Skitkul titel, verkligen. ”Welcome 2 my nightmare” funkar väl sådär i skrift, men framförallt inte alls om man försöker sig på att muntligt notera dess existens utan att misstolkas med avseende på Alice Coopers klassiska släpp från 1975 (”Welcome to my nightmare” för alla som mot förmodan inte skulle haja referensen; man kan aldrig vara nog för säker i dessa tidevarv). Den fyndiga titeln antyder en uppföljare såhär 36 år senare men utöver omslaget och den avslutande kavalkaden ”Underture” ser åtminstone inte jag någon unik koppling till nattmaran från 70-talet.
Ett vedertaget fruktansvärt trist faktum är att stockholmare inte aktivt går ut och ser ny musik. Stockholm är DJ:ns jaktmarker. Och det är ju sjukligt tråkigt. Det finns så många bra band som inte får någon rotation på P3 eller hajp i Nöjesguiden. Band som spelar hyfsat regelbundet (oftast för en spottstyver) nära dig.
När jag såg att Nicolai Dunger skulle komma med en ny skiva blev jag glad.
Det är något med den killen som gör att han alltid känns spännande.
Egentligen är det väl märkligt med tanke på att han är en ganska oberäknelig artist. När man sätter på en av hans skivor kan det vara hur bra eller … mindre bra som helst. Men det låter alltid Nicolai Dunger om musiken.
När sommaren 2011 börjar närma sig sitt slut kan jag bara konstatera att det funnits en skiva som drämts på överlägset flest gånger i snäckorna när jag varit på väg någonstans. Fucked Up tycktes mig riskera att bli en dagslända som imploderade av hype och inre slitningar. Men så återkommer de tre år efter The Chemistry Of Common Life med David Comes to Life – en sylvass blandning mellan indiepopgitarrer, harmoniska kvinnostämmor – och så den svettiga björnen Pink Eyes karaktäristiska hardcore-brölande.
I kölvattnet av de stora amerikanska indieskäggen släppte nyligen australiensiska sju-manna-bandet The Middle East sin fullängdsdebut I want that you are always happy. Den 14-spår långa skivan är befriad från publikfriande easy-listening-spår och skulle i avsaknad av sångaren och låtskrivaren Rohin Jones eftertryckliga sång kunna bli en relativt torr historia. Men Jones med sin Ben Knox Miller liknande (The Low Anthem) röst lyfter skivan och de inledningsvis tungt melankoliska spåren som Black Death 1349, My Grandma was Pearl Hall och As I go to see Jersey är trots all sin deppighet fina låtar.
Kvelertak kan mycket väl vara det bästa som kommit ur den norska rockmyllan sedan Turbonegro lade denimskinnet på hyllan. Och visst finns det en del inslag i Kvelertaks brutala troll-hardcore-punk-rock (eller "black n’ roll" som vissa kallar det) som påminner om det stora, kompromisslösa riffskrevandet. Men där Turbonegro körde fast i det androgyna kokain-poserandet är Kvelertak snarare en svettig, fängelsetatuerad gubbnäve, rakt i solar plexus.
Den skiva som gått hetast i min skivspelare denna sommar har varit Deer Ticks War Elephant. Deer Tick som aldrig haft något genombrott att tala om i Sverige har i utlandet, och speciellt hemlandet USA, blivit ett band det pratas om. Bandet har gästat Letterman och spelat på flera av de större festivalerna i Amerika. Bandet startade som ett soloprojekt av John McCauley, som varit den enda kontinuerligt fasta medlemmen sedan starten 2004. Idag består bandet av fem fasta medlemmar.
Bob Dylans konsert på Peace & Love var förstås resten av kvällens samtalsämne under en regntung himmel i Dalarna. Jag diskuterade med kompisar, pratade med gubbar i kön till bajamajan och lyssnade på snacket vid langosståndet. Senare läste jag igenom tidningarnas recensioner. I slutändan har jag bara kunnat dra en enda slutsats – jag har haft rätt hela tiden, Bob Dylan är utsänd av Gud.
Hettan är tryckande, svetten rinner och huvudet värker lite lagom. Åska är sannolikt på gång. Som av en händelse dyker Gardens & Villa’s debutalbum upp precis nu med ett knippe låtar som alla är en ren ljudsättning av rådande väderlek. Musiken tuffar på som i en dvala, insvept i ett på en gång påtagligt och stillsamt värmedis.
Kalifornierna ger utan tvivel laid back en ny innebörd i musiksammanhang – en låt som Chemtrails är nästan provocerande avslappnad. Emellanåt påminner de om en synthigare variant av My Morning Jacket, som i fina öppningsspåret Black Hills, och de skruvar upp tempot en aning i poppiga Thorn Castles, men mest av allt är musiken förbannat sövande, på ett ganska trevligt sätt. Bra mycket bättre än åskan som snart rullar in.
Streama skivan, som släpps den 5:e juli, i sin helhet på Yours Truly’s hemsida.
När debutskivan For Emma, Forever ago släpptes 2007 togs den, med all rätt, emot med öppna armar av både nya generationen folk-indiefans och kritiker som noterat den växande hypen kring de melankoliska skäggen. Justin Vernons debutskiva med de subtila texterna omgivna av Wisconsinskogarnas mystik är i genren en milstolpe. Resan som började avskalat med falsettsång, stämmor och mestadels akustiska arrangemang nådde en större rymd redan 2009 när Ep:n Blood Bank släpptes. Lägerelden växte till ett vocoder-inferno som fick självaste Kanye West att vilja plocka samplingar och inspiration från Bon Iver.
