Old Kerry McKee är en Göteborgsk enmansorkester vars musik väsnas som en hel industripark. Med rötterna i bluesen gnisslar och skaver han fram en sjukt svängig americana som är punkigare än det mesta just nu. EP:n Black Birds finns ute nu och låter som att någon konsekvent slår dig i huvudet med spruckna instrument.
Som skivkolls egen Malin Nordström redan i våras siade så är Dum Dum Girls sommarens favoriter. Deras senaste släpp EP:n He Gets Me High, som släpptes på Sub Pop, är precis som deras debutskiva kantad med fuzzig lo-fi pop. Redan på inledande Wrong Feels Right låter Dum Dum Girls och Dee Dees röst bättre än någonsin. Efterföljande He Gets Me High med stark refräng osar av sommarkärlek och övergår i Take care of my baby, som doftar sommarnatt och den långa promenaden hem utan sin andra hälft. He Gets Me High avslutas med en upptempo-version av The Smiths There is a light that never goes out. Dee Dees röst låter förvånansvärt lik Morrisseys.
Det här borde egentligen varit skrivet 2007. Så långt ifrån ett nytt fräscht musiktips tycker förmodligen majoriteten av alla balearic-entusiaster att tyska Digitalism är. I hipster-kretsar pratades det 2007 om nya skivan Idealism med en duo från Hamburg som musikmässigt inte alls låg speciellt långt ifrån då megahypade Crystal Castles. Fyra år senare har skäggstubben med uppdragna jackärmar gått vidare och dödförklarat, eller åtminstone otrendig-förklarat genren – antagligen innebär det ungefär samma sak.
För ungefär 18 månader sedan dök bilden ovan upp från ett band vid namn Wu Lyf. Ingen visste vilka de var, och i spåren av deras extrema anonymitet växte naturligtvis intresset kring dem. Med dunkla och rebelliska meddelanden på deras hemsida ökade hajpen ytterligare i styrka. Var de en mystisk kult? Ett revolutionärt kollektiv? När sedan deras välproducerade videos dök upp en efter en var de hastigt och lustigt 2011 års mest haussade brittiska band, och i och med deras debutalbum Go Tell Fire To The Mountain som släpps på måndag har de äntligen låtit maskerna falla.
Förra veckan släppte min husgud, eller kanske house-gud, Paul Kalkbrenner en ny platta. Icke Wieder som betyder inte igen, men själv är jag glad att det är dags igen. Ända sedan jag lyssnade in mig på soundtracket till filmen Berlin Calling har han varit ett säkert kort så fort det ska byggas en spellista. Kanske främst låten Aaron som fortfarande är helt magisk trots x antal lyssningar.
All musik har sin tid. Det finns musik att gråta till, det finns musik att dansa till, det finns musik att dricka te till och det finns musik att dricka rosévin till. Göteborgsbandet The Elliots gör musik för mulna höstdagar. Musik för brasor, grovstickade halsdukar och stora tekoppar. Så varför skriver jag om dem nu? Jo för att de i dagarna släpper sin andra skiva, Love / Decay.
För ett par veckor sedan besökte jag en ukelelefestival här i Göteborg, men jag gjorde det inte av intresse för instrumentet, utan snarare för att det lät som en lagom skrattretande tillställning. Mina fördomar mot denna förkrympta gitarr blev tyvärr inte färre efter detta besök, men idag känner jag att jag nog måste omvärdera ukelelen.
Pearl Jams sångare, Eddie Vedder, har på sitt andra soloalbum valt att använda sin röst och en ukelele som han köpte när han skulle handla öl på Hawaii för ett antal år sedan. Vad han gör med ukelelen är på intet sätt spektakulärt, utan istället håller han musiken så enkel och avskalad som möjligt, och låter därmed sången och texterna hamna i fokus. Detta fungerar så bra att jag nästan finner det störande när en cello gör sig hörd på en av låtarna, trots min stora kärlek för detta instrument.
Jag kan inte komma ifrån mina känslor för ukelelen som ett fånigt instrument, men måste ändå erkänna att det kan användas till bra saker. Det har Eddie Vedder tydligt bevisat.
Eddie Vedder – Ukelele Songs finns på Spotify.
En man med gitarr som spelar folkmusik känns tämligen konventionellt. Är mannen duktig blir det oftast bra och konventionell folkmusik. Är han däremot också före detta operasångare, manusförfattare och skådespelare blir det mindre konventionellt – då blir det Spencer Bergers enmannaband Auditorium, vars debutskiva Be Brave är bland det mer unika jag hört på senare år.
Ett grattis till alla morsor känns som ett passande sätt att inleda detta inlägg på. Utöver att bjuda på den sedvanliga mors dagsmiddagen kommer jag även att introducera lite ny musik för min käre mor, i form av brittiske surf-folkaren Ben Howard. 24-åringen från Devon är aktuell med EP:n The Old Pine, ett litet mästerverk lika anspråkslöst och tilltalande som varm sand mellan tårna.
Äntligen! En ny skiva på gång från supersvala och syntbemästrande Ladytron! Det här brittiska gänget har pysslat med precis samma sorts elektroniska musik i över ett decennium nu och de gör det riktigt bra. Det verkar som att de flesta gillar dem och har någon typ av relation till minst någon av deras låtar. Jag minns refrängsäljande Seventeen från både när jag var sjutton och när jag var tjugoett; försiktiga He took her to a movie från en tidig bland-cd jag fick; jag minns Destroy everything you touch från mörka dansgolv med hjärtat i halsgropen.
