Hettan är tryckande, svetten rinner och huvudet värker lite lagom. Åska är sannolikt på gång. Som av en händelse dyker Gardens & Villa’s debutalbum upp precis nu med ett knippe låtar som alla är en ren ljudsättning av rådande väderlek. Musiken tuffar på som i en dvala, insvept i ett på en gång påtagligt och stillsamt värmedis.
Kalifornierna ger utan tvivel laid back en ny innebörd i musiksammanhang – en låt som Chemtrails är nästan provocerande avslappnad. Emellanåt påminner de om en synthigare variant av My Morning Jacket, som i fina öppningsspåret Black Hills, och de skruvar upp tempot en aning i poppiga Thorn Castles, men mest av allt är musiken förbannat sövande, på ett ganska trevligt sätt. Bra mycket bättre än åskan som snart rullar in.
Streama skivan, som släpps den 5:e juli, i sin helhet på Yours Truly’s hemsida.
Musik, solstol och en mojito i handen är en svårslagen kombo. Poolside kan ju kännas aningen avlägsen när regnet skvalpar ner, men för de fåtal dagar när kvicksilvret letar sig upp mot trettiostrecket har jag knåpat ihop en liten lista. En smula nytt, lite mindre nytt och en hel del gammalt, alltsammans vajandes i samma behagliga tempo som en nätt solfjäder. Enjoy:
För ungefär 18 månader sedan dök bilden ovan upp från ett band vid namn Wu Lyf. Ingen visste vilka de var, och i spåren av deras extrema anonymitet växte naturligtvis intresset kring dem. Med dunkla och rebelliska meddelanden på deras hemsida ökade hajpen ytterligare i styrka. Var de en mystisk kult? Ett revolutionärt kollektiv? När sedan deras välproducerade videos dök upp en efter en var de hastigt och lustigt 2011 års mest haussade brittiska band, och i och med deras debutalbum Go Tell Fire To The Mountain som släpps på måndag har de äntligen låtit maskerna falla.
En man med gitarr som spelar folkmusik känns tämligen konventionellt. Är mannen duktig blir det oftast bra och konventionell folkmusik. Är han däremot också före detta operasångare, manusförfattare och skådespelare blir det mindre konventionellt – då blir det Spencer Bergers enmannaband Auditorium, vars debutskiva Be Brave är bland det mer unika jag hört på senare år.
Ett grattis till alla morsor känns som ett passande sätt att inleda detta inlägg på. Utöver att bjuda på den sedvanliga mors dagsmiddagen kommer jag även att introducera lite ny musik för min käre mor, i form av brittiske surf-folkaren Ben Howard. 24-åringen från Devon är aktuell med EP:n The Old Pine, ett litet mästerverk lika anspråkslöst och tilltalande som varm sand mellan tårna.
Varje sommar plågas vi av Basshunter-avkommor som surrar i våra öron, stinkande Sean Banan-skräp och schlagerdängor från helvetet som får nämnda herrar att framstå som genier. Tack och lov brukar det också dyka upp ett gäng sorglösa figurer som från ingenstans levererar sommar-anthems som om de aldrig gjort annat. 2008 hette de Vampire Weekend, 2009 var det Empire of the Sun och (långt ifrån okända förvisso) Phoenix, och ifjol brittiska The Drums. 2011 heter de Foster the People, är hajpade som få och släpper brännheta debutplattan Torches på måndag.
I avsaknad av fenomenala skivsläpp under den gångna veckan bjuds istället på lite halvnya och halvsköna låtar från den senaste tiden. Spana gärna in min spotifylista med det bästa från 2011 för fler tips.
När det som bäst börjar bli dags att ansa skäggen, kapa folkrockluggarna och byta flanellskjortor mot linnediton dyker Fleet Foxes äntligen upp med sitt hett emotsedda album Helplessness Blues. Tre år har gått sedan den självbetitlade debuten kom, sågs och segrade i alla musikkretsar, och det är knappast en överdrift att säga att förväntningarna långsamt byggts upp till närmast orimliga nivåer. Men trots idogt turnerande under några år har Robin Pecknold och hans kumpaner lagt ner stor möda för att möta dessa, och jag tror satan i gatan att de lyckats.
Brooklynbaserade TV on the Radio är ett band som bjudit på en intressant musikalisk resa sedan debuten 2002; galet experimenterande på Desperate Youth, Bloodthirsty Babes (2004), den bästa varulvslåten sedan Warren Zevons Werewolfs in London med Wolf Like Me på Return to Cookie Mountain (2006) och slick dansrock på Dear Science (2008), alltsammans uppblandat med lika delar post-punk, fristilsjazz och alternativfunk. Nu är äntligen fjärde studioalbumet Nine Types of Light här, och man kan långsamt ana ett band som funnit sig tillrätta, utan att för den sakens skull göra avkall på sin experimentlusta.
För många är Neil Young den där gubben med nasal röst och cowboyhatt som gjorde Heart of Gold någon gång för längesedan. För andra, däribland undertecknad, är han dessutom en av de största musiker och låtskrivare som vandrat på denna jord. 1971 gjorde han en konsert i Massey Hall i Toronto, en spelning som av någon outgrundlig anledning låg outgiven ända fram till 2007. Outgrundlig eftersom det är bland det bästa som framförts live inför publik, och ett tungt vägande skäl till min kärlek till denne numera 65-åriga gubbe med nasal röst och cowboyhatt.
