Den medvetne rapparen Talib Kweli har släppt fem studioalbum, men hans mest spelade låt på Spotify är låten Ms Hill från mixtapet Right About now. Över en sampling av Ben Kwellers fantastiska låt In other words rappar Talib om Lauryn Hill, om hur musikindustrin och hennes egna demoner har ätit upp henne.
Jag tänker på det när jag läser en recension av Kweli:s nya album Prisoner of Conscious, och senare samma dag hör att Lauryn Hill blivit dömd till tre månaders fängelse på grund av en skatteskuld, och (får man anta) i samband med detta har släppt sin första singel på ungefär hur länge som helst.
Ms Hills nya låt heter Neurotic Society och är ett riktigt slag i mellangärdet som ni kan lyssna på här. Återstår att se om den kan spela in skatteskulden åt henne.
Att Talib vill bli lite mindre medveten på sin nya skiva märks mest i bonuslåten Outstanding, vars video innehåller mer rumpor och bröst än hela hans karriär hittills. Men resten av albumet låter så bra att jag är beredd att förlåta honom för den lilla ålderskrisen (jag fyller förresten 30 den här månaden). Prisoner of Conscious finns inte på spotify ännu, men kan streamas här. På spotify finns dock soulsmäktande singeln Come Here med Miguel.
Här är videon till ett annat av skivans samarbeten, Push Thru med Kendrick Lamar.
Idag släpps Junips nya skiva, för enkelhetens skull döpt till Junip. Eller så är albumnnamnet signifikant för det jag tycker mig höra vid en snabb genomlyssning. Trots att Junip funnits i snart 15 år känns det här som deras första riktiga skiva. Som att allt de släppt tidigare har varit skisser. Lyssna här och se om ni håller med mig: Junip – Junip
När jag blir stor ska jag bli som Lennart Wretlind. Kunna allt som är värt att veta om musik och fortfarande vara nyfiken på att lära mig mer. Dessutom vill jag ha en röst som hans, som kan lugna en orkan. Av alla de som älskade Lennart Wretlinds program Klingan på P2 är jag kanske den som lyssnat minst på det. Det känns som att jag alltid råkade knäppa på radion på söndagförmiddagen bara för att höra Lennart annonsera Klingans sista låt. Sedan lades Klingan ner, och jag stod väl inte direkt på barrikaderna i arg besvikelse som en del andra, men det kändes ledsamt. Döm om min glädje när jag nu kan meddela att Lennart Wretlind åter tar plats mitt i nutiden med programmet Wretlinds Värld på Spotify. Ett nytt program släpps varje söndag från och med idag, och jag behöver inte längre sätta brunchen i halsen när jag inser att klockan är fem i tolv.
Påskharen var generös i år, men nästan gladare än för chokladen blev jag för de här låtarna. Diskodänga från Club 8 och magisk lo-fi från Juniper. Som grädde på moset har CVRCHES släppt sin EP. Glad pop-påsk!
Club 8: Stop taking my time på Soundcloud
När jag hör Marika Hackman får jag en distinkt känsla av att det liknar något jag tycker mycket om. Jag bläddrar bland folk-spellistorna i spotify, hittar Laura Veirs och tänker ja, kanske. Eller är det Jessica Lea Mayfield? Jag lyckas inte riktigt placera det. Inte för att Marika Hackman har uppfunnit något hjul, mini-albumet That Iron Taste är fullt kategoriserbart som melankolisk gitarrbaserad folkpop (förrutom på Retina Television där inga instrument förrutom hennes egen kropp används). Men hon har en pondus i rösten och en skärpa i texterna som gör att jag sätter på skivan igen och igen. Om inte annat så har videon till Cannibal något unikt över sig (se den inte innan middagen).
Alltså, jag är medveten om att jag ibland när en ohälsosam vurm för allt som kommer från landet där solen går upp. Men det här kan man väl inte låta bli att älska, eller?
ps. Hela skivan är subarashii = fantastisk, lyssna här: Shugo Tokumaru – In Focus?
Jag vet att jag inte är först på bollen när det gäller Poliça. De släppte debutalbumet Give You The Ghost för nästan precis ett år sedan, och hyllades av Bon Iver:s Justin Vernon med orden "det bästa band jag någonsin hört". Samme Justin är en av medlemmarna i supergruppen Gayngs som Poliça härstammar ur, vilket kanske sätter den kommentaren i perspektiv, men Poliça har sedan dess överösts av superlativ från många andra håll.
Poliça gör musik som enligt Pitchfork låter som ""A heavily digitized Norah Jones atop Radiohead at its most polyrhythmic." Jag tycker också att min syster träffade ganska rätt när hon (utan att veta om Justin Vernons kärleksförklaring) spontant sa att det är en mix av Bon Iver och La Roux.
Solen strålade över Slottsskogen på lördagen och festivalens finaldag såg ljus ut genom tusentals Ray-bans. Så kom det olycksbådande pinget i mobilen när Frank Ocean ställde in och allt blev en nyans gråare.
Strax innan dess intog en avslappnad Frida Hyvönen scenen iklädd guldcape och framförde sina tonsatta dagboksanteckningar. Precis som på skiva var det stundtals genialt, stundtals mer intressant att läsa Gaffa som jag plockat upp på vägen dit.
Ben Howard tog över stafettpinnen barfota. Eftersom jag inte hade någon att gunga i takt med till hans habila mysgitarrpop gick jag över till Linné-scenen där Asap Rocky fick publiken att koka. Att han skulle mötas av ett knökfullt dansgolv där alla sjöng med i texterna var nog inte vad Asap hade förväntat sig i lilla Göteborg och med ett stort leende stagediveade han ner i sin dyrkande publik.
Common antog därefter utmaningen att locka över öl-törstande människor till Flamingo-scenen. Han rev av hits i rasande fart och var en entertainer av rang.
Uppdraget att i sista minuten fylla Frank Oceans kreddiga skor tillföll Looptroop Rockers. Jag var inte där, så jag vet inte hur det gick, men jag misstänker att publiken var gles med tanke på hur många sura hiphopare som stod i öl-tältet vid Linné.
De blev nog inte särskilt tröstade av att The Royal Concept lovade att kompensera kvällens förlust. Konceptet har precis så mycket entusiasm, pinniga ben i tajta jeans och tuggummiga melodier som man förväntar sig av ett hypat svenskt pop-band. Tyvärr har de inget eget sound.
Mike Snow följde och jag var där och smådansade. Om ni frågar mig tycker jag inte att konserten riktigt lyfte, men jag tycker ni ska fråga resten av den superpeppade publiken istället. Lykke Li dök för övrigt upp och sjöng på en låt utan att lämna något större avtryck.
Likaledes är jag inte rätt person att uttala mig om Kraftwerks spektakel som var kvällens så kallade huvudnummer. Deras 3D-glasögon var i alla fall väldigt roliga accessoarer lite senare på dansgolvet.
Foto: Hugo Johansson
Planen var att avsluta festivalen på Storan med Lightships. En väldigt lång kö satte käppar i hjulet men vi kom iaf i tid för att se de sista två låtarna och inse att vi kanske inte hade missat så mycket. Hela bandet lyckades nämligen med konsten att titta någon annanstans än på publiken. Shoegazen är återfödd.
Sist men inte minst klev The Embassy upp på scenen. De är ju beryktat dåliga live, och levde glatt upp till detta. De var faktiskt så dåliga att det blev roligt. Tyvärr hade jag inget batteri kvar i mobilen för att föreviga när en av dem sjöng en släpig stämma i mikrofonen samtidigt som han sippade kaffe ur en liten termos-kopp. De spelade i 25 min (!) och körde bara låtar från sin kommande skiva. Men hör och häpna, musiken var riktigt bra.
Så ska jag försöka sammanfatta festivalen i väst utan att bli randig. Jag gillade att konserterna var punktligare än japanska tåg. Jag gillade att publiken var så otroligt snygg. Mest av allt kanske jag gillade att de bara serverade vegetarisk mat. Bäst var Feist och Alt-J, sämst var att mobilnätet var konstant blockerat.
Tack och bock, ses på nästa festival!
Foto: Annika Berglund
Ibland drabbas jag av tacksamhet. Bon Iver skulle kunna göra en cover på Imse vimse spindel och få 5 miljoner views på youtube. Han skulle kunna åka runt ensam på sina turnéer och plonka fram akustiska versioner av låtarna på en banjo, folk skulle vara ganska nöjda.
Ändå kommer han till Azalea-scenen med ett månghövdat band (bestående av bland annat två trummisar!). River av en show i gränslandet mellan arena-rock och jamsession. Bjuder på encore i form av Wolves med allsång. Och avslutar allt med att själv applådera publiken. Det hade han inte behövt, och jag är tacksam.
Strax innan Bon Iver äntrade scenen avslutade Feist sin spelning på Flamingo. Och jag kan lika gärna varna er. Jag gillar Leslie Feist på ett sätt som skulle kunna få mig att tapetsera ett rum med idol-affischer. Så när jag säger att hon var festivalens snyggaste, smartaste och bästa artist så får ni ta det hur ni vill, t.ex med en nypa salt. Men det var hon.
En banner med texten “Free pussy riot” täckte trumstället. Tjejerna i kören hade någon slags munk-dräkter på sig. Feist hade solglasögon och perfekta vita tänder. Hon körde en generös blandning av låtar från alla tre skivorna, ibland i Dylanskt kreativa versioner. Sista låten fick hon sällskap av Wilcos sångare och de sjöng You and I. Efteråt var mina händer röda av handklapp.
Anna von Hausswolf inledde WoW:s andra dag i strilande duggregn, men mest av allt badade området framför scenen i bas. När vi hade backat en bit hörde man fler ljud än bastrumman, och trots regnet växte konserten för varje låt. Jag har haft svårt att ta till mig Ceremony, men live växte den sig betydligt större än orgelklånk.
På eftermiddagen sprack det upp lagom till systrarna Söderberg. De headbangade med sina långa frisyrer, sjöng som gudinnor och hela publiken kunde texten till Emmylou. Att se så mycket talang på en och samma scen gör faktiskt lite ont.
Gårdagskvällen spenderades ju för övrigt på Trädgården där El Perro Del Mar spelade nytt klubbigt material. Tyvärr var ljudet kasst. Tur då att vi först hamnade fel och upptäckte Alt-J som spelade stämsång med beats på helt rätt sätt (och med bättre ljud).
Ikväll väntar Wilco, Feist och Bon Iver. Det ska bli kul.
