Det snygga, välkomponerade paret Brett och Rennie Sparks är något av personliga favoriter för mig. En spelning med dem sitter länge kvar i minnet. Kägelbanan. 2005. Inte mycket folk alls. Sitter med en öl längst fram. Nästintill ensam vid ett bord. Och Bretts stämma mullrar i nästan två timmar.
14 april kommer Honey Moon, deras sjunde fullängdare. Och den är bra. Men inte så varierad.
Välartikulerade Mr. Sparks, som sjunger hustrun Rennies textrader, drar till med en sedvanlig vissling först i spår fem. Annars brummar han på som vanligt. Albumet mullrar av ”dark valleys”, ”wild woods” och ”sparrows” men är lite mer jazzigt än tidigare album. Det man slås av är frågan hur hans testosteronbas kan bli mörkare än mörkaste valley… Brett har en mesmoriserande, nästan teatralisk röst. Och det är rösten som ständigt fångar in mig i deras gemensamma skapelser. Oavsett om det inte är varierat. Detta är om inte annat en bra introduktion till deras hela produktion.
Förhoppningsvis kommer de till Sverige för ännu en oförglömlig spelning i vår.
På riktigt folkligt vis sjunger Sara Watkins som om hon vore given efterträdare till Gilian Welch eller Natalie Merchant. Skönt att få en ny [simpletag]bluegrass[/simpletag]artist som håller på traditionerna. Det är [simpletag]folk[/simpletag]liga toner med en fiolexpert som sjunger på gediget släpig amerikanska. Naturligt nog så dyker fröken Welch och hennes [simpletag]musik[/simpletag]partner Dave Rawlings upp på det album som Watkins släpper 7 april. Lyssna på Same Mistakes och slå mig gärna om du inte tycker det är bra!
Någonstans hoppas jag att något bokningbolag läser det här och beställer in en av countrymusikens bättre veteraner. Har inte hörts så mycket i svenska sammanhang men nog så värt att kolla upp om du ska köra långt i bil (eller kanske ännu hellre lastbil). Eller helt enkelt för dig som tröttnat på Emmylou Harris, Willie Nelson eller varför inte Bruce Springsteen. Ett hett retrotips som man lätt glömmer i dessa ”moderna” sing-a-song-writer-tider är John Prine. Han har gjort duetter med såväl Lucinda Williams, Emmylou Harris och Iris DeMent men är ändå ganska okänd. Och då har gubben släppt inte mindre än 20 plattor – de flesta under 70- och 80-talen och den senaste 2007. Men Gud vet när han släpper en skiva igen. Förhoppningsvis får någon yngre förmåga upp ögonen för en av musikhistoriens glömda (ännu en).
En av folkrockens grundare gick bort den 29 januari 2009. Britten John Martyn blev 60 år. Mest känd är han för skivan Solid Air som kom ut 1973. Ett album vars titelsång är tillägnad Nick Drake. Tidigare i år adlades han av Englands drottning för sin musikinsats. Läs den senaste intervjun i tidningen The Word. Den sista tiden uppträdde han i rullstol efter att ha amputerat ett ben. Se även Johnmartyn.com
Jag som trodde han hade klappat ihop helt. David Eugene Edwards, mannen bakom nedlagda 16 Horsepower. Han som de senaste åren experimenterat med såväl Lilium som Wovenhand. Dessutom har den sexigaste harmynten i ett par skor fru och två barn. Då förstår man att han haft fullt upp. Nu fick jag då den här underbara lilla länk från en vän. Och det är helt fantastiskt… Tittar man riktigt nära kan man nästan se albumet Veedon Fleece bakom i hyllan. Ännu mer fantastisk är David Eugene Edwards senaste skiva: Ten stones med det nu enda aktuella musikprojektet Woven Hand.
Så var jag på en besynnerlig tillställning i Baptistkyrkan i Bromma. Jag är inte medlem av sällskapet. Det som snarare drog mig dit var ”Alla-kan-sjunga-Bob-Dylan”- kören. Jag hade läst om denna lilla nystartade kör i en gratistidning och ville nu utforska om man kunde sjunga Bod Dylan i kör utan att det blev ”Knockin’ on heaven’s door” för hela slanten. Men det var egentligen inte bara konserten som nästan kastade mig genom altaret. Det var mötet med Izzy Young, mannen som fixade en av Dylans första spelningar. I Carnegie Hall.
Konserten inleds med en maffig version av Wade in the water där körmedlemmarna promenerar ut till oss åskådare (vilket blir ganska enkelt med en städad kyrkopublik). Men det är häftigt och man liksom känner att det är ett nytt grepp om körsång som körledare Nathaniel Glasser tar. Dessutom svänger han till ett häftigt kanon av Halleluja som i och för sig är Leonard Cohens original. Hela kören är, otroligt nog, men som sig bör ackompanjerad av såväl trummor och piano som elgitarr och elbas. Det hela kryddas med att en man ur kören som liknar John Coffey i The green mile sjunger solo i Blowing in the wind. Jag måste säga att det hela är en tuff upplevelse. Helt oväntat en mörk torsdagskväll i december. Dessutom till en kostnad av frivillig donation till en behövande kvinna i Nigeria. Kan det kännas bättre att lyssna på god musik?
Nåväl. Nu vet jag inte hur sant det är, men Izzy Young påstår att han har två låtar som Dylan skrivit till honom enkom. Han berättar vidare om en 20-årig Dylan som kommer fram till honom på en bar i New York och frågar om han kan fixa honom ett gig. Young ber att få lyssna på en låt. Han storknar och klämmer till en hejdundrande konsert tillsammans med Patti Smith. I självaste Carnegie Hall. Det skall dessutom finnas referenser till honom i ett kapitel av Chronicles.
En lätt överraskande musikupplevelse är CocoRosie. En smått fantastisk experimentell duo med de två systrarna Bianca (Coco) och Sierra Rose (Rosie) Casady. På sin senaste skiva, The Aventures of Ghosthorse and Stillborn blandar de alltifrån leksaker, flöjter och speldosor till högstämda kyrkotoner. Låtarna är lätt politiska och berör speciellt kriget i Afghanistan och låten Japan fastnar mycket lätt i minnet några dagar.
Icke desto sämre blir det när musiken används som ledmotiv i Dramatens uppsättning av Hamlet. Speciellt häftigt är det när Ofelia inledningsvis dansar till textrader som ”life is like a rollercoaster”. Passa på att se musiken gestaltas av Rebecka Hemse på Hamlets sista föreställningar (5 kvar 7/11). De håller dessutom på med en ny skiva som kommer ut nästa år (för övrigt på samma bolag som Calexicos senaste). Singeln God has a voice, she speaks through me är även den ett litet mästerverk i sig. Video finns här!
Ok, nu blir jag lynchad av skaran musikälskare med god smak. Håll i er: Jag älskar inte Bob Dylan. Nej, just det jag säger det igen: jag älskar inte Bob Dylan. Jag hatar honom inte i den bemärkelsen att jag skulle vilja ha bort honom från musikhistorien. Nej, han är en fantastisk låtskrivare och musiker och slår man upp ordet influerare så står där Robert Zimmerman. Och vem hade annars Johnny Cash stångats emot? Var hade moderna sing-a-songwriters varit idag?
Jag minns det tydligt. Första gången jag såg Mark Kozelek var på the Village i Dublin. Jag har svårt att fysiskt närma mig musikaliska ikoner, de ska vara onåbara, då behåller de sin mystik. Men den här gången lärde jag mig något, jag var där med en person som inte räds kontakter med väsen som står musikalisk högre än killar som Elliot Smith. Efter konserten skulle Kozelek hyllas.
