Samarbetet med Popsicles Andreas Mattsson ter sig självklart, och både deras musikbakgrund, melodikänsla och röster kompletterar varandra bra. Det hörs att de har funnit varandra i skaparglädjen och inte sneglat så ängsligt åt borden och måsten som man skulle kunna göra med [simpletag]Annika Norlin[/simpletag]s bakgrund.
Albumtiteln säger en hel del om både skivan och om Annika Norlins utgångspunkt. Allting är inte självupplevt bara för att det är på skiva, utan hon befäster sin självpåtagna roll som en smart historieberättare; en stark, självständig och godhjärtad förebild för unga människor att se upp till. Vare sig hon vill eller inte.
Det här gör mig så himla glad. Brittisk [simpletag]garage[/simpletag] med stämsång och [simpletag]60-tal[/simpletag]svibbar. Lägg till distade Rickenbackers och det kan inte bli så mycket bättre. The Len Price 3 har släppt sitt andra album Rentacrowd och blivit upplockade av Little Stevens Wicked Cool Records. Deras musik har tydliga influenser från The Who och The Byrds men med [simpletag]punk[/simpletag]attityd. Ibland blir det rena pastischer som i Dr Gee, men de klarar sig ändå på något vänster. Jag vet inte om det är skiva som kommer att hålla särskilt länge, men just nu känns den väldigt uppfriskande.
Världens bästa skiva. I alla fall den här veckan. Lyssna här!
Observera att skivomslaget kommer från debutskivan Chinese Burn från 2005. Men det är snyggt!
Japp. Då var det höst. Det gäller att samla kraft inför den kommande vintern och se fram emot våren. Vad skulle väl då passa bättre än amerikansk [simpletag]twee[/simpletag]pop? Mitt lyckopiller just nu heter The Lorimer Sound och är baserade i Chicago. De säger sig vara influerade av The Beatles, Essex Green, Apples In Stereo och en del andra band.
Jag ska väl tillägga att [simpletag]The Lorimer Sound[/simpletag] knappast är nyskapande eller ens det bästa som gjorts, men det funkar för mig. I alla fall fram till dess att Camera Obscura släpper något nytt.
Blir du nyfiken? Ladda i så fall ner ett par låtar gratis från bandets hemsida.
Det är så lustigt när ett band plötsligt blir liksom laddat. Man måste ha hört det, och helst ska man tycka att det är det mest fantastiska som någonsin har producerats, alternativt såga det vid fotknölarna och hänvisa till andra (äldre, mer obskyra) artister som gör det bättre. Men i fallet Glasvegas handlar det inte om några konstigheter – det är episk, nervig, emotionell och lite småsvulstig rock som låter ganska mycket som Band of Horses med skotsk dialekt och 60-talsmelodier. Det kanske är en förolämpande simpel generalisering för många, men om det låter som en bra deal kan du ha hittat en ny favoritskiva i [simpletag]Glasvegas[/simpletag]. Om inte, kan du med fördel lyssna på någonting annat.
The Clown heter egentligen Henrik Andersson. Han kommer från Malmö och har tidigare spelat i bland annat Ray Wonder, Hank och Komeda – välkända begrepp för alla som sneglade åt den svenska [simpletag]indiepop[/simpletag]scenen på 90-talet, förmodligen hopplöst okända för alla andra. På Clownism tar han med sig mycket från den gamla tiden i form av 60-talsinspirerat melodifokus och en smådrömsk produktion som påminner en del om Eggstone och deras Tambourine Studios, som bland annat födde The Cardigans första skivor. Det gör att Clownism inte känns purfärsk, men samtidigt väldigt svensk och mer mogen än mycket annan indiepop där ute. Frågan är dock om skivan står ut tillräckligt mycket för att röna uppmärksamhet i Sverige – kanske Japan (ironiskt nog) ligger närmre till hands? Det snygga omslaget är skapat av Dan Abbott, som bland annat jobbat med Muse, Mars Volta, Pink Floyd och Kula Shaker. En eloge också till skivbolaget Hjördisc Records, för sitt snygga och roliga biografi-utskick och sin sköna hemsida!
Att inom [simpletag]hip-hop[/simpletag] kombinera (insiktsfulla) politiska åsikter med hitpotential brukar vara relativt svårt. Men det är mycket möjligt att Murs har lyckats med konststycket att skapa en både medryckande och ögonöppnande skiva. Murs for President blandar och ger från en hip-hopens godispåse, och det är både hårt, insiktsfullt, slickfunkigt och torrsvängigt som gäller när LA-rapparen [simpletag]Murs[/simpletag] tar steget upp i det starka strålkastarljuset – dessutom är det för det mesta befriande machofritt, om ni ursäktar. Det låter ungefär som att Common hade lite mer…humor. Vi bortser från en märklig James Blunt-sampling på Everything och lite för flitiga elgitarrer på Road Is My Religion. Gästar gör bland andra Will.i.am och Snopp Dogg. Murs for president släpps den 1 oktober på Warner.
Star Fucking Hipsters är en relativt ny sammansättning bestående av avhoppade medlemmar från en hel radda olika New York-baserade punk-, ska- och hardcoreband. Sedan 2004 har projektet gått upp och ned, och man hade endast en handfull spelningar samt några splitsinglar i ryggsäcken när man i mitten av 2007 lyckades värva Nico de Gaillo och Miss Yula Beeri för lite kvinnlig fägring. Det blev också den kreativa vitamininjektion som krävdes för att få ihop ett dussintal låtar. Låtar som så småningom letade sig fram till skatepunkens gudfader Fat Mike från NOFX och hans skivbolag Fat Wreck Chords. Han fick enligt skivans pressmeddelande lösa ut två(!) av medlemmarna från finkan i New York för att kunna sätta igång arbetet med debutskivan Until We’re Dead i hans San Fransisco-studio. Resultatet är en mestadels agressiv och skitig form av [simpletag]punk[/simpletag]rock som aldrig glömmer dynamiken och melodierna (en liten dos ska följer också med). Blandningen av bandets musikaliskt brokiga bakgrund och Fat Mikes känsla för slicka produktioner gör att det blir både intressant och tillgängligt för fler än de allra mest insnöade. Until We’re Dead släpps den 30 september.
Samlingsskivan Andra sjunger Olle Ljungström innehåller en imponerande samling artister från pop-Sveriges översta skikt (hela låtlistan hittar du här). Ljungströms speciella poplyrik och småaviga sångmelodier passar inte alla, men alla insatser på skivan visar att han satt ett tydligt avtryck. Jocke Berg känns inte helt övertygad i Nåt för dom som väntar, Eric Gadds falsett funkar fint i Som du, Love Olzon gör en fin tolkning av Min Far, och Di Leva gör en självklar (och ganska hitpotentiell) synthpop av En apa som liknar dig. Emil Jensen och Ane Brun i Vissa funktioner är också en ganska magisk kombination, och det är kul att höra Ane Brun sjunga på svenska. Men det finns ännu fler guldkorn, och Andra sjunger Olle Ljungström är en utmärkt milstolpe i en karriär som ibland hamnar lite i skymundan. Och en bra inblick i svensk popmusik.
Här följer en videohälsning från en påtagligt rörd Olle Ljungström. Du kan även lyssna på alla låtar på myspace.com/olleljungstrom.
Sophia Somajo är en sån där ung, begåvad och hypad artist som man nästan inte orkar ta tag i. Men när The Laptop Diaries slutligen dimper ner i inkorgen (det dimper tyvärr inte ner så mycket på skrivbordet eller hallmattan längre) sliter den snabbt isär alla kravfyllda pressreleaser och poser.
[simpletag]Sophia Somajo[/simpletag] har en röst och en ton som lekfullt och – jag tänkte skriva respektlöst, men ordet är nog snarare respektfullt – lånar från sina samtida popsystrar. Det låter Robyn, det låter Kissey Asplund, det låter Veronica Maggio, det låter Sophie Rimheden, och det låter naturligtvis en smula Lykke Li.
Men trots detta står Sophia Somajo och hennes debutskiva stadigt på egna ben. En lika utmanande som inbjudande electropopinjektion där den ungdomliga punkigheten (nästan) aldrig blir störande. Somajo skapar istället ett ljudlandskap där det är både behagligt och spännande att vistas i. Och det är inte så pretentiöst som det låter, hypen till trots.
Irländska trion The Script går fantastiskt bra just nu, och det är inte ett dugg förvånande. På den självbetitlade debutskivan ryms både kritvit funk, smått vemodiga The Police-vibbar, smäktande ballader och radiorock av den till synes självsäljande The Rasmus-skolan. Bäst enligt min mening är Talk You Down och The Man Who Can’t Be Moved, som åtminstone uppvisar någon form av…känsla. I övrigt innehåller The Script en ganska trevlig, välproducerad och tråkig samling potentiella radiohits. Kolla in Sony BMGs svenskspråkiga The Script-sajt för mer info.
