Matthew Dear bemästrar hela det musikaliska intervallet mellan mörk pop och dansant elektronika. På nya EP:n Headcage huserar framförallt det förstnämnda. I sedvanlig Matthew Dear-anda är alla låtarna välproducerade och intressanta, men sista låten Araound The Fountain sticker ut. Den är en meditativ boost med en röd mystiskt tråd bestående av trummande på tablas och en brölig men bitvis väldigt finstämd kör.
Det började med Monty. Jag och en kompis var en period besatta av hans En till himmel som vi brukade dansa till i mitt vardagsrum. Så när jag såg att han skulle spela på Debaser samma helg som jag planerat att träffa nämnda kompis på ett besök i huvudstaden kändes det som ett tecken. Två andra band skulle spela den kvällen, ett av dem hette Little Gang. Jag knäppte på debutsingeln Evert’s song på Spotify och insåg genast att det fanns en mycket bättre anledning att gå till Debaser än två år gammal vardagsrumsdans.
Joe Henry har kanske mest gjort sitt namn känt som producent. Han har producerat album åt bland andra Bettye LaVette, Ani DiFranco och Solomon Burke. På Joe Henrys senaste album Reverie producerar han även sig själv. Reverie är Joe Henrys tolfte studioalbum. Joe Henry har alltid haft en lågmäld och relativt avskalad ton. Det har smugit mellan jazzig singer-songwriter-pop till att vara mer inspirerat av blues.
I tre års tid har jag förväntansfullt längtat efter en ny skiva med The Kooks, och självklart hoppats att det ska hålla samma klass som deras föregående album Konk. En stor anledning till att jag lyfte det tidigare albumet till skyarna kan visserligen ha en del att göra med att jag köpte skivan under en roadtrip i USA som därför automatiskt kopplas till goda minnen. Likväl så är Konk en fantastisk platta.
LÖFTET OCH MONSTRET Det är min första november på Gotland, och jag är besatt av solnedgångarna. Solen avslutar sin korta resa över himlen med den ena spektakulära sortin efter den andra. Ibland är ön omsvept av tunga dimsjok, och dagen övergår i kväll i enbart gråa nyanser, men oftast lämnar solen discofärger efter sig som speglar sig i havet långt efter begravningen. Igår var en sådan dag. Jag var på väg till jobbet med Promise And The Monster:s nya skiva i hörlurarna när sjukhushelikoptern dök upp vid horisonten. Allt eftersom den närmade sig blandade sig bastonerna i musiken med ljudet från rotorbladen. I bakgrunden flammade horisonten i orangea toner och mörka moln. Dorothy nådde sitt klimax precis när helikoptern svängde in mot landningsplattan och jag tänkte att det här är livet och musik när musik är större än livet.
“The Sound Of Arrows epic debut album Voyage is out now!” Så står det på duons hemsida. Det är ganska vågat att kalla sitt eget debutalbum för epic.
Hur som helst vill jag ändå utbrista äntligen! Jag har velat höra mer ända sedan Nova släpptes i våras, men jag har stått och stampat, lyssnat på Magic och Nova oförskämt många gånger och snällt väntat. Jag beskrev en gång deras musik som att kliva rakt in i ett Disneyslott. Och jag håller fortfarande med mig själv.
Summer Camp släppte nyligen singeln Better off without you, den senaste singel från det kommande albumet Welcome to Condale. Det fanns länge väldigt lite information om vem bandet bestod av. Till en början påstod sig bandet, på Mypace, vara en svensk popgrupp. Detta visade sig inte stämma när Londonborna Elizabeth Sankey och Jeremy Warmsley trädde fram som Summer Camp. Deras pop är nostalgisk, dansant och drömsk. Bandets två tidigare singlar Ghost Town och Down finns båda att återfinna på kommande Welcome to Condale. I övrigt är albumet något råare än tidigare singlar, något som skivan vinner på. Summer Camp levererar ett helgjutet album som kommer vara en av mina favoriter när 2011 ska summeras.
Welcome to Condale släpps 8 november, men finns redan att streama.
Efter skimret efter snön kom den äntligen: Klagomuren. Fast den hann komma innan snön som tur var. Jag är en av dem som har väntat och väntat på detta album. Jag trollbands av Jonathans En hand i himlen 2009, av hans smekande röst och skånska brytning, den sakrala stämning som texterna byggde upp och som inlindades i ljuva synthslingor. Frälst helt enkelt. Men efter att ha sett flera av hans spelningar, som ofta kändes osammanhängande och med dålig publikkontakt, har skimret lagt sig en aning. Men som Jonathan sjunger i låten Redan Glömda, ”kärleken kommer tillbaka”, dock inte med samma känsla av frälsning.
New Jersey-bandet Real Estate som 2009 kom ut med sin självbetitlade debut släppte nyligen uppföljaren Days. Till skillnad från den tidigare lite löst sammanhängande Real Estate lyckas bandet på nya skivan fila till en del av de lite yvigare kanterna till en skarpare, bättre och mer konsistent helhet. Låtarna är påfallande enkla sammansättningar som drivs framåt av malande gitarrslingor, stadiga trummor och en väl avvägd dos reverb. Associationerna är många men inte sällan påminner musiken på Days om Pavement och även bitvis om The War On Drugs, men med tydligare drag åt garage-surf hållet.
För oinvigda beskrivs Nika Roza Danilovas projekt Zola Jesus bäst som ett hopkok av olika musikaliska influenser. Stilmässigt en slags musikalisk kökkenmödding där opolerade operainslag glider runt på synthmattor med gothkonturer i kanterna. Nysläppta Conatus är inget undantag. Zola Jesus andra fullängdare följer samma uttrycksfulla mönster som förra årets mäktiga debut, Stridulum III.
