Under sin långa blonda lugg framförde Lisa Milberg tillsammans med de andra i The Concretes en hel del nytt material från kommande skivan WYWH. Ny singel som kommer ut i dagarna är fina All day.

Hästpojken gjorde ett snyggt framträdande under den soliga lördagseftermiddagen trots förkylning som Göteborgsbandet hade fått veta att de inte skulle prata om, för i Stockholm ska man inte visa sina svagheter. De hade ljudet på sin sida och det lät fantastiskt när de avverkade stora delar av senaste albumet Från där jag ropar. Hästpojken avlöstes av konstsim för herrar, i år kryddat med kläder. Det var fullsatt på läktarna när karlarna plaskade runt i kostym.

Shout Out Louds spelade pÃ¥ Popaganda för tvÃ¥ Ã¥r sen. DÃ¥ verkade de ganska turnétrötta. Men nu 2010 - ny skiva, ny energi. De berättade om sin förkärlek för just Popagandafestivalen och hur de för snart tio Ã¥r sen gjorde en mindre lyckad förstaspelning pÃ¥ sunkhaket Snövit bara ett stenkast frÃ¥n Eriksdalsbadet. 

The Sound Of Arrows är ett nytt svenskt band som släpper en skiva i höst. De hade hört att det skulle regna, så de hade släpat upp en ansenlig mängd tv-apparater på scenen, som skulle fungera som något slags underhållning. Solen sken och det räckte fint med deras musik som hade tydliga The Knife-influenser samt en aning Flashdance- och Twin Peaks-rytmer.

I fredags fick Familjen uppbackning av Martin Sköld (Kent) och Markus KrunegÃ¥rd, men det var Popagandalördagen som visade sig vara det stora gästspelets dag dÃ¥ The Magic Numbers fick förstärkning av First Aid Kit, The Concretes och Shout Out Louds. Kul initiativ, men resultatet lät lite som en skolorkester.

Hot Chip avslutade Popagandafestivalen 2010. Den Londonbaserade gruppen, vars frontfigur ser ut som den galne vetenskapsmannen i Älskling jag krympte barnen, verkade ha fantastiskt roligt på scenen. Humöret smittade av sig på publiken som tokdansade redan från första låten Boy from school till Over and over och så klart avslutande Ready for the floor.

Vi vill bara pÃ¥minna om minifestivalen Somersault som äger rum pÃ¥ Café Opera söndag 22 augusti pÃ¥ initiativ av Young Investors. Under en kväll tonsätter fyra Stockholmsartister minifestivalen. Klockan 21:00 börjar dj-duon Herzschmerz vända plattor. Efter det drar rapparen Elsa igÃ¥ng, följt av r’n'b-artisten Beldina, burlesktruppen The Knicker Kittens, sjumannabandet Dance and Forget och natten avslutas med ytterligare ett Hertzschmertz-set. Entrén pÃ¥ 150 kr gÃ¥r till att "rädda världen" genom organisationen Hungerprojektet.

Här är en Spotify-playlist för Somersault.

OSA till festen på Somersaults facebook.

Alldeles omärkligt övergick eftermiddagen i kväll. Anna von Hausswolff spelade på Linnéscenen med scenklädsel och smink som smälte ihop med omslaget till debutalbumet Singing From The Grave. När hon spelade sin största hit Pills var det någon i publiken, uppenbarligen inte ett större fan av von Hausswolff, som tyckte att det lät som Total Eclipse Of The Heart och drog vidare för att lyssna på Pavement.

Klockan 20 klev HÃ¥kan Hellström pÃ¥ Azaleascenen för att ge sig pÃ¥ en spelning som för alltid kommer att betraktas som episk. I sjömanskostym, som blivit lite tajtare, framförde Hellström det nu tio Ã¥r gamla debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg frÃ¥n början till slut. Han berättade hur han fick tvÃ¥ getingar i Expressen efter sitt framträdande för cirka femtio personer vid Bragebacken, och hur det här var en revansch och knäpp pÃ¥ näsan till de som inte trodde pÃ¥ honom för tio Ã¥r sen. "Jösses, vilket väder, och sÃ¥ mycket folk" sa Hellström. Stackars Marina & The Diamonds som spelade parallellt mÃ¥ste ha undrat vad som stod pÃ¥. Förmodligen hade hela Way Out West placerat sig framför scenen dÃ¥ Hellström som avslutning gav publiken en present - en lÃ¥t som han aldrig framfört tidigare och som han pÃ¥stod var nÃ¥got som bara skulle framföras denna enda gÃ¥ng. Sök pÃ¥ River en vacker dröm och ni lär hitta massor av skakiga filmer pÃ¥ YouTube. 

Kulturtanterna pÃ¥ blÃ¥buss 2 frÃ¥n Södermalm: "ja, det är ju radiosymfonikerna som ska spela med nÃ¥got danskt rock- eller popband". Stockholms kulturfestival har i Ã¥r tema Danmark. Onsdagens största danska akt var Efterklang ackompanjerade av de svenska radiosymfonikerna. Kulturtanterna hade alldeles rätt i sin genretvekan. Efterklang, det danska kollektivet av musiker vars kärna bestÃ¥r av Mads Brauer, Casper Clausen, Thomas Husmer och Rasmus Stolberg, producerar vad man skulle kunna kalla experimenterande postrock. 

Det nu tre Ã¥r gamla albumet Parades jämförs med storheter som Björks Vespertine och Radioheads OK computer. Det är ocksÃ¥ Parades som Efterklang framför live denna kväll, frÃ¥n början till slut under namnet Performing Parades, tillsammans med de svenska radiosymfonikerna pÃ¥ scenen framför Operan. Det blir till nÃ¥got mycket stort och magiskt av nästan filmisk karaktär. Och en smula performance är det att se Efterklang live med fiffig rekvisita och med kostymer frÃ¥n Hvass&Hannibal. 

"Det er en fornøjelse at spille for jer" tyckte Efterklang, och det var ett sant nöje att se och höra dem spela, inte minst extranumret I was playing drums frÃ¥n senaste skivan Magic chairs.

Misströsta inte ifall du inte kommer att befinna dig i Göteborg den här helgen. Skivkoll lovar att avlägga rapporter och Gimme Indie sänder webbradio live frÃ¥n Way Out West. 

Jens Lekman är tillbaka. Bokstavligen talat eftersom han numera är bosatt i Melbourne. Han säger att han har saknat oss. Och nog har publiken saknat Jens, för det är utsålt på Strand i Hornstull. Med sig på scen har han musiker från hela världen - Skottland, Australien, Göteborg, New York. Jens Lekman låter fortfarande typiskt osvenskt högtravande. Men i kombination med sin ironiska glimt i ögat kommer han undan med karibiska rytmer à la vinjettmusiken till tv-serier med tvivelaktigt innehåll, typ Love Boat. Stundom påminner Strand om Solidenscenen på Skansen; spelningen blir ett väldigt fint allsångspärlband - Black cab, The opposite of hallelujah, Sipping on the sweet nectar och Pocketful of money.

The end of the world is bigger than love står det på t-shirtarna som säljer som smör i solsken i monsunregnsnatten i Hornstull. Skivkoll hoppas att Jens hinner trycka upp fler tischor till hemmaplanspelningen på Way out West på fredag.

Foto: Johanna Cronholm

Ideella krafter och Vintervikens trädgårdsförening står bakom arrangemanget En ljummen i gräset. Sedan 2003 har de varit fantastiskt duktiga på att vaska fram artister som på det rangliga hemmabygget till scen framstår som alldeles självklara, men som man kanske inte hört talas om tidigare.

Johanna Löwenhamn inledde den här sommarens sista minimusikfest och levererade gitarrpop på typiskt svenskt manér med underfundiga texter på tydligt artikulerad engelska. Lika delar solsken och olycklig kärlek. Och en liten skvätt tvärflöjt.

Med debutalbumet I woke up in Hökarängen i ryggen hoppade Tiger Tape upp på scen och bjöd på rättfram desperation och passion från början till slut. Med låten Skanstull har kvartetten fångat det vackert melodiösa och trallvänligt skeva.

När solen började gå ner över trädtopparna i Vinterviken flyttades rekvisitan - ugglan och kråkan - lämpligt nog från högtalarstativet till längst fram på scenkanten då Forest började spela. Ifall Twin Peaks, John Bauer och Bröderna Lejonhjärta skulle malas ner och omvandlas till musik skulle resultatet bli Forest - sakralt mörker på piano och bas.

Den musikaliskt multitaskande amerikanen Peter Broderick bildar med sång, piano, gitarr, fiol och tamburin en pampig enmansorkester. Broderick har tidigare jobbat med bland andra M.Ward och har ett förflutet i danska Efterklang. När han meddelar att extranumret ska bli något från den svenska filmen Farväl Falkenberg blev vi övertygade om att avslutningen på En ljummen i gräset skulle bli ännu mer magisk än förra årets finalframträdande av Hajen, numera Jaw Lesson. Men det ville sig inte riktigt med Erik Enockssons filmmusik, och sista låten blev istället Goodbye, om att leva med det dåliga samvetet över att ständigt befinna sig på resande fot och den medförande svårigheten i att alltid behöva säga farväl.

Uttrycket "att trollbinda en publik" har sällan varit så oklyschigt som på Kulturhusets tak en av de varmaste sommarkvällarna 2010 där det bjöds på göteborgsk musik av det vemodigare slaget.

Sist Skivkoll såg Anna von Hausswolff var våren 2009, då hon var förband åt sin namne Anna Järvinen. Vi blev knockade av hennes självklara musikaliska pondus. Andra har refererat till PJ Harvey och Kate Bush och nog är Hausswolff är en musiker som präglas av paradoxala självklarheter. Liten flicka - stor röst, pampiga arrangemang - tafatt mellansnack.
Dryga året senare står 23-åriga von Hausswolff alltså på Kulturhusets tak och bjuder på så nyskrivet material att hon tvingas ta hjälp av sina lilla anteckningsbok. Hon skippar Pills från debutskivan med den morbida titeln Singing from the grave men ger oss istället en fantastisk version av sorgliga Old Beauty/Du kan nu dö och har publiken som i en liten ask. Hausswolff behärskar konsten att beröra.
 
När det gäller det schlagerflirtande förbandet Steget kan vi konstatera att Myspace-sidan slår högre än liveframträdandet. Men Skivkoll får lust att klappa takten med göteborgsduons Matilda och Nils i "Kom igen" från debutalbumet "Förändrar allting".

Text och foto: Anna Eleonora Nilsson och Johanna Karlberg

Idén till att göra om kalkbrottet Draggängarna till utomhusscenen Dalhalla kom ifrån operasångerskan Margareta Dellefors. När stockholmarna beger sig till Dalarna för att se kanadensarna Arcade Fire blir det också något av en krock mellan Dalhallas landsbygdsfinkultur och storstadspopkulturen.

Serveringarna ovanför konsertområdet stänger under tiden som banden spelar och en stor del av publiken står i en allt längre ölkö istället för att titta på förbandet Wildbirds & Peacedrums. När åtta man starka Arcade Fire kliver upp på scenen manar sångaren Win Butler genast fram de sittande besökarna till staketet framför den vattenfyllda vallgraven som skiljer bandet från publiken vilket leder till en rusning som påminner om flickhordarna på Beatles storhetstid (fast här är det gängliga popsnören som står för rusandet). De lokala gästerna tittar förundrat på medan vakterna förgäves försöker hindra den tillresta delen av publiken från att ta med sig alkoholhaltiga drycker till sina platser.

Arcade Fires efterlängtade nya skiva The Suburbs kommer först senare i sommar men utgör ändå en relativt stor del av spelningen. Basdrivna Falling down-dängan Modern man och syntiga We used to Wait sticker ut bland det nya materialet, annars är det gamla hits som lyfter spelningen. Keep the car running och No cars go finns med i inledningen och Intervention blir det första av tre extranummer.

Trots avståndet som vallgraven skapar och det faktum att Dalhalla ser halvfullt ut lyckas bandets och publikens entusiasm, i alla fall bitvis, skapa en väldigt speciell känsla. Régine Chassagne strålar i sina glittriga röda handskar och just vallgraven ger lillebror Butler möjligheten att ta sig ett spontanbad. Det, tillsammans med kalkbrottets höga stenväggar, för en gångs skull innovativ och förhöjande bildproduktion på storbildsskärmen och det uteblivna regnet gör att de knappa 90 minuter som spelningen varar känns nästan snopet korta.

Stockholmsbandet Aright! filar på sin andra platta A café scene. På lördag den 22 maj spelar de live akustiskt på Stockholm Weekend Market på Gärdet. Vi fick en pratstund med Jack Wallsten, sångare, låtskrivare och gitarrist i Aright!.

Så här skrev vi på Skivkoll.se tidigare i år: "Småbitter akustisk neofolk med idogt blippande som fondvägg." Vad tycker du om den beskrivningen?
- Just det idoga blippandet var något som var speciellt för just den EP:n. Vi är lite mindre digitala egentligen. Mer folk, liksom. Men "småbitter akustisk neofolk" är rätt så klockrent. Det är vad jag själv säger numera när någon frågar hur vi låtar.

Hur vill ni beskriva er som liveakt?
- I full-set (trummor och allt) är vi jäkligt röjiga och energiska. Ganska många spelningar har slutat med mig liggandes på golvet, skrikandes in i en mikrofon. Jag vet inte riktigt om vi har fullt hittat vår identitet på såna här lugnare, akustiska spelningar men det blir mer fokus på texterna, mer mellansnack och mer tryck på att publiken ska uppleva något vackert.

Hur är Stockholm som popstad för tillfället?
- Bra fråga. Min bild av det är att folk i Stockholm inte går ut för att kolla på osignad/okänd musik som dom (ryktas) göra i andra städer. Inte om dom inte känner någon i banden. Vilket är dumt egentligen, eftersom det finns jäkligt många riktigt bra osignade band. Visst, om du går och lyssnar på någon demoscen får du säkert höra massa skit också men det är väl ingen skillnad från skiten du hör på radion innan det kommer en bra låt?

Vad är bakgrunden till bandnamnet? Vad betyder det?
- Jag och Philip startade bandet och tjatade länge om bandnamnet. Jag kom med en massa bra förslag, han med en massa dåliga. Vi sms:ade en hel del fram och tillbaka och han avslutade varje sms med Aright! Och till slut sa jag "vi tar det där. Vi tar Aright!". Och på den vägen är det. Vi brukar säga att namnet kom till av Philips digitala tourettes. Han kan inte sluta avsluta alla sin sms med det.

Ska det vara med eller utan utropstecken?
- Det ska vara med utropstecken. EP:n I can’t stand the rain I am made of sugar har inte det eftersom det är en lugn skiva. Men pÃ¥ vÃ¥r nya release A café scene är utropstecknet tillbaka. I regel ska det alltid vara ett utropstecken.

Hur tänker ni kring att sjunga på svenska? Skulle det funka eller blir det för jobbigt?
- Jag tror definitivt att vår musik skulle passa på svenska men jag skulle aldrig kunna översätta en låt rakt av. Svenska är svårare. Allt blir lite för ärligt och det går inte att distansera sig och bara berätta en historia på samma sätt. Inte för mig i alla fall.

MySpace | Spotify