Ett grattis till alla morsor känns som ett passande sätt att inleda detta inlägg på. Utöver att bjuda på den sedvanliga mors dagsmiddagen kommer jag även att introducera lite ny musik för min käre mor, i form av brittiske surf-folkaren Ben Howard. 24-åringen från Devon är aktuell med EP:n The Old Pine, ett litet mästerverk lika anspråkslöst och tilltalande som varm sand mellan tårna.
Så här i melodifestivalens kölvatten har jag återigen fått anledning att fundera över ett av tillvarons stora mysterier. Nämligen varför vissa artister ”slår”; får sjunga i morgon-tv, blir ett namn på allas läppar och ett ansikte på allas näthinnor. Och varför vissa otroligt begåvade individer fortsätter plonka på sitt el-piano år ut och år in utan att få en tusendel av den uppmärksamhet de förtjänar. Det är nog inte bara jag som tänker att det finns något skevt i det där. Som tänker att ”min granne sjunger bättre i duschen” när en del artister tar ton i radion. Och som har vänner som gör musik som är bättre än 90 procent av allt man översköljs av i publika medier.
Äntligen! En ny skiva på gång från supersvala och syntbemästrande Ladytron! Det här brittiska gänget har pysslat med precis samma sorts elektroniska musik i över ett decennium nu och de gör det riktigt bra. Det verkar som att de flesta gillar dem och har någon typ av relation till minst någon av deras låtar. Jag minns refrängsäljande Seventeen från både när jag var sjutton och när jag var tjugoett; försiktiga He took her to a movie från en tidig bland-cd jag fick; jag minns Destroy everything you touch från mörka dansgolv med hjärtat i halsgropen.
För några veckor sedan skrev jag om Bonnie ”Prince” Billy, skäggmurveln som ockuperar en speciell plats i den akustiska folkrockkammaren i mitt hjärta. För lite mer än 3 år sedan fick han en rumskamrat i aviga, och nästan lika skäggiga Bon Iver som med debutskivan For Emma, forever ago gav ett soundtrack åt 2007 års regniga dagar.
Det är sommar, det är sol och det är musik. Varsågoda, ett soundtrack komplett med förklaringar och illustrationer.
1. Alex Winston – Sister Wife : Det här debut-mini-albumet från Detroits senaste stjärnskott har snurrat i mitt huvud mycket på sistone, men som vanligt har jag inte reflekterat så mycket över texterna. Nu har den här ganska bisarra videon till titelspåret släppts, och i kommentarerna till blogginlägget där jag först hittade den läste jag en upphetsad diskussion om huruvida låten handlar om incest, eller om en kvinna i ett polyamoröst förhållande. Well, döm själva:
Ibland faller man pladask. Ibland faller man så hårt att till och med den bästa koppen kaffe blir smaklös. Ibland reser man sig direkt och går vidare, men ibland tar det tid. I sådana lägen är den bästa hjälpande handen musik. Att lyssna på den där låten som får känslorna att hitta hem för en kort stund, även om det bara handlar om tre minuter och några sekunder.
The Sound Of Arrows har i glada lägen peppat mig förut, men nu mer än någonsin. För drygt två år sedan fick de mig att hoppa in i en pastellfärgad värld av enhörningar, glada barn och glittriga moln med sin låt M.A.G.I.C. Den framkallar fortfarande musikeuofori på hög nivå. Vad senaste låten Nova betyder återstår att se. Den är läskigt poppig och trallvänlig, men har den där extra dimension som jag fortfarande inte kan sätta fingret på. The Sound Of Arrows får mig återigen att stanna upp med ett leende och ta stunden för vad den är.
Carl Johan Lundgren och hans Vit Päls bildades i Malmö 2004. Förra året släpptes deras Nu var det i alla fall så, en samling med låtar av Vit Päls. Tidigt i år släpptes även soundtracket, till dokumentären Piren (The Pier), som är skapat och producerat av Lundgren och Vit Päls. Soundtracket går att köpa digitalt och priset på nerladdningen sätter du själv. Vit Päls är svensk lo-fi pop. Det är glädje och det är dans. Nu har Vit Päls lagt upp en ny singel på sin hemsida och med den en video. Beach 2011 luktar av sen sommarnatt, dans och glädje. Nu kan vi bara hoppas att det följer en skiva på detta.
Trop-punk rockarna Abe Vigoda spelar på Strand i Stockholm den 4 juni. Bästa bokningen sen Jeffrey Lewis på Debaser Slussen förra året säger jag och firar med bandets cover på Stevie Nicks‘ Wild at Heart:
Varsågoda, här kommer mina topp tre just nu inklusive en liten vardagsguide för att förenkla livet såhär när våren övergår i sommar.
