Efter skimret efter snön kom den äntligen: Klagomuren. Fast den hann komma innan snön som tur var. Jag är en av dem som har väntat och väntat på detta album. Jag trollbands av Jonathans En hand i himlen 2009, av hans smekande röst och skånska brytning, den sakrala stämning som texterna byggde upp och som inlindades i ljuva synthslingor. Frälst helt enkelt. Men efter att ha sett flera av hans spelningar, som ofta kändes osammanhängande och med dålig publikkontakt, har skimret lagt sig en aning. Men som Jonathan sjunger i låten Redan Glömda, ”kärleken kommer tillbaka”, dock inte med samma känsla av frälsning.
New Jersey-bandet Real Estate som 2009 kom ut med sin självbetitlade debut släppte nyligen uppföljaren Days. Till skillnad från den tidigare lite löst sammanhängande Real Estate lyckas bandet på nya skivan fila till en del av de lite yvigare kanterna till en skarpare, bättre och mer konsistent helhet. Låtarna är påfallande enkla sammansättningar som drivs framåt av malande gitarrslingor, stadiga trummor och en väl avvägd dos reverb. Associationerna är många men inte sällan påminner musiken på Days om Pavement och även bitvis om The War On Drugs, men med tydligare drag åt garage-surf hållet.
För oinvigda beskrivs Nika Roza Danilovas projekt Zola Jesus bäst som ett hopkok av olika musikaliska influenser. Stilmässigt en slags musikalisk kökkenmödding där opolerade operainslag glider runt på synthmattor med gothkonturer i kanterna. Nysläppta Conatus är inget undantag. Zola Jesus andra fullängdare följer samma uttrycksfulla mönster som förra årets mäktiga debut, Stridulum III.
Och så var det dags för den fjärde i ordningen. Den produktiva synthduon Kite släppte nyligen sin fjärde EP med fem nya spår som är väl värda att lyssna på.
Den erfarna duon består av Nicklas Stenemo från bland annat The Mo och Melody Club och Christian Berg som varit med i Strip Music och Yvonne. Det är Nicklas Stenemos säregna och hjärtskärande röst som bär hela konceptet Kite.
Om du gillade de tre föregående EP:arna så känns det här bekant. Det låter inte så annorlunda än tidigare; möjligtvis är ljudet och även sången lite mörkare och inte lika klar som tidigare men kvar finns det som utmärker duon: synthig och melodiös elektropop med ett starkt pompöst växande ljud och låtar som exploderar i slutet.
Den direkta reflektionen över The Year Of Hibernation är känslan av en typisk indie, lo-fi-inspelning. Recordern rullar igång någonstans mellan odiskade kaffekoppar, ciggstumpar och vegoburgare. Men Trevor Powers enmansprojekt Youth Lagoon är mer än bara vanlig tidstypisk mellanmjölks-indie. Den 22-årige Idahosonen har ett uppenbart sinne för melodiös pop med intressanta arrangemang och fina melodier. För även om många av spåren på skivan följer samma mönster, en försiktig trevande öppning följt av ett långt och uthålligt crescendo, så känns aldrig debuten enformig eller fantasilös.
Raden ”How do you not run out of new things to sing?” sjunger Tony Bennett för andra gången på en samlingskiva med duetter. Den här gången tolkar han How Do You Keep The Music Playing tillsammans med Aretha Franklin. Första och förra duettplattan kom år 2006. I augusti i år fyllde han 85 år och i september släppte han skivan Duets II.
Tidigare i år vaxade jag poetiskt (nåja) om Mattias Alkbergs spelning på Riche i Stockholm. Helgen v51 var min första renodlade konsertUpplevelse (med stort U) på ett bra tag.
Därför blir jag sorgsen av produktionen på just den låten på Anarkist, Alkbergs senast bok/skivsläpp. Live sjöng han refrängen själv: "Tänk tänk täänk, Matti". Och det var hjärtskärande.
Det är något med Beiruts musik som gör att den känns så fantastiskt otvungen och avslappnad att lyssna på – som om bandet bara råkar stå där och spela när man kommer ut på sommarfestens soliga veranda och får en kall bärs i handen. The Rip Tide renodlar den mjukt folkpoppiga, smått dansanta vemodspeppen med David Byrne-doft som Zach Condon gjort sig känd för under senare delen av 2000-talet. Att det blivit lite mer västkustpop och mindre balkanblås gör ingenting i min bok - The Rip Tide är en fröjd för öronen. Här nedan ser du den smått makabra videon till underbara singeln Santa Fe.
Masquer har legat och puttrat i mina lurar sen Happiness (se ovan) dök upp på en delad spellista för några månader sedan. Debutskivan Cover my face as the animals cry (snott från The Cure’s The Hanging Garden) släpptes nyligen och ligger, får man väl säga, helt rätt i tiden. Min tid, iaf. Det är fina synt-ljudväggar och gitarrer som låter som vet hur dom ska distas men framförallt är det ibland lite oväntat. Jag lyssnar på så mycket musik att jag blivit ofrivilligt skolad i det och i de flesta låtarna är inget ackordbyte en förvåning, ingen textrad ett "vafan-ögonblick". Därför är det befriande att lyssna på exempelvis Masquers Stark Naked och inte vara säker på om den går i dur eller i moll.
Håkan Ludvigson lyckas med sin fullängdsdebut Soulroom skapa en komplett samling tidlös housemusik som appellerar till både loungebarer, roadtrips och stekardans på en samma gång. Starkast är de vemodiga vokalinslagen, som gör att Soulroom låter lite som Röyksopp – ifall de aldrig hade nått topplistorna.
Soulroom släpps 26 september på Substream.
