Under sin långa blonda lugg framförde Lisa Milberg tillsammans med de andra i The Concretes en hel del nytt material från kommande skivan WYWH. Ny singel som kommer ut i dagarna är fina All day.

Hästpojken gjorde ett snyggt framträdande under den soliga lördagseftermiddagen trots förkylning som Göteborgsbandet hade fått veta att de inte skulle prata om, för i Stockholm ska man inte visa sina svagheter. De hade ljudet på sin sida och det lät fantastiskt när de avverkade stora delar av senaste albumet Från där jag ropar. Hästpojken avlöstes av konstsim för herrar, i år kryddat med kläder. Det var fullsatt på läktarna när karlarna plaskade runt i kostym.

Shout Out Louds spelade pÃ¥ Popaganda för tvÃ¥ Ã¥r sen. DÃ¥ verkade de ganska turnétrötta. Men nu 2010 - ny skiva, ny energi. De berättade om sin förkärlek för just Popagandafestivalen och hur de för snart tio Ã¥r sen gjorde en mindre lyckad förstaspelning pÃ¥ sunkhaket Snövit bara ett stenkast frÃ¥n Eriksdalsbadet. 

The Sound Of Arrows är ett nytt svenskt band som släpper en skiva i höst. De hade hört att det skulle regna, så de hade släpat upp en ansenlig mängd tv-apparater på scenen, som skulle fungera som något slags underhållning. Solen sken och det räckte fint med deras musik som hade tydliga The Knife-influenser samt en aning Flashdance- och Twin Peaks-rytmer.

I fredags fick Familjen uppbackning av Martin Sköld (Kent) och Markus KrunegÃ¥rd, men det var Popagandalördagen som visade sig vara det stora gästspelets dag dÃ¥ The Magic Numbers fick förstärkning av First Aid Kit, The Concretes och Shout Out Louds. Kul initiativ, men resultatet lät lite som en skolorkester.

Hot Chip avslutade Popagandafestivalen 2010. Den Londonbaserade gruppen, vars frontfigur ser ut som den galne vetenskapsmannen i Älskling jag krympte barnen, verkade ha fantastiskt roligt på scenen. Humöret smittade av sig på publiken som tokdansade redan från första låten Boy from school till Over and over och så klart avslutande Ready for the floor.

På fredagseftermiddagen gjorde Jonathan Johansson en stor grej av att förklara att han inte är så dryg som journalister framställer honom - "jag är koncentrerad för att inte spela fel, det är svårt!". Trots att han hittills bara gett ut en skiva hade han material nog att fylla sin timme. Tempot gick ner lite mot mitten, men avslutningen med Aldrig ensam och covern på Kate Bushs 80-talshit Running up that hill lyfte spelningen.

Köerna ringlade lÃ¥nga vid ingÃ¥ngen till utomhusbadet timmen innan skotska popikonerna Belle & Sebastian klev pÃ¥ scenen. Bandet bjöd upp till dans x2 genom att plocka upp glada dansande människor ur publiken och sjunga en duett med Linnea Jönsson frÃ¥n Those Dancing Days. 

Robyn inledde spelningen med Fembot. Med massor av rök och tvÃ¥ silvriga fläktar som sÃ¥g ut som vindkraftverk var det pampigt, men nog framstod hon som ganska blyg i jämförelse med M.I.A. pÃ¥ Way Out West för ett par helger sen. Robyns energi pÃ¥ scenen är ändÃ¥ imponerande och hon fÃ¥r med sig den extremt peppade publiken med lÃ¥tarna frÃ¥n senaste skivan Body Talk Pt 1 - Hang with me, Dancing on my own och Don’t fucking tell me what to do. Hon pÃ¥minner om Madonna (som hon för övrigt agerade förband till häromÃ¥ret) när hon sjunger Who’s that girl frÃ¥n självbetitlade albumet frÃ¥n 2005. Men Robyn är inte en blek kopia av vare sig Madonna eller M.I.A., hon är i högsta grad sig själv - framförallt i Be mine och avslutande With every heartbeat.

TvÃ¥dagarsfestivalen Popaganda drar igÃ¥ng om ett par timmar pÃ¥ Södermalm. Fredagsbiljetterna är slutsÃ¥lda tack vare stora namn som Belle & Sebastian och Robyn. Även om man inte lyckats norpa Ã¥t sig en biljett gÃ¥r det att hänga med i vad som händer pÃ¥ lilla scenen vid Eriksdalsbadet eftersom webbradion Gimme Indie kommer att sända flera spelningar live. Missa inte nya bandet Navet, Malmökvartetten This Is Head och franska Jamaica. 

Vi vill bara pÃ¥minna om minifestivalen Somersault som äger rum pÃ¥ Café Opera söndag 22 augusti pÃ¥ initiativ av Young Investors. Under en kväll tonsätter fyra Stockholmsartister minifestivalen. Klockan 21:00 börjar dj-duon Herzschmerz vända plattor. Efter det drar rapparen Elsa igÃ¥ng, följt av r’n'b-artisten Beldina, burlesktruppen The Knicker Kittens, sjumannabandet Dance and Forget och natten avslutas med ytterligare ett Hertzschmertz-set. Entrén pÃ¥ 150 kr gÃ¥r till att "rädda världen" genom organisationen Hungerprojektet.

Här är en Spotify-playlist för Somersault.

OSA till festen på Somersaults facebook.

Alldeles omärkligt övergick eftermiddagen i kväll. Anna von Hausswolff spelade på Linnéscenen med scenklädsel och smink som smälte ihop med omslaget till debutalbumet Singing From The Grave. När hon spelade sin största hit Pills var det någon i publiken, uppenbarligen inte ett större fan av von Hausswolff, som tyckte att det lät som Total Eclipse Of The Heart och drog vidare för att lyssna på Pavement.

Klockan 20 klev HÃ¥kan Hellström pÃ¥ Azaleascenen för att ge sig pÃ¥ en spelning som för alltid kommer att betraktas som episk. I sjömanskostym, som blivit lite tajtare, framförde Hellström det nu tio Ã¥r gamla debutalbumet Känn ingen sorg för mig Göteborg frÃ¥n början till slut. Han berättade hur han fick tvÃ¥ getingar i Expressen efter sitt framträdande för cirka femtio personer vid Bragebacken, och hur det här var en revansch och knäpp pÃ¥ näsan till de som inte trodde pÃ¥ honom för tio Ã¥r sen. "Jösses, vilket väder, och sÃ¥ mycket folk" sa Hellström. Stackars Marina & The Diamonds som spelade parallellt mÃ¥ste ha undrat vad som stod pÃ¥. Förmodligen hade hela Way Out West placerat sig framför scenen dÃ¥ Hellström som avslutning gav publiken en present - en lÃ¥t som han aldrig framfört tidigare och som han pÃ¥stod var nÃ¥got som bara skulle framföras denna enda gÃ¥ng. Sök pÃ¥ River en vacker dröm och ni lär hitta massor av skakiga filmer pÃ¥ YouTube. 

PÃ¥ fredagseftermiddagen drog utomhusspelningarna pÃ¥ Way Out West i Göteborg igÃ¥ng. Jens Lekman sÃ¥g ut att trivas pÃ¥ hemmaplan och var lika säker som pÃ¥ spelningen pÃ¥ Strand förra helgen.

Panda Bear spelade pÃ¥ Linnéscenen, och pÃ¥minde stundtals om när Ross och Chandler i Friends startar ett eget band - Way, No Way. Beach House däremot som därefter äntrade Linnéscenen drog stor publik med sin dream pop. SÃ¥ngerskan Victoria Legrand är som en kombination av Chrissie Hynde och Christine McVie. Ett ödmjukt band som förtjänar ännu mer uppmärksamhet.

Göteborgs Symfoniorkester drunknade tyvärr lite i spelningen med The Soundtrack Of Our Lives som hade med sig en hemlig gäst. Skulle Noel Gallagher dyka upp? Eller hans bror? Det var istället Tommy Blom frÃ¥n 1960-talets boy band Tages som klev upp scenen iförd kaftan. TSOOL framförde en hel del gammalt material som ännu idag, femton Ã¥r senare, stÃ¥r sig mycket bra.

Misströsta inte ifall du inte kommer att befinna dig i Göteborg den här helgen. Skivkoll lovar att avlägga rapporter och Gimme Indie sänder webbradio live frÃ¥n Way Out West. 

Arvikafestivalen har försökt hitta den typiska festivalkänslan i sin marknadsföring, och snabbt kommit fram till att det handlar mer om fyllehångel och tafatt sex i svettiga tält än om musik. "Hångelgaranti" lyder lockropet. Det är möjligt att det är sant, men måste man verkligen prata om det? Risken är att man skjuter sig i foten - hur ska Sveriges goth-fjortisar nu få tillstånd av sina föräldrar att dra till Arvika 2010?

De nya reklamfilmerna, som visar onanerande unga tjejer, har tydligen nobbats av tv-kanalerna. Därför hoppas Arvikafestivalen istället på YouTube. En snackis lär man i alla fall få - frågan är om det är av rätt slag?

Vad tycker du? Är det ett kul grepp och helt rätt tänkt eller är det att gå alldeles för långt?

Vädret tog tyvärr udden av det goda startfältet, och de säkra korten gjorde att folk över huvud taget orkade hänga kvar hela kvällen. Men var fanns de adrenalinhöjande rockbanden, de dansanta hip-hopakterna eller det tillnärmelsevis experimentella (Fever Ray i all ära)? Den svenska medelklass-indien har sina storstjärnor, men bokningarna ter sig så i efterhand en smula sömniga - speciellt i jämförelse med Way Out Wests startfält.

Vi anlände lagom till The Magic Numbers, som med sin kramgoa myspop fick upp temperaturen en smula. De båda smårultiga syskonparen bjöd på en trevlig eftermiddagsföreställning med trestämmig sång och ett visst sväng på slutet.

Jenny Wilson körde igÃ¥ng sin färgsprakande konstfackspop med tillhörande outifts pÃ¥ mellanscenen. 

Dags så för den något märkliga bokningen Duffy, som med sin ringa ålder och stora röst rönt digra framgångar det senaste året. Återigen ett glapp i schemat som gör att man tvingas lyssna. Ett snyggt Motown-scenbygge och näpna körsångerskor bäddade för en trevligt sväng. Men Duffys musik visar sig vara alldeles för sävlig och enformig för att lyfta. Hennes Tina Turner-ambitioner når en bit rent röstmässigt, men på scen har Duffy inte mycket att sätta emot. Att hennes sound dessutom kantas av synthar och pukor gör att det hela känns rätt åtti. Varken modernt spännande eller retrosnyggt med andra ord.

Att regnet tilltar ytterligare när Loney Dear går på scenen med sitt sexmannaband gör nästan ingenting. Hans ödesmättade rymdpop blir bara ännu mer suggestiv. Loney Dear på skiva är en sak - men vad många inte förstår är att Emil Svanängen är en entertainer av högsta rang. Hans tidigare föreställningar om att livespelandet suger musten ur det kreativa skapandet tycks ha förändrats - nu är livespelningarna ett kreativt skapande i sig.

Låtarna byggs förvisso upp på liknande sätt - ofta en trevande början med ett crescendo som liknar världens ände - men det är ändå en fröjd att få bevittna varje svängning, varje infall, varje litet misstag. Loney Dear har nämligen lyckats med konststycket att få skivinspelningarnas perfektion att bryta ut i en organisk känsla av musiken när den spelas på plats. Det är något lite religiöst som händer.

LÃ¥tmässigt är det fokus pÃ¥ nya skivan Dear John, av förstÃ¥eliga skäl. Men det är samtidigt lite synd att tiden är för knapp för att utforska fler bitar av den stora lÃ¥tskatt som arbetats upp genom Ã¥ren. 

Men vad som verkligen känns tungt är dubbelbokningen med Fever Ray. Lasrar och mullrande technobas precis mittemot stör bÃ¥de publik och band, och Svanängen bygger till och med ett helt intro pÃ¥ en baston frÃ¥n Fever Ray-scenen. 

Text: Christian von Essen | Foto: Kristofer Ljungros