Göteborgskvintetten Bernard et Bianca blottar Mumford & Son’s influenserna redan med första baskagge-slaget. Det är ungefär 15 sekunder in i White Mountain Lies som jag fattar att de ligger helt rätt i tiden. Bernard et Bianca har en smittsam intensitet, bra texter och aningen vassare kanter än your average folkrock-band. Dessutom turnerar de flitigt så ni risken är stor att ni springer på dem nånstans i sommar.
Debutskivan släpps i April med release-fester på Jazzhuse (Göteborg, 18 april) och Debaser Slussen (Stockholm, 14 maj)
Thom Gummidockan Yorke delar ut lite schyssta moves inför helgen. Radiohead-sångarens sidoprojekt Atoms For Peace, som han har tillsammans med Chilipeppers-basisten Flea och Joey Waronker från Beck och R.E.M, släppte sin första fullängdare den 25 februari.
Här är första singeln från Yeah Yeah Yeahs nya skiva Mosquito!
Mosquito släpps 16 mars.
Another Nation’s National Anthem återkomst (re-debut?) är drömsk anti-pop i sitt essä. En luftig, smetig ljudmatta som inleds med en torr mässande röst innan den glider över i en mjuk, gnisslande syntorgie med en tremelofuzzbas som grund. Ja, jag kan köra den här på repeat ett par gånger idag.
Another Nation’s National Anthem spelar på Heaven Up Here på Landet i Stockholm nu på fredag tillsammans med brittiska Dignan Porch.
I ett av de senare Filip & Fredrik-avsnitten nämner de hyperaktiva programledarna att Daniel Day-Lewis, på Spielbergs förfrågan om han ville ta rollen som Abraham Lincoln, sa "give me a year".
Kontentan blev någonstans att ett år är det senaste. Man ska ta ett år på sig. Jag vill slå ett slag för motsatsen. Man ska ta så jävla lite tid på sig som möjligt. Som en eller två dagar, till exempel.
Kronofonika gör exakt detta. 4 artister har satt hårda restriktioner på sig själva för att se vad det leder till. De har endast 2 dagar på sig att göra låten och ibland måste de agera efter ett visst beat eller en cover.
I deras egna ord:
Kronofonika är ett experiment där vi vill lära oss att släppa taget, att inse att en låt är färdig när man bestämmer sig för det. Det är också ett sätt att få oss att hela tiden vara på alerten, tvinga oss att hitta inspiration, ingenting är för litet för att skriva en låt om.
Kronofonikas 5 favoriter från 2012:
Vad nu? - http://2010.kronofonika.se/?p=1383
Måndag hela veckan - http://2010.kronofonika.se/?p=258
Papparazzi - http://2010.kronofonika.se/?p=1016
Necronomicon Monday -http://2010.kronofonika.se/?p=294
Dhalgren - http://2010.kronofonika.se/?p=895
Kronofonika
It’s a birds! It’s plane!s Waiting around to die är en 4 minuter och 30 sekunders gungande, körande indie-pärla att åka bil eller knastra snö till.
Passande då att musikvideon är en road trip i ett skandinaviskt vinterland. 512×288 pixlar melankolik. Ännu mer om ni tittar på youtube. Eller i helskärm.
Mitt favoritband i januari 2013 är Public Service Broadcasting. De blandar gamla radiosändningar med något som kan karaktäriseras som post-rock-light. Lite som om Winston Churchill och George VI skulle fronta Godspeed you, Black Emperor.
Fantastiskt bra.
Spotify
Det här inlägget kommer inhålla en hel del personligt babbel så om ni vill skippa det kan ni bara lyssna på The Fiery Piano för att det är kompetent pop med en intressant röst och luftiga ljudbilder som låter lite som ett smetigare Vampire Weekend.
Commence personligt babbel!
Jag älskar rymden.
Min personliga bakgrund är ju egentligen rätt ointressant för ett bandtips men JAG (punkt) ÄLSKAR (punkt) RYMDEN. Jag följer både Curiosity och Chris Hadfield religiöst på Twitter, jag slukar allt från Wired Science, växte upp på Hjältar och Demoner på Himlavalvet och jag gick till Vetenskapens hus på Astronomins dag och natt förra hösten bara för att teorigeeka med naturkunskapare.
Men senast ett band fångade mitt intresse genom att proklamera "BECAUSE. SPACE." vart jag bränd. 17 miljoner grader bränd (temperaturen i solens kärna. Ja, jag varnade ju er). Kim Boekbinder sålde in mig på hennes musik genom ett långt passionerat press release om hennes förkärlek till rymden och visst, musikvideon är helt fantastisk. Skisser över hur människan sett rymden genom tiderna ihopklippt med opolerat råmaterial från NASA. Ace. Musiken är däremot enerverande eurodisco med texter som "and all the plaaa-aanets and staa-aaa-aars". Videon finns längst ner på sidan. Mitt råd är att titta utan ljud.
The Fiery Piano skrev inget långt kärleksbrev om rymden och alltings vidunderliga oändlighet. Det gör inget. Det räckte med att de name-droppade Carl Sagan och sökte sci-fi vibbar på första singeln, Scene From a Science Fictional Love Story. Sen hjälper det att musiken är 2.5 miljoner ljusår bättre än Kim Boekbinder.
The Second Space släpps 23/1 via Mega Mountain Records.
Quentin Tarantino klippte bort den här låten ur Django Unchained. Men inte för att han var missnöjd med den. Regissören och manusförfattaren bakom bland annat Pulp Fiction och Inglorious Basterds kallar den för en "fantastisk ballad, ljuvlig och poetisk på alla sätt" men ansåg att det helt enkelt inte fanns plats för den i filmen. Jag har inte sett Django så den delen kan jag inte uttala mig om men när det gäller låten har han inte fel.
Det är en fantastisk ballad. Den ÄR ljuvlig och poetisk på alla sätt. Sparsamt backad av distade tremolo-gitarrer och stråkar sjunger Frank Ocean om slaveriets fasor och texten är så pass bra att den egentligen inte behöver musiken för att bäras fram.
"The beast will crawl this earth", sjunger han, "Then fall in the dirt to feed the crows/They’ll rip apart his flesh/Til all that’s left is glorious bone".
Jag borde uppenbarligen lyssna mer på Frank Ocean. Hashtag bra skit.
