I BACKSPEGELN: Vi skriver mycket om ny musik här på Skivkoll. Och det är fint för det finns ju så fantastiskt mycket fin, oupptäckt musik där ute.
Men ibland tänker jag göra det oväntade och se tillbaka. Då och då kommer jag att presentera de få skivor som fått full pott av mig. De ovanliga skivorna som jag återkommer till. De skivor där alla låtar håller.
Först ut är I see a darkness av Bonnie ‘Prince’ Billy.
Det är en sån där vecka när det är stört omöjligt att få någon som helst balans mellan alla olika måsten och borden. En sån vecka när jag inte orkar lyssna på något annat än gamla låtar som jag redan har hört tusen gånger. Sleep alone med Bat for lashes är en sådan. Som kanske också handlar om nån slags obalans? Natasha Khans röst svävar majestätiskt över beats som stundtals påminner om The Knife, och skänker lugn i stressig grå vardag som aldrig blir till vår; sveper in i ett mjukt täcke som skyddar mot snålblåsten. Videon är inte dum den heller! Vem känner inte igen sig i att vara ett lonely pysslande freak som smyger på trädkojebyggare liksom … eh, eller?
Var ska jag börja? Jag var ung indietjej på liten bruksort. Lyssnade på Ariel Kill Him. Älskade den långsamma emoindien med den viskande hesa rösten, de elektroniska ljudmattorna, de ledsna texterna. "Something has got to happen here, ’cause I hate the way it is now."
Min gamla bruksort ligger inte alltför långt ifrån Gävle, den lilla gudsförgätna staden i södra Norrland som The Deer Tracks kommer ifrån. Duon består av David Lehnberg (från Ariel Kill Him) och Elin Lindfors, och tillsammans skapar de experimentell elektronisk pop med elektromagnetiska knaster och blandat magiskt oväsen. De kallar det för "northern light electronica".
"Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly."
Första gången jag hörde Everybody’s Free to Wear Sunscreen var i slutet av 90-talet. Min pappa hade sagt åt mig att sätta mig i soffan för jag skulle få höra någonting häftigt. Han hade rätt. Det stod Lee Perry på den brända skivan och därför utgick jag lite naivt från att det var hans låt. Fel fel fel.
Det roliga med Caravan of Love är att det faktiskt är en cover på soulherrarna Isley/Jasper/Isley som gjorde låten bara ett år tidigare, 1985 (läs mer här). Och tyckte du att videon här ovan var smärtsam, så ge några minuter till originalversionen här nedan.
RETROTISDAG: Många av er kanske inte ens hörde den här låten under dess storhetstid under de sista skälvande 80-talsåren, men den här genialiska dängan precis i gränslandet mellan hip-hop och acid house svängde tämligen hårt. Den är funkig, kaxig, melodiös, lekfull – ja Get On the Dancefloor har nog fanimej allt. Bass line!
RETROTISDAG: Så här i efterhand känns det ganska märkligt att videon till Orups smått suveräna genombrottshit Jag blir hellre jagad av vargar är så … ironisk och fjantig som den faktiskt är. Orup tillhör ju de få som kan sjunga om nästan vad som helst och lyckas få det att låta viktigt och riktigt (Magaluf, Min mor sa till mig, Mercedez-Benz). Men det märkligaste med den här videon är nästan kör- och danskillarna och vad de har för sig. Vad gör de idag? Hur känner de?
Låten släpptes som singel i september 1987 och fanns med på Orups debutskiva Orup som kom ut året därpå. Det var min första cd-skiva. Jag glömmer aldrig känslan.
RETROTISDAG: Trance Dance var störst i mitt liv under en kort period på slutet av 80-talet. Deras rödfärgade hårburr och märkliga etnoaccessoarer kändes mer sympatiska än den köttslitande och pungposerande hårdrocksscenen som jag aldrig riktigt blev vän med. Det westerndoftande riffet och det fläskiga trumkompet i Trance Dance superhit från 1988 står sig ganska bra än idag. Sen finns det ju en del andra tveksamheter i låten och videon – Ben Marlenes engelska uttal; de "exotiska" tvillingarnas synkroniserade ickedans; andregitarristen som verkligen "känner det". Sen är det roligt att se besvikna trance-nördar beklaga sig på YouTube över att titeln på videon är vilseledande.
