SL kör nu en stor kampanj för det kollektiva resandet i allmänhet och tunnelbanan i synnerhet. Amanda Jensen, Jonas Hassen Khemiri och Eldkvarn är några av de artister som bjuder på sig själva tillsammans med SL. Här bjuder vi på en intervju med Plura från Eldkvarn.

I nittiotalets Umeå var det punk- och hardcorescenen som visade upp en ”gör det själv”-anda, ofta sammanflätat med ett politiskt ställningstagande med sympatier återfunna på vänsterkanten.

I denna kontext ter sig Deportees senaste skiva, Under the pavement – The beach, inte fullt så märkvärdig. För trots att deras skivbolag EMI valde att inte förlänga kontraktet och att en av de ursprungliga bandmedlemmarna valde att lämna bandet fortsatte arbetet med skivan, med enda skillnaden att de själva bekostade det fortsatta arbetet. Inte heller ter det sig lika märkligt att det återfinns ett underliggande vänsterpolitiskt budskap i texterna.

Men att spela popmusik och samtidigt vara politisk visade sig bli en av huvudfrågorna under vårens promotionturné. Med rubriker som ”Politisk pop” och ”Ett politiskt popalbum” inleddes de hyllningstexter som följt Deportees under tiden för skivsläppet. Umeå må vara mest känt för sina otaliga björkar, men frågan är om inte de lövbeklädda tingen snart får kliva åt sidan och ge plats åt stadens rättmätiga förgrundsfigurer: Anders Stenberg (Gitarr), Peder Stenberg (Sång), Thomas Hedlund (Trummor) och Mattias Lidström (Keyboard).

Skivkoll fick en pratstund med sångaren och textförfattaren Peder Stenberg om reaktionerna, skivan och den stundande festivalsommaren.

- Det säger något om klimatet inom popmusiken idag. Att det blir något jävligt anmärkningsvärt om man säger att man har en vänsterorienterad värdegrund som tar sig uttryck i texterna. Jag har inte kommenterat hur samhället ska organiseras eller hur man ska lagstifta i den och den frågan. Allt vi har sagt är egentligen att vi tycker att den marknadsekonomiska hegemonin är av ondo och att vi tycker det finns en bättre värld och att man måste våga tänka sig att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Det är egentligen allt jag sagt och det visar hur, inte anti-politiskt, utan apolitiskt det är inom popmusiken idag. Jag tyckte bara det kändes bra att säga att man kan vara politisk och peka i en riktning men ändå behålla det personliga och det relevanta. Jag tror inte att vi kommer att förändra hur band fungerar, men jag skulle tycka det vore kul om det kom en sådan vändning. Däremot tycker jag att man skulle kunna avdramatisera allt. Nu har det ju blivit en rätt stor grej att jag sa de här sakerna, men jag har inga problem att prata om det. Jag pratar ju hellre om hur politiska mina texter är än att svara på frågan ”Hur känns det att vara bröder och spela i ett band”.

Finns det över huvud taget någon helt opolitisk musik?

- Det känns som att hela sjuttiotalsprylen, där det personliga blev det politiska, på sätt och vis samlade in de politiska tankar som fanns, framför allt på akademiskt håll. Sen om någon sjunger om hur jävla värdelöst de mår så är det en kommentar på samhället som tillåter en person att må så dåligt. Så det är ju också på sitt sätt politiskt. Men om man tar en mainstream-standardiserad text med en massa blaha-ord som ligger bra i rytmen så vet jag inte hur man skulle kunna säga att det var politiskt. Eller det är väl ett val att vilja sälja maximalt, så på sätt och vis blir kanske det också ett ställningstagande. Man kan kanske hårddra det mesta till att det är politiskt. Det är lite tråkigt att allt ska vara så svart-vitt. Antingen står man och viftar med den röda fanan eller så inte. Jag undrar vad som skulle hända om ett band gick ut och sa att de var moderater. Jag har ingen aning om vilka reaktioner det skulle väcka.

Har det varit för mycket fokus på det politiska i Deportees i media?

- Nja. Det är väl mer en indikation på hur man ser på popmusik i Sverige idag. Men det känns ändå som att folk faktiskt pratar om låtarna och arrangemanget också. Det är bara vissa intervjuer där det kanske blivit för stort fokus på just det politiska och man fått frågor som ”Du har tre minuter på dig att tala till världens folk”. Det får någon annan göra. Det är inte riktigt min uppgift som musiker att göra det. Men överlag har det varit en bra nivå mellan det politiska och själva musiken.  

Och visst har fokus till största delen legat på det musikaliska. Inte sedan Glasvegas-hypen förra året har den svenska presskåren så unisont hyllat ett band eller artist. Superlativen har fullkomligt haglat och från att ha varit ”bandet som blev dumpade av sitt skivbolag”, befinner sig nu Deportees i förarsätet med ett nytt, förbättrat kontrakt med samma bolag och en skiva som mycket väl kan hamna i topp när årsbästalistorna hamnar i tryck vid årets slut. Hur känns det då att se tillbaka på en vår i den mediala tonarten dur?

- På ett sätt blir man glad oavsett vem som tycker att ens musik är bra. Det är otroligt kul och man blir nästan bortskämd med betygen. Om folk inte tycker om det vi gör är det naturligtvis tråkigt, men vi gör den musik vi själva gillar och skulle vilja höra. Sen får man inte underskatta den effekt betygen har i egenskap av konsumentvägledning. Där är recensioner det enda vi har. Så det är klart att om en massa människor säger att ens skiva är jättebra så är ju det bra för oss. Det får man inte förringa.

Hur länge jobbade ni med skivan?

- Ganska länge faktiskt. Jag kollade nyligen på min hårddisk efter olika demos och den första replokalsdemon var från januari 2007 vilket innebär att låtarna var skrivna ännu tidigare. Då hade vi knappt slutat turnera med Damaged Goods. Men det fanns hela tiden en otillfredsställd och oförlöst känsla efter den skivan. Jag tycker inte att Damaged Goods som skiva är ett fiasko eller ett misslyckande men… den blev inte så bra som den kunde ha blivit. Därför hade vi ändå en känsla av att vi ville tillbaka upp i sadeln jävligt snabbt. Sen, var all tid tagit vägen, är jag inte riktigt hundra procent säker på. Det är inte så att vi legat på stranden och läst deckare, utan vi har levt med den här skivan och skrivit och repat låtarna. Sen har det blivit lite pusslande i schemat när brorsan varit borta med Lykke Li och Thomas med Phoenix. Jag skriver texter hiskeligt långsamt, så det är ju ett bra sätt att förvalta tiden.

Har du varit kvar ensam i Umeå under den här tiden?

- Haha, nej inte riktigt. Mattias och vår producent Måns Lundberg har varit här så vi har ju kunnat göra vissa grejer. Men det har aldrig känts som ett problem utan har fungerat smidigt. Det har varit en ganska ångestbefriad process, befriande nog då de yttre omständigheterna ändå var hyfsat besvärliga.  

Under våren, i samband med att Deportees synts och hörts praktiskt taget överallt, har dessa yttre omständigheter som föregick Under the pavement - the beach gång på gång hamnat i fokus. Skivbolagsjätten EMI valde, på grund av Damaged Goods svaga försäljningsresultat, att inte förlänga kontraktet med bandet. När dessutom bandets ursprungliga basist Jonas Lidström tog beslutet att lämna Deportees befann de sig i ett läge där många andra band förmodligen valt att bryta upp. Men ur denna till synes kaotiska och nedslående situation bestämde sig bandet istället för att bekosta skivan själva och se till att göra det bästa av situationen.  

När fick ni veta att EMI inte längre ville ha er kvar?

- Dom (EMI) och vi gav väl skivan en hyfsad chans och vi gjorde ju allt efterspel med press och videos och turné. Det var väl när den hade ebbat ut som vi först fick ett samtal och sen ett brev om att de inte tog upp optionen. Då hade vi ju redan börjat med de nya låtarna så visst kändes det jobbigt just då. Men jag tror att vi ändå har så pass solid bandidentitet och vi kommer från en bakgrund där man inte förlitar sig på skivbolag. Därför blev det väl mer ”Fan, då får vi väl göra den själv istället”. Man gör det man vill och man gör det man kan. Sen får man se hur långt det räcker. Problemen var väl av mer praktisk natur. Folk har ju gjort arbete för oss för sådana hiskeliga underpriser. Vi ringde folk som tycker om oss och sa som det var: ”Vi har typ inga pengar så vi betalar väldigt lite. Vill ni göra det här ändå?” Därför har vi väldigt många att känna tacksamhet till att den här skivan över huvud taget gick att göra.

Blir man effektivare när arbetet bekostas själv?

- Det skulle man kunna tänka sig, men det var lite speciellt för oss eftersom vi gjorde så mycket i replokalen. Vi spelade egentligen bara in grunderna i en dyr studio. Jag var nog lite rädd vad de här omständigheterna skulle göra med ett sådant band som vi ändå är. Vi är ju inte ett band som ställer upp två rumsmickar och kör på, utan vi försöker, efter bästa förmåga, att använda alla resurser som finns tillgängliga för att det ska låta så bra som möjligt. Så jag tänkte att vi riskerade att överarbeta låtarna något fruktansvärt, med en miljon melodier och pålägg staplade på varandra. Men istället så gjorde den här långa tiden att vi sakta men säkert vaskade ut kärnan ur låtarna.

Är det här en process ni vill använda er av i framtiden?

- Det är både och… Jag vill släppa fler skivor, många fler skivor. Vi har redan en hel del nya låtar som jag och brorsan har jobbat parallellt med. Vissa, känner vi, har börjat bli riktigt bra. Några av dem funderade vi på att stressa klart redan till Under the Pavement-skivan men då hade vi redan 16-17 låtar som i slutändan blev 11 så det kändes bara onödigt. Men, det får ju inte ta så här lång tid. Det får inte ta nästan tre år med nästa skiva! Men vi ska göra en så bra skiva som vi någonsin kan och det kommer säkert bli så att vi gör mycket själva. För vi märker att när de visioner som finns i bandet får spelrum så händer det uppenbarligen något bra. Det kan man inte förbise.

Hur ser själva skapandeprocessen ut?

- Vi repar fram våra låtar. Det är inte så att vi sitter vid datorn och kör trial and error och ser vad som funkar, vilket jag tror hörs i vår musik. Vi kör en lägereldsversion där det blir väldigt kollektivt och vi märker ganska snabbt om det är något att ha eller inte. Om ingen verkar riktigt pepp på låten så skiter vi i den eller väntar någon månad och försöker igen. Ibland kan någonting uppstå ur ett riff eller när vi håller på med den förbjudna aktiviteten jam. Vi känner ganska lika inför vilka låtar som ska vara med på skivan eller inte. Om inte annat märker man det under tiden man repar och nöter låtarna.

Hur har publikresponsen varit på de nya låtarna?

- Förvånansvärt bra faktiskt. Jag ska inte ljuga och säga att jag inte var orolig. Vi gick upp och körde femti-femti med nya och gamla låtar. Visserligen hade väl några av de nya låtarna snurrat på MySpace redan innan skivan släpptes men det har varit en otrolig entusiasm kring dem. Även de äldre låtarna känns bra. Nu när man har fått handplocka de låtar man tyckte var bäst från de två tidigare skivorna. Sen är vi inte direkt trogna de gamla versionerna utan har varit ganska frikostiga med att ändra om lite i arrangemangen. Nu börjar det bli lite Lundell-läge med långa spelningar. Vi kör tolv låtar och det blir lite av ett lyxproblem att välja ut de som ska få komma med.  

Under sommaren kommer Deportees att spela på ett antal festivaler runt om i landet. Men det hade med största sannolikhet kunnat vara ännu fler. Ordet timing kanske inte är det första man tänker på när man pratar med Peder, för datumet för skivsläppet blev problematiskt av ett par anledningar. För det första hade flera festivaler, redan vid tiden för skivsläppet (27 maj), spikat programmen.

- Den skulle egentligen släppas femte maj, men sedan vete fan vad som hände. Vi var ju redo, men när man tittar tillbaka i backspegeln kanske det var bäst att lita på experterna ändå. Det fanns säkert någon rimlig anledning. Det har till och med blivit ett stort problem för vissa festivaler som verkligen vill ha Deportees men som redan var fullbokade. Skivbolaget varnade oss lite grann för just det här, just att det kan bli svårt att få festivalspelningar. Men samtidigt står vi nog väldigt högt upp på listan över ersättare om något band skulle lämna återbud.

Det andra problemet ligger i att trummisen Thomas Hedlund även turnerar med franska Phoenix, och datumet 27 maj blev ytterligare en faktor som knöt samman de båda banden.

- Det hela är ju så jävla osannolikt! Båda bandet hade nästan tre år på sig och så släpps skivorna; inte samma månad, inte samma vecka utan samma dag! Det är ju för fan skrattretande. Hade det varit ett halvårs skillnad hade det naturligtvis varit mycket bättre, rent planeringsmässigt. Men nu blev det som det blev och vi har en jätteduktig kille som heter Daniel (Berglund, till vardags i Isolation Years red. anm.) som spelar när Thomas inte kan vara med. Det kommer att röra sig om ungefär hälften av de inbokade spelningarna.

Ni har spelat på klubbar under våren och ska snart ut på en festivalturné. Vilka är de största skillnaderna mellan klubb- och festivalspelningar?

- Både på första och andra skivan gjorde vi en hel del festivaler och det är definitivt annorlunda. För om du är i en klubbmiljö då vet man att det är fokuserad stämning och att alla är där för ens egen skull. Men på en festival är det mer ofokuserat och alla har redan sett typ hundra band. Men det kan vara väldigt uppsluppet och härligt på en festival, människor känner sig fria och det är sommar och så. Det är en mer lyssnande publik på klubbspelningar och på något vis känns det som att de potentiella topparna är snäppet högre på en klubb.

Har du som sångare och frontfigur några speciella festivalknep som du plockar fram?

- Jag tror säkert att jag skulle kunna lära mig mer och använda lite större gester. Jag är inte så bra på det här med ”Mår ni bra” och ”Sjung med nu”-utropen, men jag är väl trevlig med publiken och kan nog, i bästa fall, säga någonting vettigt. När det gäller stora scener, som på en festival, ska man väl försöka ta lite mer utrymme rent fysiskt. På en klubbscen kan man, med mindre medel, åstadkomma samma resultat. Det är nog den största skillnaden.

Vem tycker du är världens bäste liveartist, rent showmannamässigt?

- Springsteen känns ganska given. När man tittar på sjuttiotalsspelningarna och ser hur han kommer undan med de nästan Messias-liknande gesterna och den inlevelse och passion han sjunger och berättar med. Sen finns det andra som bara behöver sluta ögonen och sjunga för att det ska bli helt fantastiskt. De slår helt enkelt an olika strängar hos publiken.

Finns det framtida planer på en utlandslansering med Deportees?

- Det finns sådana planer och det pratas lite grann i de riktningarna. Vi har en ny strategi, vilken är en blandning mellan att göra det bästa vi kan men samtidigt tro att det kommer gå åt helvete. Nu har vi visserligen inte haft en så här bra skiva i bagaget vid tidigare utlandssejourer. Det enda som redan är säkert är att det blir övriga Skandinavien, vilket är en bra start. Man kan bara göra ett visst antal spelningar i Sverige på en och samma skiva och vi vill spela så mycket som möjligt och nå ut till fler människor. Men sen finns det intresse från Japan, Tyskland, USA och Kanada och lite i Frankrike och England. Vi tycker att vi är ett angeläget band och det finns egentligen inget som säger att vi är relevanta enbart i Sverige. Men det här är ingenting som funnits med i den kreativa processen, att göra musik som är internationellt gångbar. Men visst skulle jag vilja se världen tillsammans med bandet.

Det är inte så att Anders har smyglanserat er när han varit ute med Lykke Li?

- Haha! Nog tror jag både Anders och Thomas har stuckit ett par skivor under bordet både här och där. Det är kanske inget konkret som kom ut av det men det är en bra kanal att använda sig av. Vi kanske borde sätta det ännu mer i system. Men vi är helt värdelösa affärsmän och på att sälja in oss själva. Det ligger inte riktigt i vår norrländska natur att gå fram till en viktig person och framhäva oss själv och bandet.  

Vem har inte inlett en tanke med orden ”Tänk om…”? Vad hade kunnat ändras? Vad hade jag gjort igen? Otaliga är även de låttexter som blickar tillbaka mot en svunnen tid och drömmande önskar om en alternativ verklighet. Frågan är om inte det fantastiska inledningsspåret Turn back time tar sig in i toppskicket i denna, tämligen ångestfyllda, lyriska subgenre.

”If I could turn back time

I wouldn’t keep a thing

I would change it all

And make it undone.”

- Turn Back Time

Hur mådde du egentligen?

Tja… jag mådde väl egentligen inte så jävla bra. Jag vill egentligen inte prata så värst mycket om det där, men det var väl ingen kanontid i mitt liv om man säger så. Jag hade en känsla av ånger och en känsla av hur jag skulle göra om jag fick göra om allting…

Det finns ord och uttryck inom musikjournalistiken som inte existerar bortom densamma. I var och varannan recension av Deportees skivor återkommer uttrycket ”vit soul”. Och då jag själv aldrig lyckats förstå uttryckets innebörd frågar jag avslutningsvis den ”vita soulens” svenske regent hur denne ser på uttrycket.

- Jag är lite mer åt ”Oj, titta vilken fin siffra vi fick” men vissa saker förstår jag inte. Jag menar, någon tyckte att vi hade ett själfullt anslag, vad fan det nu betyder. Det där med vit soul är inget begrepp vi själva funderar på. Jag har faktiskt ingen aning om vad det är, eller om vi gör vit soul eller inte.  

För den som känner att den svenska sommaren behöver en extra krydda för att kännas fullkomlig rekommenderas ett besök till en Deportees-spelning. Enligt Peder kommer fler datum tillkomma allt eftersom och för närvarande finns följande spelningar att se fram emot:

26 jun Peace & Love (Borlänge)
16 jul – Trästockfestivalen (Skellefteå)
29 jul – Putte i Parken (Karlskoga)
30 jul – Storsjöyran (Östersund)
17 Aug – Malmöfestivalen (Malmö)

CRYSTAL CARAVAN Vid första anblicken känns det oförklarligt att denna brokiga skara människor är medlemmar i ett och samma band. Såväl utseende som uttryckssätt varierar till den grad att jag inte kan få ihop hur just de här personerna fann varandra. Men när intervjun pågått ett tag blir lika tydligt att det finns en innerlig gemenskap och ett band till rockmusiken som knyter ihop de ytliga olikheterna. De fyller konstant i varandras meningar och det verkar inte finnas tillstymmelse till oenigheter.

The Crystal Caravan bildades redan 2002, men ur den uppsättningen finns endast de båda gitarristerna Björn Lohmander och Stefan Bränberg kvar. Medlemmar har fallit bort och nya har tillkommit under årens lopp för att idag resultera i ett sjumannaband. I dagsläget säger sig bandet vara fullt nöjda med den rådande banduppsättningen som består av gitarristerna Björn och Stefan, basisten Pierre Svensson, trumslagaren Christoffer Olsson, percussionisten Annika Bränberg, organisten Jonas Lindsköld samt sångaren och frontfiguren Niklas ”RG” Gustafsson vars blotta uppenbarelse och scennärvaro för tankarna till såväl Rob Zombie som Jack Black. I april släppte bandet sin självbetitlade debutskiva.

Trots att det tog längre tid än beräknat ser bandet tillbaka på en ganska rolig tid.

- Vi hade ju inget skivbolag i ryggen när vi började spela in, berättar Björn, så idén vi hade var helt enkelt att spela in en så pass bra skiva att någon skulle vilja ge ut den. Och det fungerade faktiskt bra på alla sätt. Tillvägagångssättet var det att Dennis (Lyxzén, sångare och frontfigur i The (International) Noice Conspiracy red anm) kom med i bilden redan innan vi började spela in. Redan en månad innan inspelningarna skulle börja satt han i replokalen med sitt anteckningsblock och antecknade. Under tiden vi repade kom han med några tips och idéer så när vi gick in i studion var allt avklarat. Alla var överens om hur vi ville att det skulle låta och vilka låtar som skulle komma med på skivan.

Hur kom Dennis in i bilden?

- Vi träffade Dennis på Scharinska (navet för Umeås musikliv red anm) på fyllan och frågade om han ville släppa oss på sitt bolag Ny Våg. Men han tyckte inte att vi riktigt passade in och att det inte skulle bli bra, vare sig för oss eller Ny Våg. Däremot var han jäkligt sugen på att producera skivan.

- Man kan väl misstänka att han har blodad tand efter att han blivit piskad av Rick Rubin och att han nu ville överföra det på en egen slav, hävdar RG. Så det var väl ett bra läge att producera just oss (skratt). Men det tackar vi för. Mycket bra saker kan hända på fyllan!

- Han hade egentligen inga invändningar om hur det lät i stort, förklarar Björn. Istället kom han med bra tips. Någon vers som kunde förbättras lite, nåt som kändes lite överflödigt, en refräng som kanske kunde bli lite vassare och så vidare. Sådana saker man själv inte tänker på när man har spelat låtarna så länge som vi har spelat några av dem. Man blir lätt fartblind och tycker att allt låter coolt.

I en enstämmig kör säger sig bandet, så här i efterhand, vara mycket nöjda med skivan. Det faktum att det tog längre tid än beräknat ses så som något som fick enbart positiva effekter på resultatet. Skivan innebär också ett bokslut för många av de låtar som funnits med i liverepertoaren under lång tid.

- Nu kan man släppa dem och låta dem gro hos andra istället, förklarar RG.

- Vi har haft jävligt mycket nytta av att ha spelat dem live, säger Pierre, Vi kunde låtarna hur bra som helst när vi gick in i studion. Och dessutom kunde man applicera det som funkat bra under spelningarna på inspelningen.

- Det är också bra att testa låtarna först och se hur de fungerar live, fortsätter RG. Står alla helt stilla under en låt är det kanske inte ens något som ska komma med på en skiva. Eller i alla fall ett tecken på att man måste jobba mer på just den låten.

Läser man artiklar och blogginlägg om bandet framgår det ganska snabbt att de redan gjort sig ett namn som ett liveband utöver det vanliga. Efter att ha tackat nej till spelningar under arbetet med skivan är suget efter att få uppträda stort. Bandet säger sig vara i full färd med att kontakta bokningsbolag och klubbar för att komma ut och spela igen. Vad är det då som gör att bandet fungerar så bra live?

- Mycket svett! Och omåttligt mycket pepp! utbrister RG. Så mycket pepp att det ibland kan innebära skador om det är för trånga utrymmen (skratt).

- Sen så har vi ju repat jävligt mycket så låtarna sitter riktigt bra berättar Christoffer. Speciellt låtarna som kom med på skivan. Så det är ju bara ut och köra liksom. Och ge allt! För det här med dynamik, det tror jag faller bort ganska mycket när vi spelar live. Det är bara fullt ös hela tiden. Det är nog ett vinnande koncept tror jag.

När man lyssnar på skivan är det svårt att inte dra paralleller till 1970-talets rockscen i form av Led Zeppelin, MC5 och The Doors. Något som bandet själva säger sig hålla med om, men vill samtidigt poängtera skillnaden mellan att hylla och att försöka efterlikna sina förebilder.

- Det är kanske så att vi har inspirerats så pass mycket av en viss era att det hörs på skivan, förklarar Stefan. Men vi lyssnar självklart på annat också och vi vill verkligen inte framstå som något tributeband. Vi har tagit saker vi tycker är bra och applicerat det på oss själva, och gjort det på vårt sätt.

De har redan upplevt en stor efterfrågan på skivan, framför allt en önskan om att den även ska släppas på vinyl. Även kritikerkåren har inledningsvis varit mestadels positiv.

- Det har varit väldigt många utländska bloggar som har skrivit om den och generellt har den fått bra kritik, berättar Björn.

RG fortsätter:

- Man hoppas att den ska slå i något kul land, typ Italien, så vi får fara dit och spela. Lite sol, och inte bara regn och rusk.

När jag så avslutningsvis ber bandet att, i sann High Fidelity-anda, gemensamt sammanställa en lista över tidernas fem bästa skivor bildas djupa veck i bandmedlemmarnas pannor. Under tio minuters tid debatteras det hit och dit om vilka artister som bör föräras med en plats på listan, och därefter vilken skiva som ska få representera artisten. Är Led Zeppelins första verkligen bättre än den fjärde? Är Kick out the Jams helt given? Vad hette nu just den där skivan? Och är den verkligen så bra? Slutligen, efter viss diskussion har bandet enats om en slutgiltig lista, utan inbördes rangordning. Och när jag tittar på listan efteråt känns valen helt och hållet logiska. För The Crystal Caravan har lyckats med något så ovanligt som att faktiskt sätta en personlig prägel på en epok som genom årens lopp plagierats och förvanskats till den grad att jag personligen ryggar tillbaka när pressreleaser hävdar att referenserna finns i just 1970-talets rockscen. Men för en gångs skull håller en pressrelease faktiskt vad den lovar.

Black Sabbath – Sabbath Bloody Sabbath

MC5 – Kick out the jams

Led Zeppelin – I

Arthur Brown – Crazy world of Arthur Brown

Slayer – Reign in blood

(Vid intervjutillfället saknades Annika Bränberg och Jonas Lindsköld)

____________________________________________

Officiell hemsida | MySpace | Spotify

De flesta kanske känner igen honom som slacker-råttan Klasse i Rocky-serierna. Men Lars Berger är framförallt dj, producent och skivbolagsboss. I ett decennium har han enträget drivit klubbetiketten Swedish Brandy från olika lägenheter och kontor, med en strid ström av beställningar på housefunkiga vinyltolvor från entusiaster över hela världen. Och vinylen lever i allra högsta grad kvar hos Swedish Brandy, men nedladdningshotet har gjort att låtarna numera även släpps som digitala downloads.

Hur ser du idag på de olika musikformaten? Kommer vinylen att leva vidare?

- Hmmm… vinylen kommer definitivt att leva vidare - den har ökat på senaste tiden. Däremot så antar jag att CDn kommer att minska. Den kommer nog försvinna innan vinylen. Jag hoppas att alla format ska finnas i framtiden. Men skivor är ju liksom en helhetsupplevelse, nice artwork och framförallt bra ljud. Fy skam alla dj’s som står och nöter med dåliga mp3:or. De kan ju i alla fall kosta på sig en högupplöst wav tycker man…

Om du ser tillbaka på din utgivning - hur har den utvecklats genremässigt?

- Som helhet kan man säga att den går allt mer mot Deep House. Lite mer "four to the floor" stuket. Grejer som funkar efter ett par bira eller något annat innanför västen.

Hur hittar du nya artister? Får du många förfrågningar?

- Oftast genom att man känner personerna privat, eller så kanske man har spelat tillsammans någonstans. Folk som är aktiva inom scenen helt enkelt. Folk skickar ju demos och så… men oftast är det rätt kasst.

Vilka projekt har Swedish Brandy på gång i framtiden?

- Just nu är det två singlar på gång. Partners in Crime aka Beatfanatic med låten Goin’ Underground,

och Domu som släpper sin EP This is House. Även så släpps Andre Zimmas album The Calm in the Storm som består av två vinyler, volym ett och två. Opolopo släpper även sitt album. Dock finns ingen titlel än.

Hur låter en kväll med dig bakom skivspelarna?

- Djup, soulful dansmusik med bra punch! Ingen generation ironi här inte.

Lyssna och köp på Swedishbrandy.com och MySpace.

Marit Bergman är aktuell med sitt fjärde album, The tear collector, som är en mer lågmäld samling sånger än vad de flesta förknippar med indie-drottningen från Rättvik. Men samtidigt är det en logisk uppföljare till 2006 års I think it’s a rainbow. Under det senaste året har hon, istället för att låta fansen vänta på en ny skiva, erbjudit en prenumerationstjänst där en ny låt släpps månadsvis. För närvarande befinner sig Marit Bergman på turné runt om i Sverige. En turné som enbart består av henne själv, ett piano och en samling poplåtar som få andra svenska artister kan matcha.

Jag får börja med att tacka för ännu en grym skiva. Det känns som att "Snow on the 10:th of may" skulle kunna bli en potentiell vårplåga, i ordets bästa mening…  
- Tack själv!

Verkar den nya skivan ha fått fäste hos publiken eller skriks det mest efter gamla klassiker?  
- Den smyger sig på. Jag har gjort tre spelningar hittills och de nya låtarna verkar vara minst lika poppis som de gamla, men det blir ju också lite speciellt när man bara kör med piano och sång och folk verkligen kan lyssna och ta in låtarna. När man spelar för stående (ibland småpackad) publik så är det alltid svårare med nya låtar.  
 
Du turnerar utan band den här gången. Hur tog du det beslutet och känns det befriande eller läskigt att vara helt själv på scenen?  
- Det började väl egentligen förra våren när jag fick erbjudande om att åka förband till Kathryn Williams i England. Jag hade inga pengar att ta med mig någon musiker så valet stod mellan att inte åka alls eller att spela själv. Jag åkte såklart för det kan man ju inte missa. Då lärde jag mig liksom att spela helt solo och upptäckte att det inte var så otäckt som jag hade tänkt mig. Man får öva lite mer bara så att spelet blir underhållande. Rent publikmässigt kan det nästan vara enklare, det blir liksom rena kanaler mellan mig och de som lyssnar. Fast jag älskar ju att spela med bandet också, det är annorlunda bara. Nu har jag ju inte gjort så mycket i Sverige på ett tag så det kändes lite overkill att dra ihop hela storbandet och åka på vårturné. Jag spelar hellre på lite mindre ställen nu och känner mig för.  
 
Blir det någon sommarturné efter den här svängen och kommer den i så fall att se annorlunda ut, med band och dylikt?  
- Några spelningar blir det nog, vi får se hur många. Albumet har inte sålt så där enormt mycket än så arrangörerna drar sig nog lite för att boka på mig med stort band. Men bandspelningarna som blir kommer antagligen bli något mer dansorienterade och lite mörkare. Det blir lite mindre gitarr och lite mera stråk.  
 
Du prövade ju ett annorlunda sätt att ge ut musik i och med din prenumerationstjänst. När du ser tillbaka på det, känns det som ett lyckat projekt och kommer du fortsätta med det framöver? 
- Alltså det är ju ett pågående projekt. Man löser prenumeration ett år i taget, men man kan lösa prenumeration när som helst under året, och jag måste ju avannonsera projektet minst ett år i förväg om jag nu skulle vilja göra det. Jag kan väl säga att ekonomiskt sett har det inte varit särskilt lyckat, däremot kreativt. Det har varit bra för mig att ha en kanal för alla sorters låtar jag håller på med, utan att man måste tänka på att det ska paketeras eller presenteras på något särskilt sätt. Så jag kommer att fortsätta med det tills jag är pank i alla fall.  
 
Känns det som att det här med att samla/släppa låtar månadsvis under ett år för att sedan bygga vidare till en skiva är något du skulle kunna fortsätta med till nästa skiva. 
- Har så svårt att tänka så långt fram som till en eventuell ny skiva, man tar en grej i taget. Varje gång jag har gjort ett album har det av olika anledningar känts som att det blir det sista.  
 
När Marit Bergman 2002 släppte debutskivan 3:am Serenades innehållande brottarhiten This is the year fanns det få framgångsrika kvinnliga popartister i Sverige. Men under de efterföljande åren skedde något som närmast kan liknas vid en explosion av publik- och kritikermässiga framgångar för kvinnliga artister. Anna Ternheim, Frida Hyvönen, Säkert!/Hello Saferide, Anna Järvinen och Maia Hirasawa, är bara ett axplock ur den skara som slagit igenom i kölvattnet av Marit Bergman.  

Känner du dig som en person som på sätt och vis banade väg för andra kvinnliga soloartister?
- Ja faktiskt kanske lite. Men att det blev just jag är nog en slump. När jag började var det väldigt ont om svenska poptjejer som liksom styrde sina egna karriärer och som inte kändes, på ett eller annat sätt, tillrättalagda. Jag tror dels att det ligger i tiden, att förr eller senare måste utvecklingen i jämställdhet återspegla sig på kulturen, men sen har jag och många med mig gjort ganska medvetna och aktiva insatser för att stötta varandra och hjälpa varandra fram för vi inser att det även gagnar en själv.  
 
Sarah Assbring (El Perro del Mar) nämnde i en intervju den helt konkurrensfria och familjära gemenskap som hon upplever finns mellan många av de kvinnliga artisterna idag. Är det här något som du känner igen? 
- Ja det känner jag igen mig i. I min värld har det i och för sig alltid varit så sen jag började med musik. Omvärlden försökte hela tiden ställa tjejer mot varandra men vi var smarta nog att inte gå på det. Ett starkt minne var inför Hultsfred 1995 eller kanske var det 1996, vår bokare ringde och sa att antingen får vi, Candysuck, eller Sindy Kills Me, ett annat band med majoriteten tjejer, spela. Vi sa då att vi ville antingen dela på tiden eller så blir det inget för någon av oss. Det slutade med att vi båda fick spela på varsin tid.

Har du hamnat utanför den här gemenskapen sedan du flyttade till New York?
- Många av de svenska tjejerna är ju i New York och spelar titt som tätt och jag tycker att det är samma vibb bland de amerikanska musiker jag känner så nej, jag känner mig inte utanför detta alls. Och så finns det ju alltid internet.  

2003 startades Popkollo, ett läger för unga tjejer som på ett eller annat sätt ville spela musik. Från att ha varit ett tiodagarsläger i Hultsfred har det med åren vuxit sig större och större och Popkollo återfinns idag Hultsfred, Umeå, Göteborg, Malmö, Botkyrka, Uppsala och Norrköping. Idén till Popkollo kom från just Marit och hon är fortfarande involverad i projektet som vice ordförande i den nationella popkolloföreningen. Trots att hon sedan några år tillbaka är bosatt i New York försöker hon besöka ett par stycken varje år som gästhandledare.  
 
Vet du hur det gått för de tidigare deltagarna?
-Det finns massor av tjejer som har fortsatt att spela på olika nivåer, har inte koll på precis alla eftersom det nu är många hundra tjejer som gått kollot sen starten 2003. Men bland annat blev Federales från Västerås nominerade till Rockbjörnens MySpace-pris nu senast. Flera av de tjejerna har gått popkollot.

Så är intervjun slut och vi på Skivkoll kan bara önska Marit Bergman lycka till på den turné som inledningsvis fått överlag goda recensioner. Undertecknad kan heller inte undgå att skicka en liten önskan om att konserten i Umeå kommer avslutas med den magiska ”Miss You”
-Vi får väl se vad som händer…
 
Marit Bergman kommer spela på följande orter:

8.4 Uppsala, Reginateatern  
9.4 Linköping, Konsert & Kongress
10.4 Göteborg, Konserthuset  
11.4 Vänersborg, Fairfest
12.4 Stockholm, Rival  
13.4 Karlstad, Scalateatern  
16.4 Växjö, Växjö Teater  
17.4 Malmö, Victoriateatern
18.4 Malmö, Victoriateatern  
19.4 Borås, Sagateatern  
22.4 Gävle, Spegeln  
23.4 Västerås, Sigurdsgatan 25  
24.4 Luleå, Kulturens Hus  
25.4 Skellefteå, Nocks  
26.4 Umeå, Idun

Ytterst överraskande klev Sara Assbring upp och tackade sin bror i stjärnorna på P3 Guld-galan i januari. Förra skivan
From the valley to the stars som utforskade döden blev minst sagt en tung resa då hennes bror gick bort i samband med
skivsläppet. Även uppbrottet från en längre relation skapade en glöd att fortsätta i rasande takt med turnéer och nytt
låtskrivande. Under sommaren 2008 blev resan till New York till slut en jobbig flykt, färden fortsatte vidare till Paris
och samarbetet med Rasmus Hägg kunde sakta men säkert börja. Nu ser minialbumet Love is not pop dagens ljus och

Nya skivan ger mig gåshud, vad ville du testa denna gång?
- Att släppa in Rasmus Hägg från bandet Studio var en stor grej för mig. Tanken var att dela på bördan och i samband med
att jag avslutade arbetet med förra skivan var planen att gör något nytt under nya former.

Vad handlar nya skivan om?
- Uppbrott, kärlek och skilsmässa. Att fortsätta tro på kärlek trots att den tar slut och inte tar slut. Jag hade tydliga idéer om vad jag ville gör på denna skiva. Under en längre tid har jag drömt om att jobba med Rasmus och äntligen stämde allt. Trots att allt började lite trevande.

Det finns en nerv i skivan. Har dina motgångar sporrat dig?
- Jag är grymt glad att förra året är över kort sagt.

Varför blev det just sju låtar?
- Jag visste från början att det skulle vara just dessa. Sju låtar räcker för att säga det jag vill förmedla.

Vad insipireras du av?
- Jag får ofta idéer eller infall så som under min resa till New york i somras som var tänkt som en semesterresa men som snarare blev en flykt, eftersom jag lämnat så många saker ouppklarade. Jag befann mig som i ett hål och det enda jag behövde var kärlek, kärlek och åter kärlek. Jag älskar verkligen New York, men mina demoner följde efter mig hack i häl. Då föddes tanken på att enbart gör ett kärleksalbum. Samtidigt har jag aldrig kunnat göra en kärleksskiva, men Love is not pop är ett becksvart och ärligt album.

Hur energisk är du?
- Utan att låta pretentiös så är musikskapandet mitt liv. Jag måste göra det för fylla mitt liv med mening. För att kunna
andas helt enkelt.

Du vann utmärkelsen årets pop i början av året, hur kändes det?
- 2008 var verkligen ett hemskt år för mig. Men i den stunden på P3 Guld-galan när de ropade ut mitt namn, blev jag bara så otroligt glad. Den skivan blev så jobbig på alla sätt, så här i backspegeln. Det hände en rad jobbiga saker i mitt liv och allt det förknippar jag med skivan.

Du jobbar mycket själv med dina alster - hur känns det?
- Tufft, mina ambitioner var högt ställda och då tar det tid. Att välja döden som tema är inte heller så uppiggande alla gånger. Sen råkade döden bli så närvarande i mitt liv - sorgen dök upp varje gång jag stod på scen med förra skivan. Temat blev verkligt och på riktigt, vilket kändes helt overkligt stundtals.

Tycker du att det är svårt att tala om döden i Sverige?
- Att göra en popskiva om döden är både klyschigt och pretentiöst. Mitt mål med skivan var inte att den skulle låta religiös, men visst låter den sakral.

Har du lämnat Göteborg för gott nu?
- Nej. Jag har min studio kvar där som min fasta punkt, men jag kommer att bo lite här och var framöver. Jag kommer vara mer i Stockholm, den saker är säker.

Jag har kikat på din blogg, den är fylld av estetiska betraktelser. Hur konstintresserad är du?
- Jag är egentligen intresserad av alla konstformer.

Text: Daniel Robertsson

Brittish electronica act Client is releasing their new album Command on March 6th - a set of songs combining repressed sexuality and a constant play with gender-related power structures with synthy electronica oozing of both airy penthouses in London and rainy back-alleys of Berlin. Or simply a set of songs with commercial and dancefloor potential. We sent some questions to Client. 

 

You seem to be balancing on a thin line between obscure electronica and radiofriendly dance pop. How do you look upon your artistic ambitions and development in relation to fame and fortune versus art?
- Very glad to hear you say that! If you heard a Being Boiled dj set that’s exactly what you would get! I think we package radio friendly pop songs with interesting backing tracks! I gave up on fame and fortune about 15 years ago. The fortune would make life easier (but then what would I write about!?) but I couldn’t think of anything worse than fame. It would make me far too self concious to write and writing and performing is my lifeline. Fame is such a shallow fickle thing, art touches people on a deeper more personal level and lasts longer. It means so much to me when fans take words I have written and use them as their tag lines on the message boards. That means so much more than an embarassing picture of me in a bikini in a magazine that will end up lining a hamster cage!!

Describe a typical Client song-writing session. What comes first, and how do you divide the job?
- Kate starts it with a drum loop then adds bass and chords and sings a basic melody. Then I come in and write a few words over it. Then Kate adds more words, we have heated discussions over what the song is about, I try to write a chorus, fail, lots of anxiety and brow beating then kate writes the chorus. A bit more tweaking and its done! Or sometimes it just happens so efforlessly which is an absolute joy.

How has the work with Command been different from your previous releases?
- It wasn’t that much different to the other albums really. It was mostly recorded in Kates bedroom! Heartland was the exception in that we used Youth’s lovely studio in spain. So this album when I was singing I shut my eyes and pretended I was looking out over the mountains instead of Kates wardrobe!!!

What are your musical backgrounds and what other projects have you been involved in?
- Kates musical background is far more wide ranging and interesting than mine! She played flute on Lee Perry and the Mad Proffessor sessions as a student. Then she was in a band called Frasier Chorus before she formed Technique, which I later joined. I played violin as a kid but was always a frustrated singer until I joined Dubstar, then Technique and now Client!

What part does sex and sexuality play in your music?
- It’s very important. You can’t beat a sexy bass line and we have loads of them! The whole thing about Client is strict repressed sexuality, from the beats to the stage performance and tight uniforms holding in the frustrated passion. It’s all about what you don’t see… it’s far more sexy in our opinion than letting it all hang out!!!

Your music is very urban - which is your favourite city and why?
- We are so lucky in Client to have had the opportunity to travel extensively and everytime we come back from a city it becomes our new favourite place and we start fantisizing about living there. But I think our favourite is Berlin. We love the energy and the spirit and have lots of friends there.

Med en melodikänsla på högsta nivå kastar sig Existensminimum ut på en ny skiva. Samarbetet med gästproducerande Tobias Fröberg har lett till att ramar kring musiken har uppkommit - mer eller mindre frivilligt. Denna ständiga motsättning hörs. Det liksom skaver och kliar hela tiden av längtan efter att få skeva ur. Men då tar poplåten plötsligt slut och blir just det - en poplåt. Resultatet blir en fångande och suggestiv dynamik som gör OK Boys till en av årets mest intressanta svenska skivor.

Trebarnsfadern Magnus "Existensminimum" Henriksson bor i en gammal skola i Östergötland med sin familj. Han pendlar till Stockholm någon dag i veckan, och jag träffar honom på skivbolaget Novotons kontor på Södermalm i Stockholm.

Läs vidare ‘Existensminimum - OK Boys’

Ni verkar sjukt unga men har ändå hållt på väldigt länge. Hur går det ihop?
- Vi ser oss nog hellre som unga män än sjukt unga, men vi har ändå hållit på väldigt länge. Vi träffades alla genom skolan och började spela tillsammans för ungefär fem år sedan. Då var vi riktigt unga.

Läs vidare ‘Intervju: Molotov Jive’

Adiam Dymott är ett namn som enträget har nött sig in i musiksveriges medvetande under det senaste året. Memory Loss spöade all konkurrens på sommarens Razzia-samling, och när Miss You drog igång på P3-Guldgalan var det många som satte kaffet i halsen. Hennes Thomas Rusiak-välsignade musik kommer med all säkerhet att blåsa fötterna av oss fler gånger under 2009. I mars kommer fullängdsdebuten, full av rockig popmusik på sitt bästa humör. Skivkoll kollade läget med Adiam Dymott.

"Adiam Dymott" är det absolut hetaste sökordet på Skivkoll.se just nu. Hur känns det?  
- Det hade jag ingen aning om, men det känns självklart bra.

Det känns som det har varit lite tyst efter första singeln, sen dök du upp på P3 Guld-galan. Har det varit ett medvetet hemlighetsmakeri?
- Låten som släpptes i somras var med på en samlingskiva och ingen riktig singel. Efter det så har vi haft all fokus på att göra klart min skiva.

Berätta om hur det hela gick till från början - hur hamnade du där du är idag?
- Jag jobbade i en studio och hängde där i stort sett dygnet runt. Det ena ledde till det andra och nu så har jag spelat in mitt första album!

När kommer skivan, och vad kan du säga om den?
- Skivan släpps 18 Mars och jag är väldigt stolt över den!

Din musik känns som ett hopkok av popmusik från en massa olika epoker. Vad lyssnar du på själv och vad inspireras du av?
- Jag lyssnar på allt möjligt. Just nu så är jag väldigt förtjust i 1900, Sexfemman och Basutbudet!