att förfina sitt eget uttryck – gett sig i kast med alla andras uttryck. I flera låtar sitter han på ett inrökt café i Venezuela och sjunger på spanska, och plötsligt mynnar han ut i en Kevin Rowland-pompös gospel (Saved), geggar runt i en funkrökare (Lover), leker med Lee ”Scratch” Perry-dub (The Other Woman), låter som Jim Morrison här, som Elvis där, 60-tal, 80-tal. Låtarna är givetvis aldrig rent dåliga, men helheten blir…ja, ingenting. Vissa har förstås redan passat på att utnämna Smokey till [simpletag]Devendra Banhart[/simpletag]s White Album, men bara för att en skiva är spretig och eklektisk behöver den inte vara stor och viktig. Till nästa gång får nog Devendra tona ned på pastischerna och fundera på hur han själv egentligen låter.
Release 24 september.
