Upphittad på Island och borttappad någonstans kring Stureplan. Så känns det efter att ha lyssnat på Arabian Horse. Bortsett från den röda tråden, ett dunkelt och omslutande elektroniskt ljud, så spretar låtarna åt olika håll. Influenserna tycks komma från kommersiell dansmusik i 90-talets slut och nutida electropop som de snitsigt blandar med stråkar och tunga basgångar. Selfoss som låter mest likt det GusGus jag förväntat mig, utmynnar i balkanpop och Over är en lugnare house-danshit som skulle passa på nästan vilken Hed Kandi-samling som helst. Inget ont sagt om de tre islänningarna, allt känns väldigt medvetet. Jag blev bara lite överrumplad.
Dig it to the end är supergruppen, Tonbrukets, andra album. Bandet bildades 2009 och kallade sig från början Dan Berglunds Tonbruket. Berglund känner du sen tidigare som basisten i Esbjörn Svenssons Trio. Här slår han följe med ett gäng namnkunniga musiker. Från Soundtrack of our lives finns pianisten Martin Hederos. Bakom trummorna sitter Anders Werliin från Wildbirds & Peacedrums och på gitarr Johan Lindström som spelat med och producerat otaliga artister.
Varje sommar plågas vi av Basshunter-avkommor som surrar i våra öron, stinkande Sean Banan-skräp och schlagerdängor från helvetet som får nämnda herrar att framstå som genier. Tack och lov brukar det också dyka upp ett gäng sorglösa figurer som från ingenstans levererar sommar-anthems som om de aldrig gjort annat. 2008 hette de Vampire Weekend, 2009 var det Empire of the Sun och (långt ifrån okända förvisso) Phoenix, och ifjol brittiska The Drums. 2011 heter de Foster the People, är hajpade som få och släpper brännheta debutplattan Torches på måndag.
Okej, det här var rätt så jävla meningslöst. Visst, det är relativt gamla nyheter (februari) men eftersom ingen verkar ha velat kännas vid Flaming Lips senaste upptåg Two blobs fucking vill jag passa på att säga några väl valda. Det skall sägas med ens att Flaming Lips hör till mina absoluta just nu levande favoritband, men därmed inte sagt att allt de rör vid blir till guld. Deras senaste riktiga giv, 2009 års Embryonic, var inget mindre än ett av 00-talets bästa plattor, och visade ännu en gång att det går att göra nyskapande och konceptuell musik i en tid då de flesta stigar känns upptrampade. Den visade även ett band man gör klokt i att nollställa alla sina förväntningar inför, ja utöver att deras nästa drag antagligen kommer bli något alldeles i hästväg.
O’Death är tillbaka efter ett par års uppehåll med albumet Outside. Bandet, som bildades 2003, har tidigare släppt albumen Head Home (2007) och Broken Hymns, Limbs and Skin (2008), men lade därefter spelandet på is då bandets trumslagare drabbades av cancer och lades in för behandling.
Skymningspop, vad tror ni om det? Det är det bästa epitet jag kan komma på för detta luftiga, smått desperata gränsland mellan agasam postrock a’la Sígur Rós och drömsk neo-psychedelia, och det kan möjligen också förklara varför det gjorde sig mycket bättre i det svala vårkvällsmörkret än i folkmyllret på bussen mitt på dagen, där jag invigde Burst Apart medelst mp3-spelare.
Det är ännu en gratis-före-tio-kväll på Debaser Medis och det finns inte en tillstymmelse till kö utanför. Jag blir direkt misstänksam. Väl inne är det även där ganska folktomt men kvällen är fortfarande ganska ung upplyser den trötte garderobiären oss. Visst är den nya konstellationen Det Vackra Livet inte ännu så välkänd men jag hade ändå förväntat mig lite mer kö, lite mer folk, lite mer entusiasm. För det jag har hört på skivan är ju bra, vissa låtar till och med riktigt bra.
Agnes Obels debutskiva Philharmonics släpptes i oktober förra året, men den har väntat ända tills nu med att leta sig in i mina öron. Jag hade spellistan med Spotifys senaste skivsläpp på shuffle på väg hem från jobbet när jag hörde något som fick mig att haja till och trycka på repeatknappen. Det var On Powdered Ground vars enkla rytmiska pianoackord fångade mig som spigg i en håv.
Inte långt efter att Kristian Matsson, The Tallest Man on Earth, släppte sitt andra album, The Wild Hunt, gavs också epn Sometimes the Blues Is Just a Passing Bird ut. Epns fem spår ska inte vara bortplockade låtar som inte räckte till för albumet utan är låtar skrivna under turnén som följde The Wild Hunt. Precis som på tidigare utgåvor kompas sången endast av akustisk gitarr, en banjo eller som på spåret The Dreamer, en elektrisk gitarr. Matssons originella gitarrspel och säregna röst fortsätter att leverera låtar med elegans och smärta. Det är omöjligt att inte lyssna på vart enda ord som Matsson sjunger och de avskalade arrangemangen gör så det möjligt att höra varenda sträng på gitarren. Dessa två egenskaper är allt som behövs för att göra The Tallest Man on Earth till en av Sveriges mest unika akter.
Ibland kan musik vara som ett par gamla bekväma tofflor. Sedan länge ingångna, helt skavsårsfria. Man kliver i dem och känner sig som sig själv igen. Jag vet inte om Tahiti 80 skulle uppskatta toffel-jämförelsen, men det var i alla fall så jag kände när jag knäppte på deras senaste skiva, The Past, The Present & The Possible. De franska mjukpopparna har hållit igång sedan 90-talet utan att producera en riktig hit, men i mitt hjärta har de en självklar plats.
