Arvikafestivalen har försökt hitta den typiska festivalkänslan i sin marknadsföring, och snabbt kommit fram till att det handlar mer om fyllehångel och tafatt sex i svettiga tält än om musik. "Hångelgaranti" lyder lockropet. Det är möjligt att det är sant, men måste man verkligen prata om det? Risken är att man skjuter sig i foten - hur ska Sveriges goth-fjortisar nu få tillstånd av sina föräldrar att dra till Arvika 2010?

De nya reklamfilmerna, som visar onanerande unga tjejer, har tydligen nobbats av tv-kanalerna. Därför hoppas Arvikafestivalen istället på YouTube. En snackis lär man i alla fall få - frågan är om det är av rätt slag?

Vad tycker du? Är det ett kul grepp och helt rätt tänkt eller är det att gå alldeles för långt?

Vädret tog tyvärr udden av det goda startfältet, och de säkra korten gjorde att folk över huvud taget orkade hänga kvar hela kvällen. Men var fanns de adrenalinhöjande rockbanden, de dansanta hip-hopakterna eller det tillnärmelsevis experimentella (Fever Ray i all ära)? Den svenska medelklass-indien har sina storstjärnor, men bokningarna ter sig så i efterhand en smula sömniga - speciellt i jämförelse med Way Out Wests startfält.

Vi anlände lagom till The Magic Numbers, som med sin kramgoa myspop fick upp temperaturen en smula. De båda smårultiga syskonparen bjöd på en trevlig eftermiddagsföreställning med trestämmig sång och ett visst sväng på slutet.

Jenny Wilson körde igÃ¥ng sin färgsprakande konstfackspop med tillhörande outifts pÃ¥ mellanscenen. 

Dags så för den något märkliga bokningen Duffy, som med sin ringa ålder och stora röst rönt digra framgångar det senaste året. Återigen ett glapp i schemat som gör att man tvingas lyssna. Ett snyggt Motown-scenbygge och näpna körsångerskor bäddade för en trevligt sväng. Men Duffys musik visar sig vara alldeles för sävlig och enformig för att lyfta. Hennes Tina Turner-ambitioner når en bit rent röstmässigt, men på scen har Duffy inte mycket att sätta emot. Att hennes sound dessutom kantas av synthar och pukor gör att det hela känns rätt åtti. Varken modernt spännande eller retrosnyggt med andra ord.

Att regnet tilltar ytterligare när Loney Dear går på scenen med sitt sexmannaband gör nästan ingenting. Hans ödesmättade rymdpop blir bara ännu mer suggestiv. Loney Dear på skiva är en sak - men vad många inte förstår är att Emil Svanängen är en entertainer av högsta rang. Hans tidigare föreställningar om att livespelandet suger musten ur det kreativa skapandet tycks ha förändrats - nu är livespelningarna ett kreativt skapande i sig.

Låtarna byggs förvisso upp på liknande sätt - ofta en trevande början med ett crescendo som liknar världens ände - men det är ändå en fröjd att få bevittna varje svängning, varje infall, varje litet misstag. Loney Dear har nämligen lyckats med konststycket att få skivinspelningarnas perfektion att bryta ut i en organisk känsla av musiken när den spelas på plats. Det är något lite religiöst som händer.

LÃ¥tmässigt är det fokus pÃ¥ nya skivan Dear John, av förstÃ¥eliga skäl. Men det är samtidigt lite synd att tiden är för knapp för att utforska fler bitar av den stora lÃ¥tskatt som arbetats upp genom Ã¥ren. 

Men vad som verkligen känns tungt är dubbelbokningen med Fever Ray. Lasrar och mullrande technobas precis mittemot stör bÃ¥de publik och band, och Svanängen bygger till och med ett helt intro pÃ¥ en baston frÃ¥n Fever Ray-scenen. 

Text: Christian von Essen | Foto: Kristofer Ljungros

Skivkoll på WTAI 2009 Vädergudarna ville inte att det skulle bli någon festival den här helgen - rena rama höstmisären vilade över Universitetsområdet när Where the Action Is skulle gå av stapeln. Fredagkvällen bjöd på dock lite uppehåll i regnandet. Skivkolls fotograf Kristofer Ljungros var på plats för att imponeras av Pixies rockenergi; förfasas över en rullstolsbunden Olle Ljungströms tämligen miserabla spelning och hänföras av en Neil Young på enastående gott humör ("det absolut bästa jag någonsin sett - ibland tyngre än Nine Inch Nails"). Gammal var äldst, och Neil Young stod för en värdig avslutning på kvällen. Men varför kan inte SL sätta in extratåg när de vet att 10.000 personer kommer från Universitetet ungefär samtidigt?

Maila info@skivkoll.se om du är intresserad av att köpa loss bilder.

Snart är det dags för Popadelica-festivalen i Huskvarna Folkets Park. Den 2 maj 2009 står följande artister på scenen:

* I’m From Barcelona
* Markus Krunegård
* …And You Will Know Us By the Trail of Dead…(US)
* Florence Valentin
* Au Revoir Simone (US)
* Anna Järvinen
* Nordpolen
* John ME
* Spleen United (DK)
* Adiam Dymott
* Le Galaxie (IRL)
* Fatboy
* Babian
* Hajen
* Skull Defekts
* Ättestupa
* Movits
* Du Pacque

En av våra mest e-mailande, Twittrande och nätverkade artister - Sofia Talvik - är på plats i Texas för den enorma och legendariska ryggdunkarfestivalen South By Southwest (SXSW). Och schemat är hektiskt, ty hon ska hinna med att spela inte mindre än fem gånger på fyra dagar. Två Sverige-fester, två egna showcase och så en "RedGorilla Music Festival" på det. Sofia Talvik gör sällskap med följande svenska artister i år: (listan kommer från den skandinaviska musikbloggen allscandinavian.com).

Abalone Dots - LISTEN
Baskery - LISTEN
Dag för Dag - LISTEN
Dmitry Fyodorov - LISTEN
Adam Heldring - LISTEN
Kaka - LISTEN
Loney Dear - LISTEN
Mapei - LISTEN
Marching Band - LISTEN
Mixtapes & Cellmates - LISTEN
Peter Bjorn and John - LISTEN
Steso Songs - LISTEN
The Tallest Man On Earth - LISTEN
Sofia Talvik - LISTEN
The Tiny - LISTEN
Wildbirds & Peacedrums - LISTEN

I sommar ser en purfärsk tvÃ¥dagarsfestival dagens ljus. Den 24 och 25 juli kommer Katapultfestivalen äga rum pÃ¥ SkÃ¥-Edeby flygfält i Ekerö kommun utanför Stockholm. Hemsida, artistbokningar och övrig info väntas inom kort, men redan i dagsläget ryktas det om artister som Johnossi och Promoe… Osignade band kan anmäla sitt intresse pÃ¥ kontakt@katapultfestivalen.se.

Fredag 12 juni

Neil Young and his Electric Band
Pixies
The Pretenders
Seasick Steve
Olle Ljungström
Miss Li
Florence Valentin
Perssons Pack
Dundertåget
Adiam Dymott
The (International) Noise Conspiracy
Sonjagon
Cristopher Sander
Existensminimum

Lördag 13 juni

Nick Cave & The Bad Seeds
Duffy
The Magic Numbers
Moneybrother
Fever Ray
Joshua Radin
Jenny Wilson
Markus Krunegård
Hassle
Jonathan Johansson
Asha Ali
Hello Saferide
Tiger Lou
El Perro Del Mar
Loney Dear

My Bloody Valentine (IE)
Basement Jaxx (UK)
Grizzly Bear (US)
Florence and the Machine (UK)
Amadou & Mariam (ML)
Vetiver (US) - Klubb
Monotonix (IL) - Klubb
Woodpigeon (CA) - Klubb 

Antony and the Johnsons (US) med Göteborg Symfoniorkester
Beirut (US)
Seun Kuti & Fels’s Egypt 80
Arctic Monkeys (UK)
Lily Allen (UK)
Band of Horses (US)
Wilco (US)
Bon Iver (US)
Fever Ray (S)
Vivian Girls (US)
Jenny Wilson (S)
Timo Räisänen (S)
Calexico (US)

Klubb:
Chairlift (US)
Jay Reatard (US)
Crookers (IT)
Magnetic Man feat. Skream & Benga (UK)
Erol Alkan (UK)
The Big Pink (UK)
Rise Against (US)
The Bronx (US) 

Uppstickarfestivalen Umeå Open gör nog rätt i att ligga utanför den traditionella festivalsäsongen. För det vankas inte skit på tapeten i år inte - den som gillar svensk popmusik bjuds ett riktigt smörgåsbord. I skrivande stund står det klart att följande artister gästar Umeå den 26-28 mars 2009.

Deportees (Sverige)
Fever Ray (sverige)
Frida Hyvönen (sverige)
High Places (US)
Jay Reatard (US)
Jenny Wilson (Sverige)
Kleerup (Sverige)
Loney, Dear (Sverige)
Lukestar (Norge)
Petter (Sverige)
The Hives (Sverige)
The Soundtrack of Our Lives (sverige)
Tiger Lou (sverige)