Jag vet inte hur många gånger jag fallit för vemodig svensk indiepop om känslor och samtidsproblem. Innehåller låten dessutom stråkar, vackra melodier och en spröd tonårsröst, så har alla pusselbitarna plötsligt fallit på plats. Carl Noréns låt Going out tonight har precis allt som en poplåt bör innehålla enligt min kravspecifikation.
Det är en sån där vecka när det är stört omöjligt att få någon som helst balans mellan alla olika måsten och borden. En sån vecka när jag inte orkar lyssna på något annat än gamla låtar som jag redan har hört tusen gånger. Sleep alone med Bat for lashes är en sådan. Som kanske också handlar om nån slags obalans? Natasha Khans röst svävar majestätiskt över beats som stundtals påminner om The Knife, och skänker lugn i stressig grå vardag som aldrig blir till vår; sveper in i ett mjukt täcke som skyddar mot snålblåsten. Videon är inte dum den heller! Vem känner inte igen sig i att vara ett lonely pysslande freak som smyger på trädkojebyggare liksom … eh, eller?
För några år sedan bodde jag i Japan. När jag åkte hem lämnade jag en liten bit av mitt hjärta. Nu har den dränkts av en tsunami och hotas av härdsmälta. Man kan utan underdrift säga att mitt sinne dessa dagar till stor del upptas av tankar på soluppgångens land. Därför tillägnas veckans musiktips några favoriter därifrån:
När Jessica Lea Mayfield bara var 15 år gammal spelade hon in EP:n White Lies. Inspelningen hamnade i händerna på The Black Keys-profilen Dan Auerbach som bestämde sig för att producera Mayfields debutskiva. Mayfield och Auerbach inledde ett nära samarbete och spelande under två år in den ganska anonyma fullängdaren With Blasphemy So Heartfelt (2008). Nyligen släpptes uppföljaren Tell me som liksom föregångaren förtjänar mer uppmärksamhet än den hittills har fått. Hennes musik har liknats vid Fleetwood Mac för blogg-generationen med utrycksfulla gitarr-riff toppat med säregen, sorgsen sång.
Loaëc Gildas till höger här har bland annat jobbat med Daft Punk i 15 år!
Franska mode- och skivbolaget Kitsuné släpper nytt samlingsalbum. André & Gildas – Kitsuné Parisien är till skillnad från tidigare Kitsuné Maison Compilation-serien bara koncentrerad på nya lokala Parisbaserade electro- och indieakter.
Hur hittar du ny musik?
För mig är det en rätt så jämn blandning av (andra) bloggar, förband, och kompisars tips. Väldigt sällan så är det en pojkvän till en kompis lillasyster. Men så är fallet med Timothy Carroll från Brisbane, Australien.
Jag såg filmen Happythankyoumoreplease häromdagen. Den heter Kärlek i New York på klingande svenska, vilket är ett fruktansvärt namn på en bra film. Independentfilmer och independentmusik har ju ofta ett symbiotiskt, för att inte säga synergistiskt förhållande. Happythankyoumoreplease skulle kunna vara ytterligare ett exempel på detta. Över filmens hipster-smarta dialog ljuder ett fantastiskt soundtrack, till stor del komponerat av Jamie Seerman, eller JayMay som hon kallar sig. Nu blir det kanske ingen 500 days of summer eller Garden state av Happythankyoumoreplease. Den vann visserligen publikpriset på Sundance förra året, men här i Sverige gavs den ut direkt på DVD. Det är ju synd, för JayMay förtjänar att dela öde med She & Him och The Shins. Hennes fina folkpop går rätt in i hjärtat och låter lite som Laura Veirs och Emmy the Great. Lyssna!
