Ibland kan musik vara som ett par gamla bekväma tofflor. Sedan länge ingångna, helt skavsårsfria. Man kliver i dem och känner sig som sig själv igen. Jag vet inte om Tahiti 80 skulle uppskatta toffel-jämförelsen, men det var i alla fall så jag kände när jag knäppte på deras senaste skiva, The Past, The Present & The Possible. De franska mjukpopparna har hållit igång sedan 90-talet utan att producera en riktig hit, men i mitt hjärta har de en självklar plats.
Första gången jag hörde talas om Herman Dune var på ett skakigt lokaltåg i Danmark, på väg från Roskilde till färjan över mot Kristiansand. Mitt festivalragg var norrman, och hade världens snyggaste tatueringar. Jag var solbränd, bakfull och olyckligt kär. Han gav mig en av sina hörlurar och frågade om jag hade lyssnat på det här kjempebra svenska bandet?
Väl hemma laddade jag ner skivan Giant, och Wish That I Could See You Soon blev sommarens soundtrack. När jag hör den tänker jag fortfarande på indiantatueringar, ölandedräkt och tälthångel.
I serien metamusikjournalistik har turen kommit till fenomenet ”musikrecensioner som inte handlar om musik” och det märkliga mottagandet av Matt & Kims senaste skiva Sidewalks.
Matt & Kim är en New York-duo som gör en slags synthpop som kanske bäst beskrivs genom att jämföra den med The Tough Alliance. Tydligen kallas deras musik även ”hipsterpop”. Det har jag lärt mig efter att förundrad ha läst några recensioner av Sidewalks.
I Sonics recension av skivan går recensenten Tobias Norström loss på hipsterkulturen som en arg terrier. Halva recensionen går först åt till att förklara denna subkultur av populärkulturskonsumism, vars amerikanska version tydligen är ännu mer behäftad med självhävdelse än den svenska. Sedan får vi veta att Matt & Kim förkroppsligar detta onda. De poserar, spexar sorglöst och ”förlorar sig själva i känslor av glädje och positiv energi”.
När Dan Backman skulle recensera Jennie Abrahamsons förra skiva While the sun’s still up and the sky is bright i SvD kallade han henne för "en Tori Amos-klon inkarnerad i en modern japansk kvinnas kropp". DN:s recensent kallade musiken för ”konstpop” och nöjde sig med att jämföra henne med Kate Bush. Jag slutar aldrig fascineras av hur musikrecensenter kan krångla till det. Ibland är det ju så enkelt. Ibland fungerar det. Jennie Abrahamsons musik fungerar.
När man lyssnar på Jennie Abrahamsons tredje skiva slås man av hur självklart hennes uttryck är. Hennes säregna röst i kombination med den effektiva popmusiken bildar en egen entitet, på samma gång lättillgänglig och unik. Musiken är sirlig, enkel och rytmisk. Ni märker hur jag redan fallit i krångelfällan.
Jag lyssnar väldigt sällan på radio. Topplistmainstreambruset fyller inte alls den funktion jag vill att radio ska fylla. Jag vill att radio ska spela musik jag aldrig har hört förrut. Jag vill låta radion stå och surra i ett hörn medan jag diskar, och helt plötsligt höra en fantastisk låt. Nu har jag hittat ett alternativ. Sajten thesixtyone.com har en enkel idé. Vem som helst får ladda upp musik. Vem som helst får lyssna. Så fort man registrerat sig börjar musiken rulla, och sedan är det bara att ställa sig och diska.
För några år sedan bodde jag i Japan. När jag åkte hem lämnade jag en liten bit av mitt hjärta. Nu har den dränkts av en tsunami och hotas av härdsmälta. Man kan utan underdrift säga att mitt sinne dessa dagar till stor del upptas av tankar på soluppgångens land. Därför tillägnas veckans musiktips några favoriter därifrån:
Jag såg filmen Happythankyoumoreplease häromdagen. Den heter Kärlek i New York på klingande svenska, vilket är ett fruktansvärt namn på en bra film. Independentfilmer och independentmusik har ju ofta ett symbiotiskt, för att inte säga synergistiskt förhållande. Happythankyoumoreplease skulle kunna vara ytterligare ett exempel på detta. Över filmens hipster-smarta dialog ljuder ett fantastiskt soundtrack, till stor del komponerat av Jamie Seerman, eller JayMay som hon kallar sig. Nu blir det kanske ingen 500 days of summer eller Garden state av Happythankyoumoreplease. Den vann visserligen publikpriset på Sundance förra året, men här i Sverige gavs den ut direkt på DVD. Det är ju synd, för JayMay förtjänar att dela öde med She & Him och The Shins. Hennes fina folkpop går rätt in i hjärtat och låter lite som Laura Veirs och Emmy the Great. Lyssna!
Ni vet känslan man får när man har hittat en låt som är så bra att man måste lyssna på den minst tre gånger om dagen men absolut inte mer för då kanske man tröttnar för fort. Och känslan som kommer sedan, när man trots allt har lyssnat sönder den lite så att den inte längre startar fyrverkerier inombords längre. För mig är det som en klåda, och den stillas bara om jag får lyssna på en hel skiva full av nästan lika bra låtar.
