Old Kerry McKee är en Göteborgsk enmansorkester vars musik väsnas som en hel industripark. Med rötterna i bluesen gnisslar och skaver han fram en sjukt svängig americana som är punkigare än det mesta just nu. EP:n Black Birds finns ute nu och låter som att någon konsekvent slår dig i huvudet med spruckna instrument.
O’Death är tillbaka efter ett par års uppehåll med albumet Outside. Bandet, som bildades 2003, har tidigare släppt albumen Head Home (2007) och Broken Hymns, Limbs and Skin (2008), men lade därefter spelandet på is då bandets trumslagare drabbades av cancer och lades in för behandling.
Om man som jag har en närmast pervers förkärlek till musik som klingar av amerikansk folkrock och americana från 60- och 70-talet har man säkert stött på Kurt Viles musik de senaste åren. Philadelphiasonen startade sin karriär i alternativrockbandet The War on Drugs 2003 men har sedan solodebuten Constant Hitmaker från 2008 gjort sig ett namn på egen hand, även om han fortfarande betraktar sig som medlem i bandet.
Den amerikanske musikern Jim White släpper i år ett av de album jag har högst förväntningar på. Möjligen är White bekant från filmen Searching for the Wrong-Eyed Jesus, som SVT visade för ett par år sedan, i vilken han guidar tittaren runt i den amerikanske södern och dess musik.
Markus Svensson släpper nu, med hjälp av band och gästartister, ett lysande americanaalbum: Did not leave to find but to forget, to leave behind.
”Markus Svensson debuterar nu på skivbolaget National under namnet The Tarantula Waltz med ett album präglat av så mycket livserfarenhet, vemod och smärta att det är obegripligt att han bara fyllt 22 år.”, skrev Jan Gradvall om Tarantula Waltz förra album som kom 2007.
Nu har ett par år gått, men fortfarande känns det som om låtarna är skrivna av en betydligt äldre person. Det här är hjärta och smärta på fullt allvar utan att det blir smetigt eller sockersött. Det rör sig väl snarare om förstklassig americana som ger de bästa amerikanska albumen en match. Här hemma finns det inte många som kommer upp i samma klass.
Även om musiken har sina rötter i den amerikanska 70-talsrocken har man lyckats få en egen vinkel på den. I stället för att bara sticka ner sitt huvud i Appalchernas mylla för att hitta det rätta soundet har det släppts in lite souligt blås här och där. Det lättar upp lite och gör skivan mer varierad. Kanske är det turnerandet med Kathleen Edwards och Seasick Steve som gett lite inspiration.
För att förgylla plattan ytterligare har artister som Edith Backlund, Hajen och David Sandström bjudits in.
Det här är bra.
Förbaskat bra.
Did not leave to find but to forget, to leave behind släpps 15/2.
Ute är kallt och ruggigt och solen lyser med sin frånvaro. Vad kan då passa bättre än känslosam country?
Southern Skyline gör en sympatisk form av musik i gränslandet mellan [simpletag]country[/simpletag] och soul. Jag fick tag på No Number On The Seat, som är deras första ep och var nära att avfärda det hela som rena Gram Parsons-pastischer, men ju mer jag lyssnade och efter att ha sett dem live, slutar jag sura och ser i stället de fina melodierna.
När jag träffar dem berättar de att det var ett tag sedan de spelade in ep:n och att det utvecklats mycket både både textmässigt och musikmässigt. När de berättade det kom jag att tänka på att de lät mer country (Gram/Burritos) när de spelade live och mer åt americana-hållet på No Number On The Seat. Med risk för att verka förutsägbar kan jag inte låta bli att jämföra skivan med hur Whiskeytown lät i sina bästa stunder. Utan att Southern Skyline har någon egen Ryan Adams, men det behöver ju inte vara någon nackdel.
Just nu är bandet ute på turné med Karen Nash och Bob Malone, som de blev bekanta med när de gjorde en turné i USA. Se dem om du har möjlighet. Jag ska försöka göra det själv.
