Bob Dylans konsert på Peace & Love var förstås resten av kvällens samtalsämne under en regntung himmel i Dalarna. Jag diskuterade med kompisar, pratade med gubbar i kön till bajamajan och lyssnade på snacket vid langosståndet. Senare läste jag igenom tidningarnas recensioner. I slutändan har jag bara kunnat dra en enda slutsats – jag har haft rätt hela tiden, Bob Dylan är utsänd av Gud.
FM Belfast: Sista låtarna. De hoppar runt på scen i kalsonger. Lyckas få publiken med sig på både det ena och det andra. I programmet står att det här gänget vet hur man gör en liveshow. Det stämmer.
Graveyard: Fyra långhåriga män på scen. Nån slags försök till moshpit i publiken. Stor entusiasm. Albumet Hisingen blues har hyllats ordentligt och det är ingen tvekan om varför. Det känns som att jag får ta del av ett litet, litet stycke rockhistoria. De långhåriga, skäggiga männen svettas. Trummisen har en tshirt med texten Truckstop Alaska. Publiken luktar öl och svett. Jag längtar till Hisingen och Trucken och 20-kronors burköl.
I’m From Barcelona: Hur många som helst på scen, typ regelrätt fest, han som pratar säger att det är kaos däruppe och det är det även i publiken. Konfetti i oändliga mängder slängs upp i luften, gigantiska ballonger dansar över publiken. Alla är glada. Konfetti + ballonger = instant happiness. Enkelt trick, men det funkar. Har ingen aning om vad de spelar, men är glad ändå. (Foto: Helena Bergman)
Royal Republic: Är otroligt skeptisk från start och får en hel del fördomar bekräftade. Det låter lite skatepunk och jag hoppas på mer men får istället nån slags falsett-tjut. Besviken. Bäst är två rader Lady Gaga och att hela publiken sätter sig ner på kommando.
Daniel Adams-Ray: Alltså jag fattar ju varför alla gillar honom, av både musikaliska och estetiska skäl. Men förlåt allting låter bara som Lejonkungen.
Rebecca & Fiona: Okej alla haters, ni kan lägga ner nu. Den här dj-duon är riktigt grym och jobbar stenhårt på scen. De spelar, dansar loss OCH har med sig en extra dansare på scen. Vill helst att de ska fortsätta hela natten lång.
Det var allt för den här gången! Tips till Popadelica inför nästa år: Jobba lite mer på maten. Ljummen kokt korv i kallt bröd = tråkigt. Men allt som allt, tack för en fin festival!
Det är alldeles, alldeles packat i Teaterladan, varmt och kvavt, publiken sjunger små hejaramsor i väntan på att bandet ska äntra scenen. Så öppnas väggarna upp och solen strömmar in mot kisande ögon. Jubel utbryter och så börjar Veronica Maggio och hennes band spela i solnedgången. Det är allsång hela vägen, publiken kan texterna minst lika bra som Veronica och hon verkar lite överväldigad. Berättar om hur hon i september satt i en taxi efter en spelning och inte hade några fler konserter inbokade, undrade om nya skivan skulle gå åt helvete och hon aldrig mer skulle få några spelningar. Så blev det uppenbarligen inte. "Det är så mäktigt", säger hon gång på gång. Publiken sjunger "det är såhär det känns att vara lycklig", dansar och trängs och ler. Några timmar är det kvar av kvällen men jag har en känsla av att festivalens finaste moment är precis här och nu.
Och där åkte Hipstamatic fram. Precis så hippa är det här lilla bandet som jag försökt se ett antal gånger tidigare utan att lyckas. Bland annat har jag försökt boka dem till klubbspelningar i Göteborg två gånger; båda gångerna blev Malin Dahlström sjuk. Ungefär som att blixten skulle slå ner två gånger på samma ställe. Idag höll jag på att missa dem på grund av festivalburgaren. Det hade ju varit kymigt. Hann som tur var med ett par låtar. Det var riktigt, riktigt bra. Så lyssna, spela, boka, dansa, och missa för guds skull ingen spelning med dem. Det tänker inte jag göra…
Jonathan Johansson spelar i Teaterladan, det är mörkt och fullt och skrik hörs redan innan Jonathan ens gått på scen och än mer när bandet väl är på plats. Det är Jonathan på sång och gitarr, ytterligare en gitarrist, en basist och en trummis. Klassisk uppställning och vad de åstadkommer är klassisk textdriven pop med hjärtat på ärmen. Skriken fortsätter. PS: Pluspoäng för projektionerna.
Sju personer står på scen. Framför dem står två digitala skärmar som visar 1) sydostasiatiskt paradis och 2) alpby med passerande små bilar i 3D. Ingen förklaring ges. Poporkestern spelar både bongotrummor och trumpet. Jag blir glad. Gillar många instrument. The more the merrier ni vet. Resultatet: drömsk pop med baleariska inslag, inbäddat i rök. Fint.
Skivkoll är på plats på Popadelica. Solen skiner och stämningen är på topp. Biljetterna är slutsålda, kön till wok-tältet ringlar sig lång och i ett träd har festivalen visualiserat de olika akterna som konstverk. Några skymtar på bilden – gissa vilka?
Alldeles strax spelar Syket. Vi hörs snart igen!
Det är den allra tråkigaste tiden på året. Iskalla vindar, snömodd, halka. Utomhus går allt i gråskala och det är alldeles för långt kvar till sommaren. Men allt blir faktiskt lite bättre med bra musik i lurarna. Och något som kan sätta stämning på det dystraste av landskap, är en härligt episk postrockdänga.
Denna vecka påbörjar Mogwai en rejäl världsomspännande turné. Postrockbandet från Glasgow släpper sitt sjunde album, Hardcore will never die, but you will, den 14 februari på Rock Action/Sub Pop. Turnén landar i Göteborg den 1 april och i Stockholm den 3 april. Missa inte!
Med tanke på att 2010 var något av ett festivaldödens år så börjar 2011 alldeles ypperligt, nämligen med nyheten om den nya festivalen Knarrholmen, som äger rum på en skärgårdsö med samma namn, belägen i Göteborgs södra skärgård.
Under sin långa blonda lugg framförde Lisa Milberg tillsammans med de andra i The Concretes en hel del nytt material från kommande skivan WYWH. Ny singel som kommer ut i dagarna är fina All day.
Hästpojken gjorde ett snyggt framträdande under den soliga lördagseftermiddagen trots förkylning som Göteborgsbandet hade fått veta att de inte skulle prata om, för i Stockholm ska man inte visa sina svagheter. De hade ljudet på sin sida och det lät fantastiskt när de avverkade stora delar av senaste albumet Från där jag ropar. Hästpojken avlöstes av konstsim för herrar, i år kryddat med kläder. Det var fullsatt på läktarna när karlarna plaskade runt i kostym.
Shout Out Louds spelade på Popaganda för två år sen. Då verkade de ganska turnétrötta. Men nu 2010 – ny skiva, ny energi. De berättade om sin förkärlek för just Popagandafestivalen och hur de för snart tio år sen gjorde en mindre lyckad förstaspelning på sunkhaket Snövit bara ett stenkast från Eriksdalsbadet.
The Sound Of Arrows är ett nytt svenskt band som släpper en skiva i höst. De hade hört att det skulle regna, så de hade släpat upp en ansenlig mängd tv-apparater på scenen, som skulle fungera som något slags underhållning. Solen sken och det räckte fint med deras musik som hade tydliga The Knife-influenser samt en aning Flashdance- och Twin Peaks-rytmer.
I fredags fick Familjen uppbackning av Martin Sköld (Kent) och Markus Krunegård, men det var Popagandalördagen som visade sig vara det stora gästspelets dag då The Magic Numbers fick förstärkning av First Aid Kit, The Concretes och Shout Out Louds. Kul initiativ, men resultatet lät lite som en skolorkester.
Hot Chip avslutade Popagandafestivalen 2010. Den Londonbaserade gruppen, vars frontfigur ser ut som den galne vetenskapsmannen i Älskling jag krympte barnen, verkade ha fantastiskt roligt på scenen. Humöret smittade av sig på publiken som tokdansade redan från första låten Boy from school till Over and over och så klart avslutande Ready for the floor.
