Efter att vi publicerat intervjun med Plura i Stockholms tunnelbana måste vi ju bjuda på resten också. Här är fem låtar som Eldkvarn spelade vid en överraskningskonsert i tunnelbanan häromdagen.

Den 21 oktober släpper Bo Kaspers Orkester sin samlingsskiva Samling, med det allra bästa från gruppens åtta album hittills. Samtidigt släpper Warner Home Video även en DVD med livematerial från BKOs framträdande på Göteborgs konserthus våren 2009. Den är nästan 90 minuter lång och heter logiskt nog Bo Kaspers Orkester - Live in concert 2009. Nu kan du givetvis vinna denna dyrgrip på Skivkoll!

Allt du behöver göra för att få en DVD nertryckt i just din brevlåda är att svara på följande fråga: Vad heter BKOs debutalbum och vilket år kom det?

Maila ditt svar till info@skivkoll.se och ange din postadress.

OBS! Tävlingen är avslutad. Vinnarna kommer märka det. Att de är vinnare alltsÃ¥. 

För ett tag sedan ville en vän att jag skulle hänga med för att lyssna pÃ¥ ett amerikanskt band som skulle spela pÃ¥ Fritz’s Corner. Det var en gammal kompis till henne som var trummis. Bandet hette The Specific Heats och visade sig spela en trevlig variant av 60-talsinfluerad powerpop. LÃ¥ter inte sÃ¥ spännade kanske, det är ju ganska mÃ¥nga som försöker sig pÃ¥ det.
Med mer eller mindre lyckat resultat.
Men The Specific Heats avviker från de andra genom att göra riktigt bra musik. Dessutom gjorde de en mycket bra spelning.
Trots att de flesta i publiken kommit för att se The Tallest Man on Earth spela sin akustiska folk-blues. Inget ont om Kristian Matsson och hans alter ego. Han har blivit jättebra, men tyvärr har han kanske inte riktigt samma lyssnare som Specific Heats. Det gör att det kanske är många som missade amerikanernas spelning. Vilket var synd.

När jag bytte ett par ord med bandet efter spelningen berättar de att de släpper sin andra fullängdare senare i höst. Än så länge finns bara den förra cd-n, Aboard a Spaceship of the Imagination, och den nya ep-n, Back Through Thyme, att få tag på. Båda finns på iTunes. Tyvärr kanske det kan vara lite svårare att hitta den fina vinylutgåvan av singeln.

Hur låter musiken då?
Bandet pratar om influenser från 60-talets garage/psykidelia/surf. Och det kan jag hålla med om, men jag tänkte kanske främst på brittiska band som The Pastels och The Vaselines.

Så om du vill ha lite bra ny musik inför hösten så tycker jag absolut att du ska kolla upp och (precis som jag) hålla tummarna för att de snart kommer hit och spelar igen.

MySpace | Hemsida

Mikael Wiehe & Björn Afzelius - Olympiska nätter
Proggen är den mest utstuderat politiska musikform vi haft i Sverige. Det var inte tal om vänstervindar utan snarare en orkan i socialismens och kommunismens tecken. Det var även ur proggmusiken som frågor om kvinnors rättigheter väcktes, kärnfamiljens vara eller icke vara, det ekologiskt hållbara alternativet och en ständig kamp mot de påstådda orättvisorna. Röster skulle ljuda världen över och budskapet skulle nå ut till var och en, utan undantag. Proggen kom därmed att ses som en spegling av de pågående proteströrelserna under 60- och 70-talet. Fredsrörelsen, Kvinnokampen (Grupp 8), Solidaritetsrörelsen, FNL-rörelsen för att nämna några.

Läs vidare ‘Wiehe & Afzelius - Olympiska nätter’

Vädret tog tyvärr udden av det goda startfältet, och de säkra korten gjorde att folk över huvud taget orkade hänga kvar hela kvällen. Men var fanns de adrenalinhöjande rockbanden, de dansanta hip-hopakterna eller det tillnärmelsevis experimentella (Fever Ray i all ära)? Den svenska medelklass-indien har sina storstjärnor, men bokningarna ter sig så i efterhand en smula sömniga - speciellt i jämförelse med Way Out Wests startfält.

Vi anlände lagom till The Magic Numbers, som med sin kramgoa myspop fick upp temperaturen en smula. De båda smårultiga syskonparen bjöd på en trevlig eftermiddagsföreställning med trestämmig sång och ett visst sväng på slutet.

Jenny Wilson körde igÃ¥ng sin färgsprakande konstfackspop med tillhörande outifts pÃ¥ mellanscenen. 

Dags så för den något märkliga bokningen Duffy, som med sin ringa ålder och stora röst rönt digra framgångar det senaste året. Återigen ett glapp i schemat som gör att man tvingas lyssna. Ett snyggt Motown-scenbygge och näpna körsångerskor bäddade för en trevligt sväng. Men Duffys musik visar sig vara alldeles för sävlig och enformig för att lyfta. Hennes Tina Turner-ambitioner når en bit rent röstmässigt, men på scen har Duffy inte mycket att sätta emot. Att hennes sound dessutom kantas av synthar och pukor gör att det hela känns rätt åtti. Varken modernt spännande eller retrosnyggt med andra ord.

Att regnet tilltar ytterligare när Loney Dear går på scenen med sitt sexmannaband gör nästan ingenting. Hans ödesmättade rymdpop blir bara ännu mer suggestiv. Loney Dear på skiva är en sak - men vad många inte förstår är att Emil Svanängen är en entertainer av högsta rang. Hans tidigare föreställningar om att livespelandet suger musten ur det kreativa skapandet tycks ha förändrats - nu är livespelningarna ett kreativt skapande i sig.

Låtarna byggs förvisso upp på liknande sätt - ofta en trevande början med ett crescendo som liknar världens ände - men det är ändå en fröjd att få bevittna varje svängning, varje infall, varje litet misstag. Loney Dear har nämligen lyckats med konststycket att få skivinspelningarnas perfektion att bryta ut i en organisk känsla av musiken när den spelas på plats. Det är något lite religiöst som händer.

LÃ¥tmässigt är det fokus pÃ¥ nya skivan Dear John, av förstÃ¥eliga skäl. Men det är samtidigt lite synd att tiden är för knapp för att utforska fler bitar av den stora lÃ¥tskatt som arbetats upp genom Ã¥ren. 

Men vad som verkligen känns tungt är dubbelbokningen med Fever Ray. Lasrar och mullrande technobas precis mittemot stör bÃ¥de publik och band, och Svanängen bygger till och med ett helt intro pÃ¥ en baston frÃ¥n Fever Ray-scenen. 

Text: Christian von Essen | Foto: Kristofer Ljungros

Skivkoll på WTAI 2009 Vädergudarna ville inte att det skulle bli någon festival den här helgen - rena rama höstmisären vilade över Universitetsområdet när Where the Action Is skulle gå av stapeln. Fredagkvällen bjöd på dock lite uppehåll i regnandet. Skivkolls fotograf Kristofer Ljungros var på plats för att imponeras av Pixies rockenergi; förfasas över en rullstolsbunden Olle Ljungströms tämligen miserabla spelning och hänföras av en Neil Young på enastående gott humör ("det absolut bästa jag någonsin sett - ibland tyngre än Nine Inch Nails"). Gammal var äldst, och Neil Young stod för en värdig avslutning på kvällen. Men varför kan inte SL sätta in extratåg när de vet att 10.000 personer kommer från Universitetet ungefär samtidigt?

Maila info@skivkoll.se om du är intresserad av att köpa loss bilder.

Distributören Playground Music meddelar idag att Arctic Monkeys släpper en ny skiva den 26 augusti. Plattan, som fortfarande saknar titel, är producerad "av Josh Homme i  Mojave-öknen och James Ford i  Brooklyn". Kan bli riktigt bra med andra ord. Gruppen gästar även Way Out West i Göteborg 14-15 augusti. Här är lÃ¥tlistan för nya skivan:

1. My Propeller

2. Crying Lightning

3. Dangerous Animals

4. Secret Door

5. Potion Approaching

6. Fire And The Thud

7. Cornerstone

8. Dance Little Liar

9. Pretty Visitors

10. The Jeweller’s Hands