För många är Neil Young den där gubben med nasal röst och cowboyhatt som gjorde Heart of Gold någon gång för längesedan. För andra, däribland undertecknad, är han dessutom en av de största musiker och låtskrivare som vandrat på denna jord. 1971 gjorde han en konsert i Massey Hall i Toronto, en spelning som av någon outgrundlig anledning låg outgiven ända fram till 2007. Outgrundlig eftersom det är bland det bästa som framförts live inför publik, och ett tungt vägande skäl till min kärlek till denne numera 65-åriga gubbe med nasal röst och cowboyhatt.
De är varken särskilt unga eller särskilt hippa, men svenska Meadowlands fullängdsdebut Harbours bjuder på en mogen och akustisk stämpop som trevligt och artigt slår många kvidande konstnärer på fingrarna. Stämsången påminner både om Teenage Fanclub och The Weepies, men enligt bandet själva har musiken vuxit fram utan influenser i den genren. Kanske är det därför många av melodierna känns så snyggt självklara och fastnar så bra.
Det tar en stund innan Lisa Pedersens debutskiva åker in i cd-spelaren – kanske främst för att fördomarna om ännu en sval och sökande singer/songwriter ligger och gror. Och det må stämma till viss del, men Lisa Pedersens musik rymmer betydligt mer än så. Som en remixad Anna Ternheim smeker akustiska strukturer fram över Kent-elektroniska landskap. Det är produktioner som inte gör anspråk på de hippaste elektrogolven, men det blir en trevlig popmusik som passar väl tillsammans med göteborgskans avmätta avhandlingar.
Heat Monster Fear Machine släpps den 27 augusti på eget bolag.
Stockholmsbandet Aright! filar på sin andra platta A café scene. På lördag den 22 maj spelar de live akustiskt på Stockholm Weekend Market på Gärdet. Vi fick en pratstund med Jack Wallsten, sångare, låtskrivare och gitarrist i Aright!.
Så här skrev vi på Skivkoll.se tidigare i år: "Småbitter akustisk neofolk med idogt blippande som fondvägg." Vad tycker du om den beskrivningen?
– Just det idoga blippandet var något som var speciellt för just den EP:n. Vi är lite mindre digitala egentligen. Mer folk, liksom. Men "småbitter akustisk neofolk" är rätt så klockrent. Det är vad jag själv säger numera när någon frågar hur vi låtar.
Hur vill ni beskriva er som liveakt?
- I full-set (trummor och allt) är vi jäkligt röjiga och energiska. Ganska många spelningar har slutat med mig liggandes på golvet, skrikandes in i en mikrofon. Jag vet inte riktigt om vi har fullt hittat vår identitet på såna här lugnare, akustiska spelningar men det blir mer fokus på texterna, mer mellansnack och mer tryck på att publiken ska uppleva något vackert.
Hur är Stockholm som popstad för tillfället?
– Bra fråga. Min bild av det är att folk i Stockholm inte går ut för att kolla på osignad/okänd musik som dom (ryktas) göra i andra städer. Inte om dom inte känner någon i banden. Vilket är dumt egentligen, eftersom det finns jäkligt många riktigt bra osignade band. Visst, om du går och lyssnar på någon demoscen får du säkert höra massa skit också men det är väl ingen skillnad från skiten du hör på radion innan det kommer en bra låt?
Vad är bakgrunden till bandnamnet? Vad betyder det?
– Jag och Philip startade bandet och tjatade länge om bandnamnet. Jag kom med en massa bra förslag, han med en massa dåliga. Vi sms:ade en hel del fram och tillbaka och han avslutade varje sms med Aright! Och till slut sa jag "vi tar det där. Vi tar Aright!". Och på den vägen är det. Vi brukar säga att namnet kom till av Philips digitala tourettes. Han kan inte sluta avsluta alla sin sms med det.
Ska det vara med eller utan utropstecken?
– Det ska vara med utropstecken. EP:n I can’t stand the rain I am made of sugar har inte det eftersom det är en lugn skiva. Men på vår nya release A café scene är utropstecknet tillbaka. I regel ska det alltid vara ett utropstecken.
Hur tänker ni kring att sjunga på svenska? Skulle det funka eller blir det för jobbigt?
- Jag tror definitivt att vår musik skulle passa på svenska men jag skulle aldrig kunna översätta en låt rakt av. Svenska är svårare. Allt blir lite för ärligt och det går inte att distansera sig och bara berätta en historia på samma sätt. Inte för mig i alla fall.
Skivkoll har fått äran att stå för bokningen av livespelningar på marknaden varje lördag. Därför efterlyser vi nu alla duktiga musiker där ute som kan tänka sig att spela på en trottoarkant på baksidan av Gärdesgrillen i 20-30 minuter någon lördag framöver.
Det låter kanske inte så exklusivt, men tanken är att marknaden ska utsöndra en oemotståndlig känsla av folkfest och kreativitet. För det behöver man varken scener eller ljudtekniker, eller hur?
Betalningen är i första hand främst exponeringen i olika kalendarier, på affischer, via bloggar, twitter och på marknadens facebook-grupp.
Frågan är: vågar du?
Skicka tips och länkar till info@skivkoll.se.
Det har gått fem år sen sist, men ändå har liksom… ingenting hänt. Kings of Convenience nya platta Declaration of Dependence blandar den där småkristna tvåstämmiga Simon and Garfunkel-popen med mysbossanoviga nylonsträngade gitarrer och smörjer effektivt höstens trevande middagskallprat och fumliga soffhångel.
Sympatisk svensk indieduo bestående av Karl Krook och Anna Roxenholt, som gör småmysig akustisk popmusik på egna nystartade bolaget Fixe Records. Ofta hittar New Found Land helt rätt ton, och sångmelodierna smeker brasfällen medhårs. Men alltför ofta brister det någonstans, och skivan blir stundtals outhärdig som bakgrundsmusik. Jag vet inte om det är sångnivåerna som är för höga, stämmorna som är för orena, eller helt enkelt Roxenholts (oftast mycket vackra) röst som är aningen för ickedynamisk. Men som sagt, i mindre doser innehåller We all die guldkorn av vemodigt vacker svensk höstpop.
David Fransson har tillsammans med klaviaturspelande Jonas Rangstad hittat en riktigt fin ton på sin andra fullängdare som New Moscow. Resultatet är svensk singer/songwriter-musik som står sig riktigt bra internationellt. Slickt och välproducerad akustisk pop som blinkar både till Elliott Smith (bra) och Bob Dylan (mindre bra), och New Moscow har naturligtvis redan haft med en låt i Grey’s Anatomy (vilket verkar vara mycket naturlig del av framgångsstegen för svenska indieband nuförtiden).
Låtarna på Slow Down passar både till nära och perifer lyssning, och melodierna är svenskt vemodigt fångande på ett sätt känns bekant. Ibland blir de rentav förutsägbara, men det är förlåtligt. En riktigt fin ton, som sagt. Lyssna här!
Slow Down är ute på skivbolaget Wanna Borrow A Fiver? den 25 mars, med distribution av Bonnier Amigo.
José González – In Our Nature (Imperial/Playground)
José González har blivit lite äldre, lite visare. Samtidigt som man kunde önska att hans nya skiva In Our Nature skulle kunna vara större, bråkigare och ta ut svängarna mer, kan vi inte komma ifrån att uppföljaren är en utmärkt fortsättning på debuten.
