När jag satt och YouTube-surfade tidigare idag hittade jag en kommentar på Julia Marcells låt Words Won’t Save You som löd: "Regina Spektor having sex with Bjork". Det var vulgärt uttryckt men sant i sak. Precis de två artisterna äntrade mina associationsbanor när jag hörde singeln Matrioszka från Berlin-baserade polskan Julia Marcells senaste skiva.
För 16 år sedan installerade pappa vårt första modem hemma i vardagsrummet. Tio år gick och världen genomgick en förvandling som vi fortfarande inte har sett slutet av. Jag satt på mitt studentrum i Uppsala när jag första gången hörde talas om YouTube. Många förfester senare som urartade i ”har ni sett den här då??” satt jag på samma studentrum när jag fick min femte inbjudan till något som hette Facebook, och jag gav upp och skaffade ett konto. Det känns som en annan tidsålder men det var bara fem år sedan. Sedan dess har världen blivit ny igen. När mitt Spotify slutade fungera på telefonen häromdagen insåg jag att jag inte längre äger en enda mp3-fil.
Det började med Monty. Jag och en kompis var en period besatta av hans En till himmel som vi brukade dansa till i mitt vardagsrum. Så när jag såg att han skulle spela på Debaser samma helg som jag planerat att träffa nämnda kompis på ett besök i huvudstaden kändes det som ett tecken. Två andra band skulle spela den kvällen, ett av dem hette Little Gang. Jag knäppte på debutsingeln Evert’s song på Spotify och insåg genast att det fanns en mycket bättre anledning att gå till Debaser än två år gammal vardagsrumsdans.
LÖFTET OCH MONSTRET Det är min första november på Gotland, och jag är besatt av solnedgångarna. Solen avslutar sin korta resa över himlen med den ena spektakulära sortin efter den andra. Ibland är ön omsvept av tunga dimsjok, och dagen övergår i kväll i enbart gråa nyanser, men oftast lämnar solen discofärger efter sig som speglar sig i havet långt efter begravningen. Igår var en sådan dag. Jag var på väg till jobbet med Promise And The Monster:s nya skiva i hörlurarna när sjukhushelikoptern dök upp vid horisonten. Allt eftersom den närmade sig blandade sig bastonerna i musiken med ljudet från rotorbladen. I bakgrunden flammade horisonten i orangea toner och mörka moln. Dorothy nådde sitt klimax precis när helikoptern svängde in mot landningsplattan och jag tänkte att det här är livet och musik när musik är större än livet.
Bob Dylans konsert på Peace & Love var förstås resten av kvällens samtalsämne under en regntung himmel i Dalarna. Jag diskuterade med kompisar, pratade med gubbar i kön till bajamajan och lyssnade på snacket vid langosståndet. Senare läste jag igenom tidningarnas recensioner. I slutändan har jag bara kunnat dra en enda slutsats – jag har haft rätt hela tiden, Bob Dylan är utsänd av Gud.
All musik har sin tid. Det finns musik att gråta till, det finns musik att dansa till, det finns musik att dricka te till och det finns musik att dricka rosévin till. Göteborgsbandet The Elliots gör musik för mulna höstdagar. Musik för brasor, grovstickade halsdukar och stora tekoppar. Så varför skriver jag om dem nu? Jo för att de i dagarna släpper sin andra skiva, Love / Decay.
Så här i melodifestivalens kölvatten har jag återigen fått anledning att fundera över ett av tillvarons stora mysterier. Nämligen varför vissa artister ”slår”; får sjunga i morgon-tv, blir ett namn på allas läppar och ett ansikte på allas näthinnor. Och varför vissa otroligt begåvade individer fortsätter plonka på sitt el-piano år ut och år in utan att få en tusendel av den uppmärksamhet de förtjänar. Det är nog inte bara jag som tänker att det finns något skevt i det där. Som tänker att ”min granne sjunger bättre i duschen” när en del artister tar ton i radion. Och som har vänner som gör musik som är bättre än 90 procent av allt man översköljs av i publika medier.
Det är sommar, det är sol och det är musik. Varsågoda, ett soundtrack komplett med förklaringar och illustrationer.
1. Alex Winston – Sister Wife : Det här debut-mini-albumet från Detroits senaste stjärnskott har snurrat i mitt huvud mycket på sistone, men som vanligt har jag inte reflekterat så mycket över texterna. Nu har den här ganska bisarra videon till titelspåret släppts, och i kommentarerna till blogginlägget där jag först hittade den läste jag en upphetsad diskussion om huruvida låten handlar om incest, eller om en kvinna i ett polyamoröst förhållande. Well, döm själva:
Agnes Obels debutskiva Philharmonics släpptes i oktober förra året, men den har väntat ända tills nu med att leta sig in i mina öron. Jag hade spellistan med Spotifys senaste skivsläpp på shuffle på väg hem från jobbet när jag hörde något som fick mig att haja till och trycka på repeatknappen. Det var On Powdered Ground vars enkla rytmiska pianoackord fångade mig som spigg i en håv.
Ibland kan musik vara som ett par gamla bekväma tofflor. Sedan länge ingångna, helt skavsårsfria. Man kliver i dem och känner sig som sig själv igen. Jag vet inte om Tahiti 80 skulle uppskatta toffel-jämförelsen, men det var i alla fall så jag kände när jag knäppte på deras senaste skiva, The Past, The Present & The Possible. De franska mjukpopparna har hållit igång sedan 90-talet utan att producera en riktig hit, men i mitt hjärta har de en självklar plats.
