Marla Hansen är ett namn som kanske inte låter bekant men många har ändå hört henne spela. Under många år har hon nämligen backat upp band och artister som Jay-Z, Kanye West, Jens Lekman, Sufjan Stevens och Shara Worden med sin altfiol. Stevens och Worden hjälpte Marla att gå från kompmusiker till soloartist med EP:n Wedding Day år 2007.
Jag upptäckte The Kills sommaren 2005. Med distade elgitarrer och hest sjungande på gränsen till väsande grabbade de tag i en rockig sida av mig. Jag fastnade för Love Is A Deserter. Tre år senare, 2008 då de släppte Cheap And Cheerful kunde jag konstatera att deras sound utvecklats till någon form av electropunk. Trots det lilla snäva genrehoppet fanns samma jag-bryr-mig-inte-känsla kvar i musiken och till min glädje även de balla gitarrerna.
För snart mer än 10 år sedan så var CD-skivor som julafton för mig. Varje rund skiva höll på 10-12 små paket som jag öppnade omsorgsfullt och nyfiket. På den tiden gav jag varje låt chansen. Det gör jag knappast längre. Jag har inte tålamod nog.
Jag tappade mitt tålamod någonstans mellan spår 4 och 8 och har, sedan dess, hoppats på EPn. Jag vill att fler artister ska göra som Robyn och släppa två-tre miniskivor per år eller som Marit Bergman och kringå skivan helt och fokusera på att leverera en bra låt i taget.
Svara nu helt ärligt: När WOWades du sist av en skiva?
Jag gillar film och jag älskar filmmusik. Sen tycker jag också om The Chemical Brothers. Det är som bäddat för succé nu när de gjort hela soundtracket till filmen Hanna. Oftast brukar jag lyssna in mig på ett soundtrack efter att jag sett en film. Nu är allt upp och ner. Jag lyssnade in mig på musiken, såg trailern och inte förrän i maj sluts cirkel då filmen har premiär.
Efter att våren i fredags drabbades av tillfälligt avbrott pekar nu allt på att värmen är på gång på riktigt. Och när våren väl anlänt är det lätt att drömma sig bort till sommaren, vilket inte minst mitt musiklyssnande på sistone bidragit till. Följande fyra låtar vågar jag redan nu utnämna till givna sommarfavoriter, åtminstone i mina hörlurar:
Jag vet inte hur många gånger jag fallit för vemodig svensk indiepop om känslor och samtidsproblem. Innehåller låten dessutom stråkar, vackra melodier och en spröd tonårsröst, så har alla pusselbitarna plötsligt fallit på plats. Carl Noréns låt Going out tonight har precis allt som en poplåt bör innehålla enligt min kravspecifikation.
