Buddyhead har länge varit en bitsk och skvallrig samlingspunkt för dryga amerikanska hipsters, och många av deras minst sagt syrliga skivrecensioner är legendariska. Sedan starten 1997 har Buddyhead även blivit skivbolag, och ger ut en hel del märkliga saker.

En Ã¥rlig höjdpunkt pÃ¥ sajten är deras listor över det gÃ¥ngna Ã¥rets bästa och sämsta skivor, och var man hamnar pÃ¥ den listan ter sig ibland en smula slumpartat. Men lÃ¥t oss säga att sÃ¥gningarna ofta är roligast. Läs och skratta Ã¥t Vampire Weekend-dissar och Mars Volta-hat. 

Läs Buddyhead’s best and worst records of 2009!

Idag publicerar Dagens Nyheters musikkritiker sina listor över skivÃ¥ret som gÃ¥tt. Och som en tidig julklapp har vi samlat alla dessa skivor i en egen Spotify-playlist. Allt fanns förstÃ¥s inte, men det mesta! 

Nu är det dags att bestämma vilka artister och band som ska få en grammis att skryta med i bokhyllan. Galan äger rum den 15 januari, och röstningen pågår nu fram till Lucia. Vem har gjort bäst ifrån sig under 2009? Det är du som bestämmer.

Rösta på Grammis 2010!

Vädret tog tyvärr udden av det goda startfältet, och de säkra korten gjorde att folk över huvud taget orkade hänga kvar hela kvällen. Men var fanns de adrenalinhöjande rockbanden, de dansanta hip-hopakterna eller det tillnärmelsevis experimentella (Fever Ray i all ära)? Den svenska medelklass-indien har sina storstjärnor, men bokningarna ter sig så i efterhand en smula sömniga - speciellt i jämförelse med Way Out Wests startfält.

Vi anlände lagom till The Magic Numbers, som med sin kramgoa myspop fick upp temperaturen en smula. De båda smårultiga syskonparen bjöd på en trevlig eftermiddagsföreställning med trestämmig sång och ett visst sväng på slutet.

Jenny Wilson körde igÃ¥ng sin färgsprakande konstfackspop med tillhörande outifts pÃ¥ mellanscenen. 

Dags så för den något märkliga bokningen Duffy, som med sin ringa ålder och stora röst rönt digra framgångar det senaste året. Återigen ett glapp i schemat som gör att man tvingas lyssna. Ett snyggt Motown-scenbygge och näpna körsångerskor bäddade för en trevligt sväng. Men Duffys musik visar sig vara alldeles för sävlig och enformig för att lyfta. Hennes Tina Turner-ambitioner når en bit rent röstmässigt, men på scen har Duffy inte mycket att sätta emot. Att hennes sound dessutom kantas av synthar och pukor gör att det hela känns rätt åtti. Varken modernt spännande eller retrosnyggt med andra ord.

Att regnet tilltar ytterligare när Loney Dear går på scenen med sitt sexmannaband gör nästan ingenting. Hans ödesmättade rymdpop blir bara ännu mer suggestiv. Loney Dear på skiva är en sak - men vad många inte förstår är att Emil Svanängen är en entertainer av högsta rang. Hans tidigare föreställningar om att livespelandet suger musten ur det kreativa skapandet tycks ha förändrats - nu är livespelningarna ett kreativt skapande i sig.

Låtarna byggs förvisso upp på liknande sätt - ofta en trevande början med ett crescendo som liknar världens ände - men det är ändå en fröjd att få bevittna varje svängning, varje infall, varje litet misstag. Loney Dear har nämligen lyckats med konststycket att få skivinspelningarnas perfektion att bryta ut i en organisk känsla av musiken när den spelas på plats. Det är något lite religiöst som händer.

LÃ¥tmässigt är det fokus pÃ¥ nya skivan Dear John, av förstÃ¥eliga skäl. Men det är samtidigt lite synd att tiden är för knapp för att utforska fler bitar av den stora lÃ¥tskatt som arbetats upp genom Ã¥ren. 

Men vad som verkligen känns tungt är dubbelbokningen med Fever Ray. Lasrar och mullrande technobas precis mittemot stör bÃ¥de publik och band, och Svanängen bygger till och med ett helt intro pÃ¥ en baston frÃ¥n Fever Ray-scenen. 

Text: Christian von Essen | Foto: Kristofer Ljungros

Skivkoll på WTAI 2009 Vädergudarna ville inte att det skulle bli någon festival den här helgen - rena rama höstmisären vilade över Universitetsområdet när Where the Action Is skulle gå av stapeln. Fredagkvällen bjöd på dock lite uppehåll i regnandet. Skivkolls fotograf Kristofer Ljungros var på plats för att imponeras av Pixies rockenergi; förfasas över en rullstolsbunden Olle Ljungströms tämligen miserabla spelning och hänföras av en Neil Young på enastående gott humör ("det absolut bästa jag någonsin sett - ibland tyngre än Nine Inch Nails"). Gammal var äldst, och Neil Young stod för en värdig avslutning på kvällen. Men varför kan inte SL sätta in extratåg när de vet att 10.000 personer kommer från Universitetet ungefär samtidigt?

Maila info@skivkoll.se om du är intresserad av att köpa loss bilder.

Snart är det dags för Popadelica-festivalen i Huskvarna Folkets Park. Den 2 maj 2009 står följande artister på scenen:

* I’m From Barcelona
* Markus Krunegård
* …And You Will Know Us By the Trail of Dead…(US)
* Florence Valentin
* Au Revoir Simone (US)
* Anna Järvinen
* Nordpolen
* John ME
* Spleen United (DK)
* Adiam Dymott
* Le Galaxie (IRL)
* Fatboy
* Babian
* Hajen
* Skull Defekts
* Ättestupa
* Movits
* Du Pacque