Amerikanska Beirut släpper en ny singel i dagarna (Pompeii Records). Den består av dels ukulele-drivna East Harlem, dels finstämda, intima Goshen. A-sidan är mysigt folkpoppigt vemodig och riktigt bra. Singeln är första släppet sedan 2009 och en fullängdare planeras i höst.
Nedan finns två högst inofficiella videoklipp:
Äntligen! En ny skiva på gång från supersvala och syntbemästrande Ladytron! Det här brittiska gänget har pysslat med precis samma sorts elektroniska musik i över ett decennium nu och de gör det riktigt bra. Det verkar som att de flesta gillar dem och har någon typ av relation till minst någon av deras låtar. Jag minns refrängsäljande Seventeen från både när jag var sjutton och när jag var tjugoett; försiktiga He took her to a movie från en tidig bland-cd jag fick; jag minns Destroy everything you touch från mörka dansgolv med hjärtat i halsgropen.
Varsågoda, här kommer mina topp tre just nu inklusive en liten vardagsguide för att förenkla livet såhär när våren övergår i sommar.
FM Belfast: Sista låtarna. De hoppar runt på scen i kalsonger. Lyckas få publiken med sig på både det ena och det andra. I programmet står att det här gänget vet hur man gör en liveshow. Det stämmer.
Graveyard: Fyra långhåriga män på scen. Nån slags försök till moshpit i publiken. Stor entusiasm. Albumet Hisingen blues har hyllats ordentligt och det är ingen tvekan om varför. Det känns som att jag får ta del av ett litet, litet stycke rockhistoria. De långhåriga, skäggiga männen svettas. Trummisen har en tshirt med texten Truckstop Alaska. Publiken luktar öl och svett. Jag längtar till Hisingen och Trucken och 20-kronors burköl.
I’m From Barcelona: Hur många som helst på scen, typ regelrätt fest, han som pratar säger att det är kaos däruppe och det är det även i publiken. Konfetti i oändliga mängder slängs upp i luften, gigantiska ballonger dansar över publiken. Alla är glada. Konfetti + ballonger = instant happiness. Enkelt trick, men det funkar. Har ingen aning om vad de spelar, men är glad ändå. (Foto: Helena Bergman)
Royal Republic: Är otroligt skeptisk från start och får en hel del fördomar bekräftade. Det låter lite skatepunk och jag hoppas på mer men får istället nån slags falsett-tjut. Besviken. Bäst är två rader Lady Gaga och att hela publiken sätter sig ner på kommando.
Daniel Adams-Ray: Alltså jag fattar ju varför alla gillar honom, av både musikaliska och estetiska skäl. Men förlåt allting låter bara som Lejonkungen.
Rebecca & Fiona: Okej alla haters, ni kan lägga ner nu. Den här dj-duon är riktigt grym och jobbar stenhårt på scen. De spelar, dansar loss OCH har med sig en extra dansare på scen. Vill helst att de ska fortsätta hela natten lång.
Det var allt för den här gången! Tips till Popadelica inför nästa år: Jobba lite mer på maten. Ljummen kokt korv i kallt bröd = tråkigt. Men allt som allt, tack för en fin festival!
Det är alldeles, alldeles packat i Teaterladan, varmt och kvavt, publiken sjunger små hejaramsor i väntan på att bandet ska äntra scenen. Så öppnas väggarna upp och solen strömmar in mot kisande ögon. Jubel utbryter och så börjar Veronica Maggio och hennes band spela i solnedgången. Det är allsång hela vägen, publiken kan texterna minst lika bra som Veronica och hon verkar lite överväldigad. Berättar om hur hon i september satt i en taxi efter en spelning och inte hade några fler konserter inbokade, undrade om nya skivan skulle gå åt helvete och hon aldrig mer skulle få några spelningar. Så blev det uppenbarligen inte. "Det är så mäktigt", säger hon gång på gång. Publiken sjunger "det är såhär det känns att vara lycklig", dansar och trängs och ler. Några timmar är det kvar av kvällen men jag har en känsla av att festivalens finaste moment är precis här och nu.
Och där åkte Hipstamatic fram. Precis så hippa är det här lilla bandet som jag försökt se ett antal gånger tidigare utan att lyckas. Bland annat har jag försökt boka dem till klubbspelningar i Göteborg två gånger; båda gångerna blev Malin Dahlström sjuk. Ungefär som att blixten skulle slå ner två gånger på samma ställe. Idag höll jag på att missa dem på grund av festivalburgaren. Det hade ju varit kymigt. Hann som tur var med ett par låtar. Det var riktigt, riktigt bra. Så lyssna, spela, boka, dansa, och missa för guds skull ingen spelning med dem. Det tänker inte jag göra…
Jonathan Johansson spelar i Teaterladan, det är mörkt och fullt och skrik hörs redan innan Jonathan ens gått på scen och än mer när bandet väl är på plats. Det är Jonathan på sång och gitarr, ytterligare en gitarrist, en basist och en trummis. Klassisk uppställning och vad de åstadkommer är klassisk textdriven pop med hjärtat på ärmen. Skriken fortsätter. PS: Pluspoäng för projektionerna.
Sju personer står på scen. Framför dem står två digitala skärmar som visar 1) sydostasiatiskt paradis och 2) alpby med passerande små bilar i 3D. Ingen förklaring ges. Poporkestern spelar både bongotrummor och trumpet. Jag blir glad. Gillar många instrument. The more the merrier ni vet. Resultatet: drömsk pop med baleariska inslag, inbäddat i rök. Fint.
Skivkoll är på plats på Popadelica. Solen skiner och stämningen är på topp. Biljetterna är slutsålda, kön till wok-tältet ringlar sig lång och i ett träd har festivalen visualiserat de olika akterna som konstverk. Några skymtar på bilden – gissa vilka?
Alldeles strax spelar Syket. Vi hörs snart igen!
Hagaliden är ett band från Göteborg som spelar precis den typ av svenskspråkig pop som man väntar sig att de ska spela. Det doftar ljusa sommarnätter, på en brygga med utsikt över älvinloppet, på en lutande båt, med hjärtat krossat, blodet rusande. Det doftar Jakob Hellman och Skansros. Idag släpper Hagaliden sin debutsingel innehållande två låtar, Det gör ingenting och Upp på höjden. Passande nog släpps singeln på det göteborgska skivbolaget Luxury, som tidigare släppt bland andra Makthaverskan, Skansros, Franke och Katakomb.
Lyssna på Hagaliden på Spotify eller Soundcloud.
Och ni som faktiskt befinner er i Göteborg – gå på releasefesten som är ikväll 6 maj i ett kajskjul.
