J Dilla (Jay Dee) är nog producenternas producent. Sedan hans bortgång 2006 endast 32 år gammal lever han fortfarande kvar och influerar artister. Fansen blir ständigt påminda om hans storhet i återutgivningar och samlingsskivor. I fjol kom en serie på tre skivor som samlade produktioner, remixer och instrumentaler som var helt lysande. Han är nog för den stora massan mest känd för Janet Jacksons fantastiska Got Till It’s Gone.

Inför årsdagen av hans bortgång har det börja hända saker både på nätet och i "verkligheten". Först ut lanserade ?uestlove på twitter att The Roots gjort hyllningar som lades upp, gratis och gott. Sedan poppade det upp en låt i samma anda från det spännande projektet Suite for ma Dukes som - om jag inte misstar mig - är en hyllning till Dillas mor som lider av samma sjukdom som han gick bort i. Intäkterna kommer att gå till en fond för forskning i det syftet. Men jag kan missta mig som sagt. Det är i alla fall ett fullt stråknummer med Miguel Atwood Furguson och Dwele på sång. Underbart! (Lyssna här)

Som om inte det är nog så lanserar Stussy en dokumentär om Dilla där flera betydande artister dyker upp och berättar om sin vän och hans musik. I och med det så sker det "Dilla-dagar" runt om i världen på Stussys butiker och det lanseras även en t-shirt som jag bara ska ha! (Dilla-t-shirten från albumet Donuts har nämligen blivit för stor). För mig kan Dilla vara den störste och i sann tonårsanda har jag nu en Dilla-låt som ringsignal.

Äntligen om man får säga så. 15 år har gått sedan vi har fått höra något nytt men nu är det på gång. Gil Scott-Heron slog igenom samtidigt som Last Poets under det arga 60-talet. Musiken har alltid var politisk och självutlämnande och korsat mellan spoken word och soul. Det är det senare som man man vill lyssna mer på även om The revolution will not be televised fortfarande träffar rätt. Men det är i soulballader som Home Is Where The Hatred Is som man verkligen blir rörd och förstår varför det kallas Soul. Flera år har alltså gått och Gil Scott har kämpat med ett missbruk som har fått hans fans att tappa hoppet. En greatest hits-skiva dök upp i fjol och det kändes nästan som en gravruna.
Men nu efter flera års tystnad satt jag och lyssnade på en ny podcast och fick höra att en ny skiva var på gång. Det jag kunde höra direkt var att produktionen kändes uppdaterad till 2010 och påminner om 4 Hero men jag har ännu inte hittat vem som ligger bakom den. Skivan, I’m New Here släpps den 8 februari, men jag tänker i alla fall boka upp en redan nu. Till dess tänker jag titta på videon till låten som fick mig hoppfull igen och surfa in på hans myspace och tjuvlyssna. Detta kan mycket väl vara redan årets soulsläpp utan att ta i.

I både hip-hop och reggae är det vanligt med så kallade "clashes" eller "battles". Det innebär att man ställs mot sin rival och slåss om vem som är bäst på att sjunga, rappa, breakdansa eller något annat. Många minns säkert Eminems 8 mile som handlar om hur han tar sig in i musikbranschen genom verbala slagsmål.

Läs vidare ‘Hip-hop-battle - en reggaetradition’

Spaghetti-westerns har alltid fascinerat mig. Kanske ingen favoritgenre, men filmer som The Good, The Bad & The Ugly, For a Few Dollars More och For a Fistful of Dollars har ändå någon form av skön dragningskraft. Det tycker tydligen invånarna på Jamaica också.  

På få andra platser har spaghetti-western haft sådan stor inverkan på musiken som på Jamaica. Nåja, musiken i sig kanske inte platsar i någon Sergio Leone-film, men vilda västern-andan har en särskild plats i reggaen.

Läs vidare ‘West gone black - westerfilmernas inflytande på reggaemusiken’

Vad är det för likhet mellan Aretha Franklin och Bob Marley eller mellan The Impressions och jamaicanska The Uniques? Säkert finns många likheter, men den jag har i åtanke är den gemensamma kärleken till soul.

Reggaen har – precis som soulen – sitt ursprung i gammal hederlig amerikansk R&B (Rhythm & Blues), med artister som Ray Charles, Louis Jordan och Roy Brown. När R&B förfinades till soul, följde reggaen med i utvecklingen.

Läs vidare ‘Reggae got Soul’

Reggaesångaren Garnett Silk blev bara 24 år gammal. Han hyllades som den nye Bob Marley när han tragiskt dog då han skulle rädda sin mamma från ett brinnande hus. Huset där han bodde med sin mor och två bröder fattade eld efter att Garnett Silk råkat avfyra en pistol vars kula träffade en gasbehållare som sprängdes - varefter huset fattade eld. Garnett Silk och hans bröder lyckades att ta sig ut, men upptäckte att mamman saknades. Han rusade tillbaka in i huset för att rädda henne. Tyvärr var det för sent och båda slukades av lågorna.

Läs vidare ‘Reggae: Sista tåget till Zion’

Här kommer lite fler bilder från gårdagens Grammisgala. Fotograf är Kristofer Ljungros. 

Läs vidare ‘Grammis 2009 - bilder del 2′

Så är Grammisgalan 2009 till ända. Kleerup kammade som väntat hem flest grammisar (producent, kompositör och nykomling). Men när det var dags för segerfoto var han spårlöst försvunnen. Han var om inte annat väldigt "aktiv" under hela kvällen, så man kan inte klandra honom. Här ser vi Robyn, som välförtjänt fick priset för årets liveakt. Hon gjorde också ett strålande framträdande under kvällen tillsammans med Christian Falk och Supreme All Stars.

Läs vidare ‘Grammis 2009: bilder och rapport’

Först några ord om Britney Spears nya skiva: utmärkt 90-talspop som gott kunde vara tyngre på sina ställen. Vissa låtar blir enerverande och korkade (till exempel den småäckliga Mmm Papi). Men det finns mängder av smarta hookar och melodier här.

Läs vidare ‘Britney lägger korten på bordet’

En lätt överraskande musikupplevelse är CocoRosie. En smått fantastisk experimentell duo med de två systrarna Bianca (Coco) och Sierra Rose (Rosie) Casady. På sin senaste skiva, The Aventures of Ghosthorse and Stillborn blandar de alltifrån leksaker, flöjter och speldosor till högstämda kyrkotoner. Låtarna är lätt politiska och berör speciellt kriget i Afghanistan och låten Japan fastnar mycket lätt i minnet några dagar.

Icke desto sämre blir det när musiken används som ledmotiv i Dramatens uppsättning av Hamlet. Speciellt häftigt är det när Ofelia inledningsvis dansar till textrader som ”life is like a rollercoaster”. Passa på att se musiken gestaltas av Rebecka Hemse på Hamlets sista föreställningar (5 kvar 7/11). De håller dessutom på med en ny skiva som kommer ut nästa år (för övrigt på samma bolag som Calexicos senaste). Singeln God has a voice, she speaks through me är även den ett litet mästerverk i sig. Video finns här!