Jag har ofta funderat över begreppet kristen musik. Det är Christian Rock och dess undergenrer jag tänker på. Inte psalmer. De flesta musikentusiaster rynkar nog på näsan och tänker på någon överkäck person i Frälsningsarmén eller något liknande om man skulle ta upp ämnet. Alla har vi våra fördomar, men det är trots allt en riktigt stor genre i USA. Vad jag förstår så växte den fram under 50- och 60-talet som en reaktion mot rockens ”farlighet” och kopplingar till den svarta musiken.
Jag har aldrig fått det att gå ihop. Särskilt inte eftersom den moderna "kristna musiken" som växte fram och blev stor på 80- och 90-talet grundar sig på den sekulära rockmusiken. Det verkar ha blivit någon märklig form av rundgång.
Den moderna rockmusiken har ju i mångt och mycket grundat sig på gospel, blues och jazz som har vuxit fram i just en kyrklig miljö. Många av mina hjältar har varit dessutom varit uppenbart religiösa. Det spelar ingen roll vilken genre vi pratar om. Religionen har ofta funnits där i bakgrunden.
Mitt senaste fynd är The (Isley) Brothers: ISLEY. Liksom soulartister i allmänhet är de djupt religiösa, men lyckas ändå producera en av de mest svängiga, svettigt sexiga skivor jag hört. Jag förstår inte varför musik inte kan vara både religiös och sexig på samma gång. Men det är ju bara jag. Förmodligen finns det folk som har andra åsikter.
Hur som helst… Om du älskar svettig, funkig soul så är ISLEY ett kap. Dessutom är det en fruktansvärt snygg skiva. Den får mig nästan att fundera på att gå till kyrkan.
Jag minns det tydligt. Första gången jag såg Mark Kozelek var på the Village i Dublin. Jag har svårt att fysiskt närma mig musikaliska ikoner, de ska vara onåbara, då behåller de sin mystik. Men den här gången lärde jag mig något, jag var där med en person som inte räds kontakter med väsen som står musikalisk högre än killar som Elliot Smith. Efter konserten skulle Kozelek hyllas.
Reggaetörstig trivs bra på webben Informationsöverskottet i vardagen är totalt. Nästan hur jag än vrider och vänder mig ser jag reklam och information för det ena och det andra. Tröttnar jag? Ja, i alla fall till viss del. Får nog skylla mig själv, eftersom jag har en lätt överdriven mediekonsumtion.
Det finns dock något jag gärna läser ännu mer av, och det är reggae.
I Sverige skrivs det, milt uttryckt, sällan om [simpletag]reggae[/simpletag]. Det är en skiv- eller konsertrecension med dancehallstjärnor eller reggaelegender här och var. Men på det hela taget lämnas min informationstörst otillfredsställd.
Lösningen finns naturligtvis på internet. Här svämmar det över av sajter med forum, konsert- och skivrecensioner samt artiklar, krönikor och annat intressant.
Jag har under många år varit en flitig besökare av de här sajterna och vågar nu påstå att jag kan urskilja några riktiga guldkorn. Nyckeln är att hitta sajter som är gjorda av riktiga musiknördar och som bygger på en genuin vilja att dela med sig.
Är du intresserad av att veta mer om reggae tycker jag att du gör helt rätt i att glida in på:
Jag medger direkt: jag känner mig som en lite sämre, lite smutsigare människa. Och det av en högst simpel och oskyldig handling. Efter jazz-pianisten Esbjörn Svenssons tragiska död förra veckan slog det mig nämligen en dag att jag faktiskt knappt lyssnat ordentligt på E.S.T. Och vips var mina fingrar där och pillade på iPoden som om de vore manade av ansiktet på löpsedlarna. Jag känner nu någon form av skam på fyra olika sätt.
1. Att det ska krävas en påminnelse av det här slaget för att jag ska lyssna på Esbjörn Svenssons skivor får mig att känna mig väldigt ignorant. Jag är "en av dom" som undrar vem "den där musikern" är och som går och köper en skiva av ren nyfikenhet.
2. Jag upptäcker givetvis också att E.S.T är förbannat bra, och känner mig ändå lite dummare.
3. Jag inser att man kan vara bäst i Sverige på sitt område och släppa hur många erkända verk som helst över hela världen – det krävs ändå en tragisk dykolycka för att hamna i det svenska folkets medvetande. Det är ingens fel, det bara är så. Och det är ganska deprimerande.
4. Esbjörn Svenssons pianospel får mig omedelbart att vilja gråta. I varje modfällt mollackord tycks jag kunna läsa in allt det han egentligen ville säga, men som han aldrig fick tid till. Jag vet ingenting om Esbjörn Svenssons liv i övrigt, och jag har en känsla att han såg sig själv som en tämligen framgångsrik artist och en lycklig människa. Men hans postuma pianoslingor säger mer än han någonsin kunnat formulera.
Och det här är ett märkligt (men relativt välbekant) fenomen. Det postuma lockar oss så oerhört, och de flesta stora konstnärer blir mycket riktigt geniförklarade långt efter sin död. Men är inte det fruktansvärt?
Min enkla teori är att den postuma konsten blir så mycket mer meningsfull, dels eftersom man kan tillskriva den en viss svärta från den avlidnes penna – döden är nästan alltid värre än våra egna bekymmer – och dels eftersom verkets mening för all framtid numera enbart kommer att ligga hos betraktaren, hos dig och mig. Det blir omöjligt för skaparen att sitta i en tv-soffa och rycka på axlarna och säga att "äh, det där betyder ingenting". Det betyder nämligen precis vad vi vill.
Det är bara musiken som talar nu, och färgade av kompositörens tragiska bortgång blir tonerna så oändligt mycket vackrare, meningsfullare och renare. Det är skamset att inse detta, men att axla skammen från det allmänmänskliga blir tungt i längden. Vi får helt enkelt finna tacksamhet i att Esbjörn Svensson lämnat sin vackra musik till eftervärlden. Och kanske lära oss att bättre ta vara på det som sker just här, just nu.
Christian von Essen, redaktör Skivkoll.se
Kontakt: info@skivkoll.se
Konsertarrangörerna som bokar hip-hop-artister har det körigt för tillfället. Busta Rhymes Sverigebesök förra veckan resulterade i ett uppmärksammat polisingripande för narkotikainnehav (hos hans sidekick Spliff Star). Snopp Dogg upplevde samma problem i mars i år, och som av en händelse ställer nu Mary J Blige in sin kommande Sverigespelning (enligt arrangören AEG Live på grund av "tekniska orsaker"). Enligt rykten varnas kollegor för att åka till Sverige över huvud taget.
SvD körde i söndagens K-bilaga ett snyggt jättereportage om [simpletag]musikbranschen[/simpletag]s problem och möjligheter. Är du Skivkoll-läsare vet du förmodligen redan att den gamla skolans affärsmodeller inte alltid fungerar på den nya tidens musikdistribution.
Fjolåret blev ett riktigt bra år för oss som uppskattar [simpletag]reggae[/simpletag]ns [simpletag]roots[/simpletag]-genre. Både etablerade och nya artister släppte starka singlar och plattor på såväl nya som gamla riddims.
Ras Shiloh släppte efter hela fem års frånvaro två starka skivor. Likaså gjorde Natural Black. Ras Shiloh hade dessutom demonproducenterna King Jammy och Bobby ”Digital” Dixon bakom spakarna. Josie Mel återkom med en stark fullängdare efter fjolårets duettsuccé tillsammans med Lutan Fyah. Även I Wayne hade ett blytungt album.
Veteranen Michael Rose släppte en makalös dub-version av 2006-års hyllade Warrior. Nästan lika gammal i gamet är King Kong som också släppte en stark platta under 2007.
Gott nytt år! Skivkoll är med från början 2008, och här är en liten lista på saker som vi önskar oss av året som ligger framför oss:
* Ännu fler legala nedladdningsalternativ
* Bort med alla kopieringsskydd
* Fler experiment med skivomslag – varför är plast fortfarande standard?
* Hot Chips kommande skiva blir fantastisk
* Spotify släpps fritt
* Skivbolagen utvecklar bättre former för promoutskick
* Fler skivbolag ser potentialen med vinylskivor tillsammans med en nedladdningskod
* Nya skivor från Merz, Death cab For Cutie, Metallica, Coldplay, The Mars Volta, och många fler
* Nya grepp från skivbutikerna – hur köper vi musik, och vilken typ av upplevelse bidrar till det köpet?
* Fler varianter av "Radiohead-fenomenet" – släpp musiken för valfritt pris, och låt de trogna fansen köpa snygga limiterade utgåvor
Vad önskar du dig av 2008? Vilka skivor är efterlängtade? Kommentera!
Vi är trots allt några som minns när Jeru the Damaja stod och svettades på Eelectric Gardens scen i centrala Stockholm med sin gigantiska rastahatt och en grön-röd-gul-randig flagga knuten som en mantel över ryggen. Det var den 15 maj 1997, och vi hade bett till Gud att de inte skulle kolla leg i dörren. Jeru the Damaja var den absolut största inom hip-hop för oss just precis då – en blandning av gangstarap, funk och socialt samvete.
Att skriva om emo är alltid känsligt. Alla har sina uppfattningar (eller missuppfattningar) om vad emo egentligen är, när det egentligen startade, och vilka skivor som räknas som de mest inflytelserika. Om man nu ens accepterar termen över huvud taget. Men det här ska inte handla om emo i allmänhet, för då skulle jag naturligtvis prata om Fugazi, Dischord records, Rites of Spring och andra tidiga och viktiga aktörer inom genren.
