Imorgon drar Öresundsfestivalen igång i Malmö. Den svenskdanska festivalen drogs igång av bokare från båda sidorna sundet och har fokus på musik från Öresundsregionen. Tvådagarsfestivalen äger rum på KB, Debaser, Babel, Far i Hatten och i Sankt Johannes Kyrkan i Malmö. Ovan kan ni se ett potpurri av flera av de artisterna som kommer att spela, bland annat This Is Head, Looptroop Rockers, Babian och Panda da Panda.
Ett tips, missa inte surfrocksorkestern Maeds Dominos på fredagskvällen!
Läs mer
Solen strålade över Slottsskogen på lördagen och festivalens finaldag såg ljus ut genom tusentals Ray-bans. Så kom det olycksbådande pinget i mobilen när Frank Ocean ställde in och allt blev en nyans gråare.
Strax innan dess intog en avslappnad Frida Hyvönen scenen iklädd guldcape och framförde sina tonsatta dagboksanteckningar. Precis som på skiva var det stundtals genialt, stundtals mer intressant att läsa Gaffa som jag plockat upp på vägen dit.
Ben Howard tog över stafettpinnen barfota. Eftersom jag inte hade någon att gunga i takt med till hans habila mysgitarrpop gick jag över till Linné-scenen där Asap Rocky fick publiken att koka. Att han skulle mötas av ett knökfullt dansgolv där alla sjöng med i texterna var nog inte vad Asap hade förväntat sig i lilla Göteborg och med ett stort leende stagediveade han ner i sin dyrkande publik.
Common antog därefter utmaningen att locka över öl-törstande människor till Flamingo-scenen. Han rev av hits i rasande fart och var en entertainer av rang.
Uppdraget att i sista minuten fylla Frank Oceans kreddiga skor tillföll Looptroop Rockers. Jag var inte där, så jag vet inte hur det gick, men jag misstänker att publiken var gles med tanke på hur många sura hiphopare som stod i öl-tältet vid Linné.
De blev nog inte särskilt tröstade av att The Royal Concept lovade att kompensera kvällens förlust. Konceptet har precis så mycket entusiasm, pinniga ben i tajta jeans och tuggummiga melodier som man förväntar sig av ett hypat svenskt pop-band. Tyvärr har de inget eget sound.
Mike Snow följde och jag var där och smådansade. Om ni frågar mig tycker jag inte att konserten riktigt lyfte, men jag tycker ni ska fråga resten av den superpeppade publiken istället. Lykke Li dök för övrigt upp och sjöng på en låt utan att lämna något större avtryck.
Likaledes är jag inte rätt person att uttala mig om Kraftwerks spektakel som var kvällens så kallade huvudnummer. Deras 3D-glasögon var i alla fall väldigt roliga accessoarer lite senare på dansgolvet.
Foto: Hugo Johansson
Planen var att avsluta festivalen på Storan med Lightships. En väldigt lång kö satte käppar i hjulet men vi kom iaf i tid för att se de sista två låtarna och inse att vi kanske inte hade missat så mycket. Hela bandet lyckades nämligen med konsten att titta någon annanstans än på publiken. Shoegazen är återfödd.
Sist men inte minst klev The Embassy upp på scenen. De är ju beryktat dåliga live, och levde glatt upp till detta. De var faktiskt så dåliga att det blev roligt. Tyvärr hade jag inget batteri kvar i mobilen för att föreviga när en av dem sjöng en släpig stämma i mikrofonen samtidigt som han sippade kaffe ur en liten termos-kopp. De spelade i 25 min (!) och körde bara låtar från sin kommande skiva. Men hör och häpna, musiken var riktigt bra.
Så ska jag försöka sammanfatta festivalen i väst utan att bli randig. Jag gillade att konserterna var punktligare än japanska tåg. Jag gillade att publiken var så otroligt snygg. Mest av allt kanske jag gillade att de bara serverade vegetarisk mat. Bäst var Feist och Alt-J, sämst var att mobilnätet var konstant blockerat.
Tack och bock, ses på nästa festival!
Foto: Annika Berglund
Ibland drabbas jag av tacksamhet. Bon Iver skulle kunna göra en cover på Imse vimse spindel och få 5 miljoner views på youtube. Han skulle kunna åka runt ensam på sina turnéer och plonka fram akustiska versioner av låtarna på en banjo, folk skulle vara ganska nöjda.
Ändå kommer han till Azalea-scenen med ett månghövdat band (bestående av bland annat två trummisar!). River av en show i gränslandet mellan arena-rock och jamsession. Bjuder på encore i form av Wolves med allsång. Och avslutar allt med att själv applådera publiken. Det hade han inte behövt, och jag är tacksam.
Strax innan Bon Iver äntrade scenen avslutade Feist sin spelning på Flamingo. Och jag kan lika gärna varna er. Jag gillar Leslie Feist på ett sätt som skulle kunna få mig att tapetsera ett rum med idol-affischer. Så när jag säger att hon var festivalens snyggaste, smartaste och bästa artist så får ni ta det hur ni vill, t.ex med en nypa salt. Men det var hon.
En banner med texten “Free pussy riot” täckte trumstället. Tjejerna i kören hade någon slags munk-dräkter på sig. Feist hade solglasögon och perfekta vita tänder. Hon körde en generös blandning av låtar från alla tre skivorna, ibland i Dylanskt kreativa versioner. Sista låten fick hon sällskap av Wilcos sångare och de sjöng You and I. Efteråt var mina händer röda av handklapp.
Anna von Hausswolf inledde WoW:s andra dag i strilande duggregn, men mest av allt badade området framför scenen i bas. När vi hade backat en bit hörde man fler ljud än bastrumman, och trots regnet växte konserten för varje låt. Jag har haft svårt att ta till mig Ceremony, men live växte den sig betydligt större än orgelklånk.
På eftermiddagen sprack det upp lagom till systrarna Söderberg. De headbangade med sina långa frisyrer, sjöng som gudinnor och hela publiken kunde texten till Emmylou. Att se så mycket talang på en och samma scen gör faktiskt lite ont.
Gårdagskvällen spenderades ju för övrigt på Trädgården där El Perro Del Mar spelade nytt klubbigt material. Tyvärr var ljudet kasst. Tur då att vi först hamnade fel och upptäckte Alt-J som spelade stämsång med beats på helt rätt sätt (och med bättre ljud).
Ikväll väntar Wilco, Feist och Bon Iver. Det ska bli kul.
Solen sken, basen dunkade i våra bröstben och De La Soul satte igång festen på festivalen. Det spelar ingen roll att de såg ut som om det blivit lite för många ostbågar i tv-soffan, eller att de helt saknade scen-show. Ibland krävs det inte mer än ett par glada hip-hop-gubbar med lite gamla party-tricks i bakfickan för att få marken att gunga.
Innan De La Soul bjöd Deportees på mäktiga melodier och norrländskt mellansnack. Jag är inte deras största fan, men började faktiskt undra lite varför jag inte är det.
Florence med sina maskiner var nästan en religiös uppenbarelse i vindfladdrande tunika. Hennes popsoulopera har bra rysningspotential live, synd bara att den är så odynamisk.
Nu bär det av till trädgården för klubbspelning med El Perro Del Mar, om det får ni höra mer imorgon!
First Aid Kit som i helgen besöker Roskilde är aktuella med nya singeln Blue från The Lion’s Roar. I början av augusti besöker de även Way Out West i Göteborg.
Under den kommande helgen kommer Sverige bli en festival rikare. Det är den svenskdanska Öresundsfestivalen som har samlat ihop det bästa och mest lovordade sundet har att erbjuda i musik och låter dessa uppträda på Kulturbolaget, Moriskan och Babel i Malmö. Dessa tre har tillsammans med konsertarrangörer från Köpenhamns Vega, Bremen Rust, Amager Bio och Jazzhouse arrangerat festivalen som bland annat kommer bjuda på Vit Päls, MF/MB/ Choir of Young Believers, Andi Almqvist, Terrible Feelings och Big Fox med flera.
Bob Dylans konsert på Peace & Love var förstås resten av kvällens samtalsämne under en regntung himmel i Dalarna. Jag diskuterade med kompisar, pratade med gubbar i kön till bajamajan och lyssnade på snacket vid langosståndet. Senare läste jag igenom tidningarnas recensioner. I slutändan har jag bara kunnat dra en enda slutsats – jag har haft rätt hela tiden, Bob Dylan är utsänd av Gud.
FM Belfast: Sista låtarna. De hoppar runt på scen i kalsonger. Lyckas få publiken med sig på både det ena och det andra. I programmet står att det här gänget vet hur man gör en liveshow. Det stämmer.
Graveyard: Fyra långhåriga män på scen. Nån slags försök till moshpit i publiken. Stor entusiasm. Albumet Hisingen blues har hyllats ordentligt och det är ingen tvekan om varför. Det känns som att jag får ta del av ett litet, litet stycke rockhistoria. De långhåriga, skäggiga männen svettas. Trummisen har en tshirt med texten Truckstop Alaska. Publiken luktar öl och svett. Jag längtar till Hisingen och Trucken och 20-kronors burköl.
I’m From Barcelona: Hur många som helst på scen, typ regelrätt fest, han som pratar säger att det är kaos däruppe och det är det även i publiken. Konfetti i oändliga mängder slängs upp i luften, gigantiska ballonger dansar över publiken. Alla är glada. Konfetti + ballonger = instant happiness. Enkelt trick, men det funkar. Har ingen aning om vad de spelar, men är glad ändå. (Foto: Helena Bergman)
Royal Republic: Är otroligt skeptisk från start och får en hel del fördomar bekräftade. Det låter lite skatepunk och jag hoppas på mer men får istället nån slags falsett-tjut. Besviken. Bäst är två rader Lady Gaga och att hela publiken sätter sig ner på kommando.
Daniel Adams-Ray: Alltså jag fattar ju varför alla gillar honom, av både musikaliska och estetiska skäl. Men förlåt allting låter bara som Lejonkungen.
Rebecca & Fiona: Okej alla haters, ni kan lägga ner nu. Den här dj-duon är riktigt grym och jobbar stenhårt på scen. De spelar, dansar loss OCH har med sig en extra dansare på scen. Vill helst att de ska fortsätta hela natten lång.
Det var allt för den här gången! Tips till Popadelica inför nästa år: Jobba lite mer på maten. Ljummen kokt korv i kallt bröd = tråkigt. Men allt som allt, tack för en fin festival!
Det är alldeles, alldeles packat i Teaterladan, varmt och kvavt, publiken sjunger små hejaramsor i väntan på att bandet ska äntra scenen. Så öppnas väggarna upp och solen strömmar in mot kisande ögon. Jubel utbryter och så börjar Veronica Maggio och hennes band spela i solnedgången. Det är allsång hela vägen, publiken kan texterna minst lika bra som Veronica och hon verkar lite överväldigad. Berättar om hur hon i september satt i en taxi efter en spelning och inte hade några fler konserter inbokade, undrade om nya skivan skulle gå åt helvete och hon aldrig mer skulle få några spelningar. Så blev det uppenbarligen inte. "Det är så mäktigt", säger hon gång på gång. Publiken sjunger "det är såhär det känns att vara lycklig", dansar och trängs och ler. Några timmar är det kvar av kvällen men jag har en känsla av att festivalens finaste moment är precis här och nu.
