För 16 år sedan installerade pappa vårt första modem hemma i vardagsrummet. Tio år gick och världen genomgick en förvandling som vi fortfarande inte har sett slutet av. Jag satt på mitt studentrum i Uppsala när jag första gången hörde talas om YouTube. Många förfester senare som urartade i ”har ni sett den här då??” satt jag på samma studentrum när jag fick min femte inbjudan till något som hette Facebook, och jag gav upp och skaffade ett konto. Det känns som en annan tidsålder men det var bara fem år sedan. Sedan dess har världen blivit ny igen. När mitt Spotify slutade fungera på telefonen häromdagen insåg jag att jag inte längre äger en enda mp3-fil.
Första fjärdedelen av 2011 och lite till är nu avverkat och det har blivit än mindre plats över på skivhyllan. I vissa fall är en lång väntan över då Bob Hund, Fleet Foxes och The Strokes släppt nytt. I andra fall är det överraskningar eller helt nya kärlekar som uppstått. Dags att avlägga en rapport:
”Du frågar på vilken sida vi står, vi står på den dåliga sidan i år, hos den som dåligt mår”. Så börjar öppningsspåret bob hund 2020 på nya skivan Det överexponerade gömstället.
För många har bob hund alltid varit det självklara livebandet med karaktäristiska ingredienser som vägkonen på huvudet, stolen som förstörs i spillror och ett band som förmedlar känslan av att ge sin sista konsert någonsin genom att kräma ut allt ur varenda distpedal och predika om musikens och världens undergång.
För snart mer än 10 år sedan så var CD-skivor som julafton för mig. Varje rund skiva höll på 10-12 små paket som jag öppnade omsorgsfullt och nyfiket. På den tiden gav jag varje låt chansen. Det gör jag knappast längre. Jag har inte tålamod nog.
Jag tappade mitt tålamod någonstans mellan spår 4 och 8 och har, sedan dess, hoppats på EPn. Jag vill att fler artister ska göra som Robyn och släppa två-tre miniskivor per år eller som Marit Bergman och kringå skivan helt och fokusera på att leverera en bra låt i taget.
Svara nu helt ärligt: När WOWades du sist av en skiva?
Det är en sån där vecka när det är stört omöjligt att få någon som helst balans mellan alla olika måsten och borden. En sån vecka när jag inte orkar lyssna på något annat än gamla låtar som jag redan har hört tusen gånger. Sleep alone med Bat for lashes är en sådan. Som kanske också handlar om nån slags obalans? Natasha Khans röst svävar majestätiskt över beats som stundtals påminner om The Knife, och skänker lugn i stressig grå vardag som aldrig blir till vår; sveper in i ett mjukt täcke som skyddar mot snålblåsten. Videon är inte dum den heller! Vem känner inte igen sig i att vara ett lonely pysslande freak som smyger på trädkojebyggare liksom … eh, eller?
För några år sedan bodde jag i Japan. När jag åkte hem lämnade jag en liten bit av mitt hjärta. Nu har den dränkts av en tsunami och hotas av härdsmälta. Man kan utan underdrift säga att mitt sinne dessa dagar till stor del upptas av tankar på soluppgångens land. Därför tillägnas veckans musiktips några favoriter därifrån:
Detta är mer än ett tips, detta är en efterlyssning och en bedjan. Det var nu fyra år sedan Ulf Stureson släppte Beroende. Trots att Beroende, som producerades av Björn Olsson, blev väl mottaget av kritikerkåren fick inte många upp ögonen för Stureson och Beroende blev istället ett av 2000-talets mest underskattade svenska album. Ulf Stureson har släppt tre album tidigare, alla tre värda att kolla upp. För musikbranschen är Ulf Stureson inget nytt namn. Han var medlem i Traste & Superstararna, Traste Lindéns Kvintett och Vega. Joel Alme har kompat honom på bas och han har turnerat med Mattias Alkberg och, som tidigare nämnts, producerats av Björn Olsson.
Jag är liksom inte en sån som blir besatt av specifika band eller personer. Bra musik är bra musik oavsett. Men ibland drabbas man ju av nån slags fascination och idoldyrkan, blir lite starstruck, det går bara inte att undvika. Exempelvis när någon är så sjukt cool och fantastisk som Gnucci Banana. (Ana, om du läser detta, jag är inte en stalkertyp jag lovar, även om jag ville bjuda dig på födelsedagstårta.)
"This is for my girls who unbutton their pants in the club…"
Mitt första möte med Borlängebandet Mando Diao minns jag väldigt tydligt. Den här morgonen för nio år sedan, stod ZTV på lite i bakgrunden medan jag befann mig i badrummet och borstade tänderna. När introt till låten The Band började spelas, dröjde det inte många sekunder innan jag tagit mig från badrummet till vardagsrummet. På tre minuter och tjugo sekunder förvandlades mitt aviga morgonhumör till en känsla av total lycka och eufori. En sådan känsla som nästan bara en överdjävligt bra låt kan frammana i kroppen.
Var ska jag börja? Jag var ung indietjej på liten bruksort. Lyssnade på Ariel Kill Him. Älskade den långsamma emoindien med den viskande hesa rösten, de elektroniska ljudmattorna, de ledsna texterna. "Something has got to happen here, ’cause I hate the way it is now."
Min gamla bruksort ligger inte alltför långt ifrån Gävle, den lilla gudsförgätna staden i södra Norrland som The Deer Tracks kommer ifrån. Duon består av David Lehnberg (från Ariel Kill Him) och Elin Lindfors, och tillsammans skapar de experimentell elektronisk pop med elektromagnetiska knaster och blandat magiskt oväsen. De kallar det för "northern light electronica".
