Amerikanska Beirut släpper en ny singel i dagarna (Pompeii Records). Den består av dels ukulele-drivna East Harlem, dels finstämda, intima Goshen. A-sidan är mysigt folkpoppigt vemodig och riktigt bra. Singeln är första släppet sedan 2009 och en fullängdare planeras i höst.
Nedan finns två högst inofficiella videoklipp:
För ungefär 18 månader sedan dök bilden ovan upp från ett band vid namn Wu Lyf. Ingen visste vilka de var, och i spåren av deras extrema anonymitet växte naturligtvis intresset kring dem. Med dunkla och rebelliska meddelanden på deras hemsida ökade hajpen ytterligare i styrka. Var de en mystisk kult? Ett revolutionärt kollektiv? När sedan deras välproducerade videos dök upp en efter en var de hastigt och lustigt 2011 års mest haussade brittiska band, och i och med deras debutalbum Go Tell Fire To The Mountain som släpps på måndag har de äntligen låtit maskerna falla.
Förra veckan släppte min husgud, eller kanske house-gud, Paul Kalkbrenner en ny platta. Icke Wieder som betyder inte igen, men själv är jag glad att det är dags igen. Ända sedan jag lyssnade in mig på soundtracket till filmen Berlin Calling har han varit ett säkert kort så fort det ska byggas en spellista. Kanske främst låten Aaron som fortfarande är helt magisk trots x antal lyssningar.
All musik har sin tid. Det finns musik att gråta till, det finns musik att dansa till, det finns musik att dricka te till och det finns musik att dricka rosévin till. Göteborgsbandet The Elliots gör musik för mulna höstdagar. Musik för brasor, grovstickade halsdukar och stora tekoppar. Så varför skriver jag om dem nu? Jo för att de i dagarna släpper sin andra skiva, Love / Decay.
För ett par veckor sedan besökte jag en ukelelefestival här i Göteborg, men jag gjorde det inte av intresse för instrumentet, utan snarare för att det lät som en lagom skrattretande tillställning. Mina fördomar mot denna förkrympta gitarr blev tyvärr inte färre efter detta besök, men idag känner jag att jag nog måste omvärdera ukelelen.
Pearl Jams sångare, Eddie Vedder, har på sitt andra soloalbum valt att använda sin röst och en ukelele som han köpte när han skulle handla öl på Hawaii för ett antal år sedan. Vad han gör med ukelelen är på intet sätt spektakulärt, utan istället håller han musiken så enkel och avskalad som möjligt, och låter därmed sången och texterna hamna i fokus. Detta fungerar så bra att jag nästan finner det störande när en cello gör sig hörd på en av låtarna, trots min stora kärlek för detta instrument.
Jag kan inte komma ifrån mina känslor för ukelelen som ett fånigt instrument, men måste ändå erkänna att det kan användas till bra saker. Det har Eddie Vedder tydligt bevisat.
Eddie Vedder – Ukelele Songs finns på Spotify.
Nordens största rockband släpper i dagarna en live-DVD från bandets spelning på klassiska Shepherd’s Bush. Skivkoll fick prata med Joey Tempest (sång), John Levén (bas) och Mic Michaeli (keyboard).
Berätta om DVD:n, varför valde ni att spela in på Shepherd’s Bush?
Joey Tempest: Vi har blivit bjudna tillbaka till England fyra gånger det senaste året. Dom gillar verkligen vår senaste platta Last look at Eden. Så då tänkte vi att det här är ett bra ställe, ett anrikt och klassiskt spelställe. Vi känner till hur det ser ut, det är litet och intimt, och det kändes som att det skulle bli en skön rockkänsla där. Det är lite av en extra press när kamerorna rullar men det ger också en extra kick. Man har bara en chans. Det är det här gigget som gäller. Och det vart ett bra gig! Gary Moore hade gått bort bara någon månad innan och Norum ville göra nånting för att hylla honom. Han gjorde en väldigt, väldigt fin version av en instrumental låt. Det var nästan gråtläge. Så det finns med på DVD:n. En helt ny låt finns med och en massa gamla hits.
En man med gitarr som spelar folkmusik känns tämligen konventionellt. Är mannen duktig blir det oftast bra och konventionell folkmusik. Är han däremot också före detta operasångare, manusförfattare och skådespelare blir det mindre konventionellt – då blir det Spencer Bergers enmannaband Auditorium, vars debutskiva Be Brave är bland det mer unika jag hört på senare år.
Rap battles är en ganska underhållande tävlingsform – en publikfriande blandning mellan spoken word och wrestling. Det handlar inte så mycket om improvisation, men att kunna ta emot flygande eldklot och vända dem i nästa rond är en viktig egenskap. Här ser vi amerikanska Dirtbag Dan battla med Uppsalas store slam-poet Henry Bowers på svensk mark i regi av Basementality. Bowers pulvriserar sitt motstånd. Här kan du ladda hem Henry Bowers nya skiva gratis.
Egentligen är det ju förjäkligt av mig att upptäcka band när dom spelar live. Inte för mig, såklart. För mig är det bland det bästa jag vet. Nej, det är förjäkligt av mig för då skriver jag såhär:
Ni som inte var på Debaser Slussen igår missade ett grymt bra liveband.
Ett grattis till alla morsor känns som ett passande sätt att inleda detta inlägg på. Utöver att bjuda på den sedvanliga mors dagsmiddagen kommer jag även att introducera lite ny musik för min käre mor, i form av brittiske surf-folkaren Ben Howard. 24-åringen från Devon är aktuell med EP:n The Old Pine, ett litet mästerverk lika anspråkslöst och tilltalande som varm sand mellan tårna.
